Branschnärhet vs. vetenskaplig distans i Förlags- och bokmarknadskunskap som ämne

Det finns en inneboende ambivalens inom Förlags- och bokmarknadskunskap som akademiskt ämne och fält, som handlar om relationen mellan bokbranschen och det akademiska ämnet. Detta har inte minst slagit mig på internationella konferenser där det också råder en stor blandning av var de deltagande kommer ifrån. Flera är, som jag själv, knutna till en utbildning för blivande branschaktörer och det är därför inte konstigt att man intresserar sig för frågor om vad som på sikt kan gynna utvecklingen av branschen eller vad som kan vara vinnande marknadskoncept för enskilda aktörer. Samtidigt är publishing studies ett forskningsfält som vinnlägger sig om att kritiskt genomlysa branschen med olika teoretiska perspektiv, vilket flera av de forskare jag redan nämnt i den här bloggen – Claire Squires, Laura J. Miller och Simone Murray, t.ex. – visar exempel på i sin forskning.

Denna forskning sker ofta i ett nära samarbete med branschen, exempelvis kan den vara baserad på intervjuer med förläggare, agenter, bokförsäljare eller bloggare. För att få tillgång till dessa aktörer kan det krävas diplomati av olika slag och det kan vara svårt att vara alltför öppen med väldigt kritiska frågeställningar. Det är inte ovanligt att branschaktörer direkt involveras i finansieringen av förlagsforskningen, och i sådana fall blir det än mer problematiskt att upprätthålla en tydlig balans mellan forskning som gynnar branschen versus sådan som vill genomsyras av vetenskaplig distans. I Sverige har det varit organisationer som Förläggareföreningen och Författarförbundet som företräder en hel falang på marknaden och som tenderar att drivas av ett intresse för bokmarknadens samtida utveckling i stort: forskning som ett slags omvärldsbevakning. Men vad händer om ett förlag initierar forskningsprojekt? Är det möjligt att fortfarande vara en fri forskare och förhålla sig kritiskt om ens finansiering är beroende av en kommersiell branschaktör?

Denna fråga uppmärksammar vi även studenterna på när de ska skriva sina kandidatuppsatser. När de börjar sitt uppsatsskrivande har de precis varit ute på praktik och har förmodligen siktet inställt på att bli anställda på praktikplatsen eller något annat förlag inom kort. Vi uppmanar dem att fundera över ett forskningsproblem eller frågor de tycker behöver besvaras medan de är ute på praktik, men varnar också för att låta praktikplatsen lägga sig i och styra vilket ämne de väljer. Risken är att de inte kan komma fram till de svar som efterfrågas och därmed orsaka problem för sig själva som framtida medarbetare. En annan risk är att undersökningen blir ovetenskaplig. 

Balansakten att väga ämnets starka samverkan med bokbranschen mot den vetenskapliga distansen och strävan efter akademiskt oberoende kan vara mer eller mindre svår att utföra i olika sammanhang, men den ligger i hjärtat av ämnet.

Frånvaron och den plötsliga närvaron av en miljödiskussion i bokbranschen

Några studenter i Förlags- och bokmarknadskunskap skrev för något år sedan en kandidatuppsats där de frågade ut förlagen om deras miljöarbete. Deras undersökning visade att förlagen inte hade tänkt så mycket på sitt eget klimatavtryck och att det inte fanns några tydliga hållningar i frågan hos flera av de stora svenska förlagen. För mig som handledare blev det en ögonöppnare och något som fick mig att fundera vidare. Dels var det intressant att detta var första gången som studenter valde en sådan inriktning på sitt uppsatsarbete, dels var det anmärkningsvärt att branschen inte tycktes ha funderat särskilt mycket på miljöfrågor. Detta trots att deras verksamhet har så uppenbart avtryck på miljön och att tiderna vi lever i kräver större transparens i dessa frågor från de flesta marknadsaktörer.

Nu har dock slussarna öppnats och miljön och branschens klimatavtryck står högt på agendan. Branschtidskriften Svensk Bokhandel ägnar ett helt nummer (nr 2/2022) åt att undersöka hur förlagen jobbar med sitt klimatavtryck och Förläggareföreningen genomför just nu en undersökning över branschens utsläpp som ska presenteras med en rapport till hösten. Det förhöjda intresset för klimatfrågor hör ihop med Sveriges fastslagna mål att uppnå nollvision av växthusgasutsläpp till år 2045. Liksom alla andra i samhället måste bokbranschen mobiliseras.

Men varför tog det så lång tid? Och varför har ingen börjat ställa krav på bokbranschen vad gäller klimatet förrän nu? Om man exempelvis jämför med mat- eller modebranschen, så är det anmärkningsvärt hur länge frågan varit aktuell där och att den inte över huvud taget rests inom bokbranschen förrän alldeles nyligen.

Möjligen har det att göra med det kulturella värde som omgärdar böcker och handeln med böcker och som sociologen Laura J. Miller ringar in med begreppet ”reluctant capitalists” i sin bok med samma namn. Med begreppet menar hon att personer som jobbar med böcker och handeln med böcker ofta upplever sig ha ädlare syften än att tjäna pengar med sitt yrke. Att jobba med litteratur lånar en viss glans från det potentiella kulturella värdet av litteratur och läsning i stort. Även om inte alla böcker räknas som högtstående litteratur av bestående värde, upplever många som arbetar med litteratur att de gör det för att det finns ett demokratiserande och kulturellt värde med litteraturförmedling. Så även om man säljer böcker och sysslar med kommersiell handel, så gör man det av andra och underförstått mer moraliskt försvarbara skäl än att man bara vill tjäna pengar. Kan denna föreställning har skyddat bokbranschen från krav på aktivt miljöarbete?

Ett annat skäl kan vara de uppenbara svårigheterna med att minska sitt klimatavtryck från förlagens sida. Att sluta trycka böcker helt och hållet är inte direkt ett fruktbart alternativ. Som Kristoffer Lind, förlagschef för Lind & Co., påpekar i Svensk bokhandels reportage är det ”lite som att SAS skulle säga att vi flyger inte längre för att det orsakar för stora utsläpp” (Lönner & Laxgård, 20) Hur som helst är det lovvärt att förlagen äntligen börjar undersöka hur de kan arbeta aktivt för att minska sina utsläpp. Nu när locket är av för att behandla ämnet lär diskussionerna fortsätta en lång tid framöver.

Källor:

Svensk Bokhandel nr 2 2022 och särskilt reportaget ”Nollvisionen” av Kristian Lönner och Kalle Laxgård.

Laura J. Miller: Reluctant Capitalists. Bookselling and the culture of consumption. London & Chicago: Chicago University Press.

Att skriva artiklar

Den senaste perioden har jag varit oerhört produktiv i den bemärkelsen att jag skickat in två olika artiklar för peer review-granskning inom loppet av två månader. Det är emellertid inte för att slå på trumman som jag skriver det här inlägget utan för att dela med mig av några reflektioner kring processen. Anledningen till att det blev så här är nämligen att jag skrev och skrev på en artikel som visade sig spreta åt lite för många håll och som jag därför beslöt mig för att dela upp i två olika artiklar. Sedan parallellskrev jag ett tag på båda artiklarna och slutligen ägnade jag ungefär en månad åt att finslipa vardera innan jag skickade in dem. Sammanlagt har det tagit mer än ett år att få till dem, men att de blev färdiga slag i slag kan förklaras av denna process.

Det är detta med artikelformatet och spretande forskning som jag vill adressera här. Att formulera artiklar för ett särskilt format som efterfrågas av akademiska tidskrifter kan ibland upplevas som rätt så begränsande och påtvingat, eftersom forskningsresultat ibland är just spretiga och säger allt möjligt på en och samma gång. För att en artikel ska bli bra ska den inte vara allt för rörig, den bör ha en tydlig riktning och ett begränsat antal teoretiska perspektiv, just för att undvika spretighet.

Det innebar att jag blev tvungen att välja vilka av mina resultat jag skulle visa fram och i vilken kontext. Det finns ett läge där en artikel kan bli många olika artiklar beroende på vilka val författaren gör. Eftersom resultaten säger så mycket olika saker fick det bli två artiklar med olika fokus och ingångar. Trots att det blev två artiklar finns det fortfarande resultat och perspektiv kvar som jag inte lyckats få med i artiklarna (vilket indikerar att jag nog borde skriva en bok).

Fördelen med artikelformatet är att man kan få syn på forskningens delresultat med större tydlighet. Genom att tvinga fram ett tydligt fokus och en tydlig röd tråd lägger sig spåren genom undersökningen tillrätta på ett tillfredsställande sätt. Och det är fortfarande fullt möjligt att upprätthålla en viss grad av komplexitet. Vid sluttampen av skrivandet får jag ofta en känsla av att lägga pussel för att få alla textens bitar på plats. Texten blir komponenter som ska dela yta med en perfekt balans mellan olika delar, även om det inte alltid är så lätt att få till denna perfektion. Och så ska den helst hålla sig till riktlinjerna för omfång och annat, vilket kan kräva att man går igenom den många gånger till. Denna del i processen, när skrivandet redan är klart men måste ordnas så att det blir en bra text, är ofta den mest lustfyllda för mig medan den fas där texten kan bli många olika texter är svårast. Det finns en stor tillfredsställelse i att se den färdiga texten utkristallisera sig och det ögonblicket kommer trots allt snabbare vid artikelskrivande. 

Skrivandet är som bäst när det börjar likna att lägga pussel.

Att jobba med Class-Wiki i undervisningen

Sedan några år tillbaka har jag inför Class-Wiki som en metod för undervisning och examination. Uppgiften och metoden går ut på att studenterna tillsammans får bygga upp en gemensam kunskapsbas över kursens innehåll i takt med att de går kursen. Principen är att de genast vid kursstart ska börja fylla på Wikin med begrepp och problem de stöter på i kurslitteratur och föreläsningar. Med en deadline varje vecka fyller de sedan på och utökar databasen under kursens gång och vid kursens slut, när det oftast är dags för något slags tentaskrivning, har de en utförlig resurs som samlar centrala begrepp och diskussioner från kursen. En resurs som, beroende av hur väl de har tagit sig an uppgiften, kan bli användbar som ett stöd under tentaskrivandet.

En av finesserna med wikin är att det finns en diskussionssida till varje begrepp och att ett av veckouppdragen är att problematisera begreppen med hjälp av dessa. De tränar sig i att leta i kurslitteratur och komplettera den information de får där med andra källor, att beskriva och förstå företeelser och begrepp som kursen behandlar och i att problematisera och diskutera dem. Samtidigt är det en uppgift som tränar dem i att samarbeta och använda sig av kollektiv intelligens. Resultatet blir något betydligt mer än de enskilda delarna.

I år har jag lagt in denna metod i introduktionskursen för Förlags- och bokmarknadsstudenterna. Tillsammans bygger de upp en Wiki som handlar om den svenska bokmarknaden idag och igår, centrala begrepp och aktörer och de diskuterar företeelser som Big books (se bifogad bild), e-böcker och Wattpad. Som alla andra gånger jag har arbetat med metoden, gör det mig lycklig i mitt lärarhjärta att se listan av begrepp bli allt längre och ännu mer när jag går in på fliken ”Senaste ändringar” och inser att studenterna är inne i resursen och jobbar varje dag och inte bara på fredagar precis innan veckans satta deadline. Detta är ett bevis på att de håller sig sysselsatta med kursens innehåll även utanför den tid som är schemalagd och den tid det tar att läsa in litteraturen. 

Många studenter har kommenterat att det är en hjälp för dem själva när de måste formulera begrepp och problematisera dem på ett sätt som gör dem begripliga för andra. De uttrycker också att det underlättar att få ventilera kursinnehåll i ett forum där de inte känner sig iakttagna eller överdrivet prestationsinriktade, såsom de kan göra i en lektionssal. 

Sammanfattningsvis kan jag bara rekommendera fler att prova metoden. För den som är mer nyfiken har jag skrivit en artikel som finns tillgänglig här:

S. Kärrholm (2020): ”Class-Wiki som digital metod för undervisning och examination”, i Hege Markussen & Katarina Mårtensson, red., Levande närmiljöer. Proceedings från Humanistiska och teologiska fakulteternas pedagogiska inspirationskonferens 2018, Humanistiska och teologiska fakulteterna, Lunds universitet. Länk: https://books.lub.lu.se/catalog/view/67/71/1113

Har litteraturen förändrats?

I samband med agentverksamheternas starka frammarsch på svensk mark vid 2000-talets första decennier har debattvindarna i bokbranschen blåst kring frågan om litteraturen är på väg att förändras till någonting annat än den varit. Är litteraturen på väg att bli en slimmad industri, där endast populära genrer och bästsäljande författarskap premieras på bekostnad av den smala litteraturen och den som befinner sig mer i mittfåran? Strömmade ljudböcker har ändrat på branschens betalningsmodeller och de som upplever sig vara mest förfördelade är författarna. I DN samlades nyligen intervjuer av ett flertal författare som fick uttala sig om hur ljudbokens dominans på dagens marknad driver fram nya tänkesätt kring litteratur och på sikt kan förändra litteraturen. (Kristofer Ahlström: ”Svenska författare: Så slår ljudboksboomen mot litteraturen”, 14/1 2022:https://www.dn.se/kultur/svenska-forfattare-sa-slar-ljudboksrevolutionen-mot-litteraturen/) De flesta tycks överens om att denna förändring är en förändring till det sämre.

Detta att oroa sig för den bästsäljande litteraturens tendens att ta all uppmärksamhet i anspråk hos branschfolk och i marknadsföring är inte nytt. Men, som ringades in i Tove Lefflers artikel ”Game of Rights” i Svensk Bokhandel 2017, har agenturernas uppkomst och allt större betydelse på marknaden fått skillnaden mellan de storsäljande verken och de som inte går att marknadsföra som kommande projekt att tas över av Netflix, Viaplay eller HBO att framstå allt tydligare. Ljudboksmarknaden är ytterligare en sådan möjlig potentiell ökning av vinstfaktorn. Samtidigt bör man betänka att dessa bonuseffekter i branschen för vissa, utvalda författarskap kan betraktas som just bonuseffekter. Utöver det de säljer som böcker finns potentialen att också håva in en massa pengar på ett manus för Netflix eller en ljudboksproduktion. 

Problemet ligger snarare hos den delen av branschen, ofta agenturerna men kanske även ljudboksproducenter och en del förläggare, som vill utnyttja möjligheterna att tjäna pengar mer storskaligt genom att driva fram författarskap och böcker som från början är tänkta som de perfekta alstren för så kallade ”Crossmedia transfers”. Här talar vi om en industri och att det är en ny slags litteraturform som föds, eller åtminstone en som får frodas mer fritt än andra. En anledning till oro kan då från författarsynpunkt vara att konkurrensen mot läsningen av just deras bok nu kommer inte bara från andra medier och från de bästsäljande genrerna utan från den nya litteraturformen i sig. Kanske upplever många nya författare idag att det handlar om att anpassa sig eller dö.

Som Torbjörn Flygt påpekar i DNs artikel finns det dock en ljuspunkt även för den lite svårare litteraturen som inte vill anpassa sig till de nya kraven, för även äldre titlar kan plötsligt börja sälja i digitalt format på ett sätt som inte motsvaras av försäljningen av deras fysiska utgåvor, som sedan länge har försvunnit från marknaden. Istället för att låna en av Flygts eller Sigrid Combüchens äldre titlar via biblioteket kanske dagens läsare väljer att lyssna på dem som ljudbok. Kanske kan strömningstjänsterna ses som en ersättning för eller ett komplement till biblioteksersättning?

Frågan i rubriken är så stor att det förmodligen kommer att finnas anledning att återkomma till den. För detta inlägg har inspiration hämtats från kurslitteraturen till en föreläsning om ”Agentverksamhet och bästsäljare” som jag höll nyligen för förlagsstudenterna:

Karl Berglund (2014), ”A turn to the rights. The advent and impact of Swedish literary agents”, i Jon Helgason, Sara Kärrholm och Ann Steiner, red., Hype. Bestsellers and Literary Culture, Lund: Nordic Academic Press.

Tove Leffler (2017), ”Game of Rights”, i Svensk Bokhandel nr 15 2017.

Samt artikeln i DN:

Kristofer Ahlström: ”Svenska författare: Så slår ljudboksboomen mot litteraturen”, 14/1 2022. 

Själv lyssnar jag just nu på Kjell Westös Drakarna över Helsingfors. Kanske inte den mest nedladdade ljudboken enligt resonemangen ovan, men definitivt värd att lyssna på.
litteratur och klass

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

Academia Made Easier

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

patter

research education, academic writing, public engagement, funding, other eccentricities.

Björn Lundberg

Skriv historia: om forskning och skrivande

Redaktörens anmärkningar från orangeriet

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap