Förlags- och bokmarknad – Redaktörens anmärkningar från orangeriet

Blomstringstid for små forlag i Danmark

I Danmark skød der i 1960’erne og i starten af 1970’erne mange små forlag op i det litterære landskab. Det var dog en kort blomstringsperiode, som relativt hurtigt døde ud igen. Siden årtusindskiftet er der igen skyllet en bølge af små forlag ind over den danske bogbranche, og denne gang er bølgen mere sejlivet. Nu, efter mere end 20 år, er den stadig ikke aftagende. Hvilken betydning har disse små forlag for branchen, og hvad har sat udviklingen i gang?

De små forlag betragtes i dag ikke som døgnfluer, men som en etableret og højt anerkendt del af den litterære institution: De modtager offentlige støttemidler; de hyldes af anmeldere i dagspressen; de opsøges af velrenommerede forfattere, og de arbejder aktivt med ikke blot at producere bøger, men også at formidle dem til læserne gennem bl.a. festivaler og oplæsningsarrangementer.

Det var i tiden omkring årtusindskiftet, at de første spadestik til denne opblomstring blev taget – en tid, hvor den danske forlagsbranche ellers havde det svært. Det skortede med alternativer til Gyldendal – det store gamle forlag, som har været en dominerende litterær institution i mange år i Danmark – og det var meget svært at komme igennem på Gyldendal som debuterende forfatter. Niels Frank, der dengang var rektor på Forfatterskolen, skrev et indlæg, hvor han beklagede forholdene og opfordrede de unge til selv at gå i gang: ”de må omtænke hele kredsløbet: Opgive de store forlag, oprette tidsskrifter, danne litterære ’klubber’, eventuelt udgive egne bøger” (”Glade dage”, Berlingske Tidende, 9.10.1999).

Omtrent samtidig overtog en håndfuld unge forfatterspirer det lille danske forlag Basilisk, der var blevet grundlagt tilbage i 1983 af Per Aage Brandt. De var lige blevet færdige på Forfatterskolen og kastede sig nu ud i det praktiske arbejde med selv at udgive de bøger, som de syntes var vigtige at få ind i dansk litteratur. I starten først og fremmest oversættelser.

Denne aktivistiske tilgang til forfattergerningen var i høj grad i Forfatterskolens ånd. Forfatterskolen startede også som en mindre gruppering, der fandt sammen uden om det etablerede, tog sagen i egen hånd og fungerede ud fra sine egne præmisser. Historisk set er der en stærk forbindelse mellem Basilisk og Forfatterskolen. Per Aage Brandt var også blandt initiativtagerne til Forfatterskolen, som blev etableret få år efter Basilisk, i 1987. Og i starten foregik undervisningen i Basilisks bittesmå kælderlokaler i Nansensgade i København. Siden rykkede Forfatterskolen til andre lokaler og kom på finansloven (som den eneste forfatteruddannelse i Danmark).

Basilisk var på det tidspunkt stort set det eneste mikroforlag i den danske bogbranche, og der opstod i årene efter årtusindskiftet hurtigt kæmpe respekt for den nytilkomne redaktions profilering af deres serie for oversat litteratur. Samtidig inspirerede deres DIY-etos andre til at igangsætte lignende initiativer. Ud over den mentalitetsændring, som Basilisk var med til at stimulere, i forhold til hvad en forfatter kan lave, hvad et forlag kan være, og hvordan det kan drives, skruede det danske kunststøttesystem i samme periode gevaldigt op for de relativt nyanlagte puljer til bl.a. oversætterstøtte, som kunne søges af forlag til enkeltprojekter (se min rapport om Statens Kunstfonds betydning for dansk litteratur). Således gav også den økonomiske omstrukturering af støttesystemet grobund for nye små non-profit-drevne forlag. Udviklingen var sat i gang.

I dag har rigtig mange små forlagsinitiativer fundet vej ind i den danske bogbranche. Den skarpe profilering, der satte Basilisk på det litterære landkort ved årtusindskiftet, har fungeret som en ledestjerne for senere initiativer. Som en måde at navigere på i det uoverskuelige vildnis, der siden er vokset op af små forlag, dyrker mange af de helt nye mikroforlag i udpræget grad deres egne særprægede nicher, som fx oversættelse af østeuropæisk sci-fi eller af tysk samtidslitteratur (se min rapport om den oversatte litteraturs vilkår i Danmark).

Den fortsatte blomstringstid for små forlag i Danmark må også ses i lyset af de store kommercielt anlagte forlags tiltagende tilbageholdenhed i de seneste år med at udgive anmelderbåren oversat litteratur. Dét har givet de små forlag en bærende rolle. Man ser typisk, at det er små forlag, der introducerer senere Nobel-pris-modtagere på dansk. Som eksempler kan nævnes mikroforlagene Etcetera og Palomar, der tog initiativ til at oversætte hhv. Annie Ernaux og Svetlana Aleksijevitj. Da mange små forlag derfor forbindes med høj litterær kvalitet, er også etablerede danske forfattere blevet langt mere åbne over for at få deres værker udgivet på små forlag end for bare 20 år siden.

En anden forandring på de større forlag er, at de i dag i høj grad udliciterer ikke blot oversættelses- men også redaktørarbejdet. Derfor er det i mange tilfælde de små forlags redaktører, der påtager sig det tidskrævende arbejde at oplære debuterende oversættere. Forskydningerne i den danske bogbranche siden årtusindskiftet har således ført til en situation, hvor de små forlag aktuelt løfter en række opgaver, der er afgørende for bæredygtigheden i det litterære økosystem som helhed.

Litteraturens flyttfirmor

Litteratur uppträder i form av enskilda, distinkta verk. Dessa är vanligtvis kopplade till en bestämd författare, och kända under en viss titel. Boken och verket befinner sig i en ständigt oscillerande rörelse, till och från varandra. Verket överskrider boken, men är beroende av boken. Verket rör sig mellan böcker, mellan upplagor och utgåvor, genom tiden och rummet men alltid i tiden och rummet. Boken uppträder med och genom ett verk, verket orsakar boken. Litteratur och böcker är två åtskilda fenomen som samtidigt betingar varandra, kräver varandra.

Med en liknelse kunde man säga att människan är en radikal variant av detta förhållande. Verket skulle då vara allt det hos människan som inte är fysisk kropp, men som kräver denna kropp för att existera. Skillnaden är, att när en människa dör är hon borta, även om kroppen finns kvar, medan verket – litteraturen – kan flyttas över till en annan kropp, en annan bok, exempelvis om en upplaga sålt slut, gallrats ut, malts ner eller eldats upp.

Vad är det för flyttfirmor som ombesörjer dessa processer? Jo, de som kallas förlag. När vi talar om originalutgivning handlar det om flyttar från manus till bok, medan återutgivningar sker böcker emellan. Vid översättningar blir det flera turer mellan olika adresser, vilket naturligtvis fördyrar transporten.

Jag har skrivit ’bok’ här, för även om det inte längre är självklart att ett stycke litteratur, en roman till exempel, distribueras i form av tryckt pappersbok, så är bok den entitet – ett mått kan man säga, som kilo och liter – vi fortfarande använder när vi tänker och talar litteratur. Vi säger e-bok och ljudbok fastän dessa fenomen inte har någonting med böcker att göra, vi kallar vissa digitala bilder för om bokomslag, och många menar att de läser böcker när de i själva verket lyssnar på inspelade uppläsningar av romaner och annat.

Tydligast framträder kanske bokens hegemoniska position i det faktum att de flesta författare, och författaraspiranter, fortfarande helst vill se sina litterära skapelser i tryck på papper, i bokform. Gärna ska boken också ges ut av ett välrenommerat förlag, som betalar kalaset. Funkar inte det, så får man betala själv. Men det finns de som medvetet väljer att sköta utgivningsprocessen själva. I ett gästinlägg i oktober förra året, här i redaktörens orangeri, diskuterar Molly Uhlmann Lindberg denna fråga, och fenomenet egenutgivning är också temat för hennes pågående avhandlingsarbete i bokhistoria (länk till blogginlägget finns längst ner i detta inlägg).

Värdet av och kvaliteten på det litterära verket i sig är en laddad fråga. Laddningen smittar av sig på verkets upphovsperson, författaren – som kan vara ”bra” eller ”dålig” – och den kopplas också ihop med förlaget, och med utformningen av själva den artefakt som verket manifesteras genom, boken. Vi tycks helt enkelt inte klara av att bedöma de olika fenomenen var för sig, utan antar automatiskt att den åttonde romanen av en redan känd och prisad författare, utgiven på de mest respekterade förlagen internationellt, är bra, och givetvis bättre än den roman en fullständigt okänd människa själv publicerat på sin hemsida. Med ”vi” menar jag den allmänt rådande, hegemoniska kulturen.

Hegemoni är hegemonisk endast om de som påverkas av den erkänner den, och kämpar om den. Begreppet hegemoni myntades av den italienske filosofen och politiske tänkaren Antonio Gramsci (1891–1937), som ett led i hans analys av mekanismerna i den kapitalistiska ordningen; det dominerande samhällsskiktet innehar makt och tolkningsföreträde (hegemoni alltså) eftersom de som är dominerade accepterar ordningen som normal och sund. Det kommunikationskulturella paradigmskifte som den digitala tekniken har genererat, har redan omformat vårt tänkande och handlande i många avseenden. Samtidigt visar sig tryckkulturens matriser seglivade, vilket avspeglas i såväl bokens som förlagens ännu starka, och i många avseenden hegemoniska positioner.

Boken är ett tekniskt-materiellt svar på frågan hur man bäst förmedlar längre texter. Förlaget är ett administrativt-ekonomiskt svar på frågan hur man bäst ombesörjer omvandlingen av opublicerade texter till böcker. På det symposion som avdelningen för förlag- och bokmarknadskunskap i Lund arrangerar i mars månad (se länk nedan), kommer jag att prata om hur teknikerna att massproducera texter betingar, och har betingat, förlagets roll och funktion. Det är ett ämne som jag forskat om ur flera olika synvinklar, bland annat i min avhandling, där jag visar på den betydelse bokens utseende hade för förläggaryrkets professionalisering under 1800-talet.

Med e-boken och ljudboken förändras inte bara litteraturens gränssnitt utan också villkoren för hur vi måste tänka, hantera och förstå relationerna mellan alla de individer och institutioner som litteraturförmedlingens domäner rymmer. Om detta kommer flera av symposiets deltagare att tala, och jag ser fram emot att lyssna. Kostnaderna för produktionen av tryckta böcker möjliggjorde framväxten av förläggarens hegemoniska position, och har länge betingat förläggarens tolkningsföreträde; den som betalar, köper rätten att välja. Vad händer nu, när det i princip är gratis att publicera sig? Klarar vi att skapa en ny ordning, eller blir det bara en repris på den gamla, fast med digitala förtecken?

Foto och text: ©Kristina Lundblad

Här finns en länk till blogginlägget av Molly Uhlmann Lindberg:

Arbete och forskning

Här finns en länk till symposiet den 23/3:

program-symposium-inkl.-abstrakts-2 Ladda ner

Två deckardrottningar och paratextens betydelse

Litteraturvetaren och narratologen Gérard Genette har introducerat begreppet paratext. En paratext fungerar enligt honom som en tröskel till verket på det metaforiska planet: en plats där läsaren kan bestämma sig för om hen vill läsa boken eller låta bli. (Paratexts, 1997) Paratexten ger information som påverkar läsarens eller konsumentens förståelse av boken. Det kan vara antingen en peritext – en sådan paratext som befinner sig på eller i direkt anslutning till verket såsom författarnamn, titel, undertitel, omslagsbild, baksidestext – eller en epitext. Den sistnämnda befinner sig längre från verket och kan vara en intervju med författaren, en reklamannons för verket eller något dylikt.

I förlags- och bokmarknadskunskap brukar studenterna ofta använda sig av paratextanalys i sina uppsatser, inte minst för det är ett relativt enkelt sätt att avgränsa ett material för en undersökning. Studenter på utbildningen har bland annat undersökt genrespecifika paratexter, i likhet med hur Karl Berglund undersöker pocketdeckares paratexter i boken Mordförpackningar (2016) De har även undersökt den digitala paratexten: vad som sker med verks paratexter i exempelvis en digital strömningstjänst som Storytel eller Bookbeat.

I samband med återutgivning av redan etablerade författarskap kan paratexter användas för att göra ett äldre författarskap aktuellt på nytt genom att knyta det till olika idéer eller trender i samtiden. De kan också ge upphov till nostalgi genom att trycka på historiska och tidstypiska markörer. Bland annat har Angus Phillips visat hur en ompaketering av Agatha Christies böcker, i olika omgångar, har påverkat synen på hennes författarskap och gett en skjuts åt försäljningen av hennes böcker. (”How books are positioned in the market: reading the cover”, 2007)

När Agatha Christies 125-årsjubileum gick av stapeln, valde svenska Bookmark förlag att ge ut ett flertal av hennes mest kända titlar i ny, påkostad utformning. Omslagen formgavs av Sara R. Acedo, med en utstuderad retrostil som andades 1920- och 30-tal. Med hjälp av paratexter på insidesflikar och baksidor framhävdes att titlarna fått en ny översättning (av Helen Ljungmark) där tidigare förbisedda aspekter såsom en ”brittisk underfundighet” tagits med, men Christie lyfts dessutom fram som en feministisk förebild. Exempelvis förekommer följande text på den främre omslagsfliken till Poirots jul:

AGATHA CHRISTIE är en av 1900-talets stora kvinnliga pionjärer. Hon levde ett händelserikt liv och fann ofta inspiration till sina romaner ur egna upplevelser.//Genom hela sin karriär sökte Agatha Christie personliga utmaningar. Det handlade om allt från att göra avtryck i en mansdominerad värld till att skapa den perfekta mordgåtan.
citat från främre fliken till omslaget för Agatha Christie, Poirots jul.

Något liknande skedde vid Maria Langs 100-jubileum år 2014. Norstedts valde att, året före, ge ut sex titlar – alla från Langs 1950-talsproduktion – i ny skrud. Omslagen, gjorda av Lucy Davey, tryckte på 1950-talsestetiken, men signalerade dessutom genren romance med de tongivande pastellfärgerna och det snirkliga typsnittet. Nyutgåvan signalerade en konsekrering av Langs författarskap genom att på den bakre fliktexten kalla henne en av den svenska kriminallitteraturens klassiker och ta upp att hon av många jämförts med just Agatha Christie. Samtidigt var valet att betona de romantiska dragen i hennes böcker ambivalent: romance-genren har länge haft lägre status än deckargenren och de erotiska inslagen i Langs deckare är något av det hon genom tiderna fått som mest kritik för. Möjligen kan detta att så tydligt signalera romance och samtidigt lyfta upp henne som en klassiker för svensk kriminallitteratur vara ett sätt att uppvärdera både författarskapet och romance-inslagen i hennes verk.

I anslutning till att böckerna gavs ut kom även filmatiseringar av Langs deckare i en serie filmer med Tuva Novotny och Ola Rapace i huvudrollerna. Filmernas estetik framhävde 1950-talsandan genom bland annat kläder och cigarrettrökning på ett sätt som hakade i den samtida trenden som skapats kring HBOs tv-serie Mad Men, vilket bidrog till att ge såväl filmerna som böckerna ett visst nyhetsvärde. Effekten räckte inte till för att återinföra Lang på topplistorna, men kan ha bidragit till en förstärkning av hennes eftermäle som en av 1900-talets främsta kvinnliga svenska deckarförfattare.

Nämnda verk:

Gérard Genette, Paratexts (Seuils, 1987). Cambridge University Press, New York 1997.

Karl Berglund, Mordförpackningar. Omslag, titlar och kringmaterial till svenska pocketdeckare 1998–2011. Avdelningen för litteratursociologi, Uppsala universitet, Uppsala 2016.

Angus Phillips, ”How books are positioned in the market: reading the cover” I Nicole Matthews och Nickianne Moody, red., Judging a book by its cover: fans, publishers, designers, and the marketing of fiction, 2007.

Agatha Christie, Poirots jul (Hercule Poirot’s christmas, 1938). Bookmark, Stockholm 2014.

Arbete och forskning

Många som har läst utbildningen i förlags- och bokmarknadskunskap kanske förknippar bokhistoria med den korta kursen man läser på vårterminen och som sedan faller lite i glömska när praktik och jobbsökande väl börjar. Men bokhistoria är också ett ämne där det bedrivs forskning om allt från tidiga handskrifter till modern förlagshistoria. Jag har precis börjat som doktorand i bokhistoria, och mitt projekt handlar om egenutgivare i Sverige under mitten och slutet av 1900-talet. Det är ett ämne som jag visserligen var intresserad när jag läste litteraturvetenskap, men som jag aldrig skulle kommit på att forska om jag inte hade läst förlagskunskap och arbetat som förlagsredaktör.

2016 läste jag färdigt förlagsutbildningen och fick ett jobb på ett nystartat förlag som var en del av en större mediekoncern. Vid den här tidpunkten låg förlagets fokus på att digitalisera backlist för att fylla på digitala kanaler, som streamingtjänster och folkbibliotekens e-boksplattformar, med innehåll. Jag började min anställning med att ägna mycket tid åt att förklara för författare att vi ville ge ut deras böcker, som ibland inte hade varit i tryck på flera decennier, som e-bok – ett format som de flesta aldrig hade hört talas om.

Två saker slog mig. För det första blev jag överraskad över hur glada författarna blev när jag hörde av mig. Även författare med en lång karriär bakom sig uttryckte att de kände sig smickrade av att bli kontaktade av ett förlag, trots att det var ett i Sverige helt okänt förlag. För det andra: att jobba med digitala format tvingade mig också att reflektera över vad jag, som företrädare för ett förlag, egentligen erbjöd författaren. Vilken fördel fick de av att ge ut en e-bok hos ett förlag jämfört med att till exempel lägga upp sina texter på en blogg? Jag erbjöd inte heller några större redaktionella insatser – det rörde sig ju om verk som en gång i tiden redan hade blivit utgivna.

Att förlag är beroende av att knyta till sig författare är självklart för de flesta. Om författarna inte skriver böcker finns det ju inget för förlaget att ge ut. Men författarnas behov av, och attityd till, förlaget är desto mer motsägelsefull. Både när man läser offentlig debatt och i det dagliga arbetet i bokbranschen stöter man ofta på författare som av olika anledningar är missnöjda med sina förlag. Ändå har förlagens existens varit en självklarhet i boksamhället sedan 1800-talet.

När jag efter tre år i förlagsvärlden bestämde mig för att ta upp studierna igen valde jag att skriva min masteruppsats i litteraturvetenskap om två rörelser under 1960- och 1970-talen: Författarförlaget och Författares bokmaskin. De drevs av författare som ville ge ut böcker utan en förläggares inblandning och jag tyckte att det var spännande att titta på uppfattningarna de hade om författarrollen, bokens roll i samhället, och de stora förlagens maktposition.

Att, som enskild författare eller som medlem i ett författarkollektiv, välja att ge ut sin egen bok – oavsett om det är till följd av refusering eller som en protesthandling mot förläggarnas makt – kräver ideologi och praktik. Man behöver en föreställning om hur bokmarknaden borde se ut och om sin egen plats i den, men man möts också av en mängd praktiska omständigheter. Mötet däremellan kan bli väldigt intressant.

Under de kommande åren på forskarutbildningen ska jag fördjupa mig i olika kategorier av egenutgivare: etablerade författare och debutanter, politiskt motiverade såväl som politiskt ointresserade. Vilka strategier hade de, vilka möjligheter stod dem till buds, och vilka reaktioner möttes de av? Vilka grundläggande antaganden hade de om boken, författarskapet och förläggarrollen? Att studera egenutgivningens historia under nittonhundratalet väcker en rad teoretiska frågor, men erbjuder också fascinerande inblickar i förlagshistoria som jag hoppas kommer att kunna vara intressanta för många, nuvarande och framtida, bokbranscharbetare.

Inlägget är skrivet av gästbloggaren Molly Uhlmann Lindberg, nyantagen doktorand i Bokhistoria och tidigare student i Förlags- och bokmarknadskunskap

Att jobba med Class-Wiki i undervisningen

Sedan några år tillbaka har jag inför Class-Wiki som en metod för undervisning och examination. Uppgiften och metoden går ut på att studenterna tillsammans får bygga upp en gemensam kunskapsbas över kursens innehåll i takt med att de går kursen. Principen är att de genast vid kursstart ska börja fylla på Wikin med begrepp och problem de stöter på i kurslitteratur och föreläsningar. Med en deadline varje vecka fyller de sedan på och utökar databasen under kursens gång och vid kursens slut, när det oftast är dags för något slags tentaskrivning, har de en utförlig resurs som samlar centrala begrepp och diskussioner från kursen. En resurs som, beroende av hur väl de har tagit sig an uppgiften, kan bli användbar som ett stöd under tentaskrivandet.

En av finesserna med wikin är att det finns en diskussionssida till varje begrepp och att ett av veckouppdragen är att problematisera begreppen med hjälp av dessa. De tränar sig i att leta i kurslitteratur och komplettera den information de får där med andra källor, att beskriva och förstå företeelser och begrepp som kursen behandlar och i att problematisera och diskutera dem. Samtidigt är det en uppgift som tränar dem i att samarbeta och använda sig av kollektiv intelligens. Resultatet blir något betydligt mer än de enskilda delarna.

I år har jag lagt in denna metod i introduktionskursen för Förlags- och bokmarknadsstudenterna. Tillsammans bygger de upp en Wiki som handlar om den svenska bokmarknaden idag och igår, centrala begrepp och aktörer och de diskuterar företeelser som Big books (se bifogad bild), e-böcker och Wattpad. Som alla andra gånger jag har arbetat med metoden, gör det mig lycklig i mitt lärarhjärta att se listan av begrepp bli allt längre och ännu mer när jag går in på fliken ”Senaste ändringar” och inser att studenterna är inne i resursen och jobbar varje dag och inte bara på fredagar precis innan veckans satta deadline. Detta är ett bevis på att de håller sig sysselsatta med kursens innehåll även utanför den tid som är schemalagd och den tid det tar att läsa in litteraturen.

Många studenter har kommenterat att det är en hjälp för dem själva när de måste formulera begrepp och problematisera dem på ett sätt som gör dem begripliga för andra. De uttrycker också att det underlättar att få ventilera kursinnehåll i ett forum där de inte känner sig iakttagna eller överdrivet prestationsinriktade, såsom de kan göra i en lektionssal.

Sammanfattningsvis kan jag bara rekommendera fler att prova metoden. För den som är mer nyfiken har jag skrivit en artikel som finns tillgänglig här:

S. Kärrholm (2020): ”Class-Wiki som digital metod för undervisning och examination”, i Hege Markussen & Katarina Mårtensson, red., Levande närmiljöer. Proceedings från Humanistiska och teologiska fakulteternas pedagogiska inspirationskonferens 2018, Humanistiska och teologiska fakulteterna, Lunds universitet. Länk: https://books.lub.lu.se/catalog/view/67/71/1113