Två deckardrottningar och paratextens betydelse

Litteraturvetaren och narratologen Gérard Genette har introducerat begreppet paratext. En paratext fungerar enligt honom som en tröskel till verket på det metaforiska planet: en plats där läsaren kan bestämma sig för om hen vill läsa boken eller låta bli. (Paratexts, 1997) Paratexten ger information som påverkar läsarens eller konsumentens förståelse av boken. Det kan vara antingen en peritext – en sådan paratext som befinner sig på eller i direkt anslutning till verket såsom författarnamn, titel, undertitel, omslagsbild, baksidestext – eller en epitext. Den sistnämnda befinner sig längre från verket och kan vara en intervju med författaren, en reklamannons för verket eller något dylikt.

I förlags- och bokmarknadskunskap brukar studenterna ofta använda sig av paratextanalys i sina uppsatser, inte minst för det är ett relativt enkelt sätt att avgränsa ett material för en undersökning. Studenter på utbildningen har bland annat undersökt genrespecifika paratexter, i likhet med hur Karl Berglund undersöker pocketdeckares paratexter i boken Mordförpackningar (2016) De har även undersökt den digitala paratexten: vad som sker med verks paratexter i exempelvis en digital strömningstjänst som Storytel eller Bookbeat.

I samband med återutgivning av redan etablerade författarskap kan paratexter användas för att göra ett äldre författarskap aktuellt på nytt genom att knyta det till olika idéer eller trender i samtiden. De kan också ge upphov till nostalgi genom att trycka på historiska och tidstypiska markörer. Bland annat har Angus Phillips visat hur en ompaketering av Agatha Christies böcker, i olika omgångar, har påverkat synen på hennes författarskap och gett en skjuts åt försäljningen av hennes böcker. (”How books are positioned in the market: reading the cover”, 2007)

När Agatha Christies 125-årsjubileum gick av stapeln, valde svenska Bookmark förlag att ge ut ett flertal av hennes mest kända titlar i ny, påkostad utformning. Omslagen formgavs av Sara R. Acedo, med en utstuderad retrostil som andades 1920- och 30-tal. Med hjälp av paratexter på insidesflikar och baksidor framhävdes att titlarna fått en ny översättning (av Helen Ljungmark) där tidigare förbisedda aspekter såsom en ”brittisk underfundighet” tagits med, men Christie lyfts dessutom fram som en feministisk förebild. Exempelvis förekommer följande text på den främre omslagsfliken till Poirots jul:

AGATHA CHRISTIE är en av 1900-talets stora kvinnliga pionjärer. Hon levde ett händelserikt liv och fann ofta inspiration till sina romaner ur egna upplevelser.//Genom hela sin karriär sökte Agatha Christie personliga utmaningar. Det handlade om allt från att göra avtryck i en mansdominerad värld till att skapa den perfekta mordgåtan.

citat från främre fliken till omslaget för Agatha Christie, Poirots jul.

Något liknande skedde vid Maria Langs 100-jubileum år 2014. Norstedts valde att, året före, ge ut sex titlar – alla från Langs 1950-talsproduktion – i ny skrud. Omslagen, gjorda av Lucy Davey, tryckte på 1950-talsestetiken, men signalerade dessutom genren romance med de tongivande pastellfärgerna och det snirkliga typsnittet. Nyutgåvan signalerade en konsekrering av Langs författarskap genom att på den bakre fliktexten kalla henne en av den svenska kriminallitteraturens klassiker och ta upp att hon av många jämförts med just Agatha Christie. Samtidigt var valet att betona de romantiska dragen i hennes böcker ambivalent: romance-genren har länge haft lägre status än deckargenren och de erotiska inslagen i Langs deckare är något av det hon genom tiderna fått som mest kritik för. Möjligen kan detta att så tydligt signalera romance och samtidigt lyfta upp henne som en klassiker för svensk kriminallitteratur vara ett sätt att uppvärdera både författarskapet och romance-inslagen i hennes verk. 

I anslutning till att böckerna gavs ut kom även filmatiseringar av Langs deckare i en serie filmer med Tuva Novotny och Ola Rapace i huvudrollerna. Filmernas estetik framhävde 1950-talsandan genom bland annat kläder och cigarrettrökning på ett sätt som hakade i den samtida trenden som skapats kring HBOs tv-serie Mad Men, vilket bidrog till att ge såväl filmerna som böckerna ett visst nyhetsvärde. Effekten räckte inte till för att återinföra Lang på topplistorna, men kan ha bidragit till en förstärkning av hennes eftermäle som en av 1900-talets främsta kvinnliga svenska deckarförfattare.

Nämnda verk:

Gérard Genette, Paratexts (Seuils, 1987). Cambridge University Press, New York 1997.

Karl Berglund, Mordförpackningar. Omslag, titlar och kringmaterial till svenska pocketdeckare 1998–2011. Avdelningen för litteratursociologi, Uppsala universitet, Uppsala 2016.

Angus Phillips, ”How books are positioned in the market: reading the cover” I Nicole Matthews och Nickianne Moody, red., Judging a book by its cover: fans, publishers, designers, and the marketing of fiction, 2007.

Agatha Christie, Poirots jul (Hercule Poirot’s christmas, 1938). Bookmark, Stockholm 2014.

(Barn)litteraturens förmåga till samtidsreflektion

Litteratur som medel för samtidsreflektion är ett ämne som intresserat mig sedan jag skrev min avhandling om 50-talsdeckare och det svenska kulturklimatet under kalla kriget. (Konsten att lägga pussel. Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet, 2005) Litteraturen har en förmåga att fånga upp stämningar och tendenser i sin samtid, antingen explicit genom att tematisera dem, eller implicit, genom underliggande värderingar eller referenser till sådant som tas för givet vid verkets tillkomsttid. Det kan vara samtida debatter av olika slag, populärkulturella referenser eller vardagliga fenomen som hur och när man röker en cigarrett, dricker ett glas mjölk eller går på restaurang. Saker som alla i den samtida kontexten omedelbart fattar, men vars innebörd med tiden så sakteliga förändras. 

På Förlagsutbildningen har vi länge haft barn- och ungdomslitteratur som tema för en av våra kurser. Studenterna får läsa Svenska barnboksinstitutets Bokprovning i den senaste utgåvan. Det är en rapport som ger en samlad bild av hela årets svenska utgivning och som kommer ut under våren varje år. Därtill får de analysera Kulturrådets barn- och ungdomsbokskatalog, som även den utkommer årligen (fast till hösten). Eftersom detta moment återkommer varje år i undervisningen och studenterna får skriva en uppgift om det, går det att blicka tillbaka genom åren och skönja vissa mönster. Det senaste decenniet har bjudit på många olika saker, som böcker om döden, dystopier, skräck, åldersöverskridande bilderböcker och annat. Normer har ifrågasatts genom att ämnen som sexualitet, kroppslighet och etnisk mångfald behandlats. 

Det som har slagit mig särskilt är hur snabb barnlitteraturen är på att reagera på en förändrad samtid. När Me Too tog fart som ett globalt fenomen snappades det upp i ämnesvalen i barnlitteraturen, inte minst i ungdomsböcker som Johanna Schreibers och Ida Ömalm Ronvalls Inte som du (2019) eller Helt seriöst (2019) av Hanna de Canesie. Feministiska historieskildringar och kvinnobiografier som Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor (2017), av Elena Favilli och Francesca Cavallo, och den svenska motsvarigheten Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka & modiga kvinnor (2019), av Colette van Luik och Anna Nordlund, är andra exempel.

Strax efter den stora flyktingkrisen 2015 började barnböcker ges ut med flykt som ämne. Flykt och integration lyfts fram som en utmärkande tematik i alla de rapporter från SBIs Bokprovning av barnlitteratur som gavs ut under åren 2015–2018 (fyra stycken). Miljö och klimatförstörelse har hamnat i fokus i barnlitteraturen, liksom virus och hur man bäst tvättar händerna efter Corona-pandemins utbrott. I pandemins fotspår har även nya intressen som fjällvandring och odling hittat in i utgivningen enligt senaste bokprovningen. I nästa års rapport verkar det troligt att vi får se böcker om krig, beredskap och hur man sparar på el. 

Barn- och ungdomslitteraturen har ofta en tydlig ambition att hjälpa barn och ungdomar med att hantera den verklighet de lever i och de utmaningar samtiden ställer såväl barn som vuxna inför. Böckernas värld blir en plats där de unga får bearbeta sådant som kanske till och med är för svårt att ta upp där hemma vid middagsbordet. Samtidigt växer dessa skildringar av vår samtid här och nu till en framtida guldgruva för en kulturhistoriskt intresserad forskare.

Bok om Greta Thunberg av Maria Isabel Sánchez Vegara, Svenska hjältinnor av Colette van Luik och Anna Nordlund, Alla frågar sig varför av Eva Susso och Anna Höglund (exempel på åldersöverskridande bilderbok)

Några texter ur min forskning som handlar om litteraturens förmåga till samtidsreflektion:

Kärrholm, S.: Konsten att lägga pussel. Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet. Brutus Östling bokförlag Symposion: Stockholm/Stehag 2005.

Kärrholm, S. tillsammans med Marie Cronqvist och Lina Sturfelt: ”Oro i lyckolandet. Mellan Sofiero och Norrmalmstorg”, i Cronqvist, Sturfelt & Wiklund, red. 1973. En träff med tidsandan. Nordic Academic Press: Lund 2008.

Kärrholm, S. tillsammans med Marie Cronqvist: ”Mimesis och moralisk fostran. Sjöwall och Wahlöö som berättande samtidsanalytiker”, i Ahlberger et. al. red., Historier. Arton- och nittonhundratalens skönlitteratur som historisk källa, Institutionen för historiska studier: Göteborg 2009.

Kärrholm, S.: ”Barnkulturen och det stora slaget om verkligheten. Värden och värderingar i tidskriften Ord & Bild under 1970-talet”, i Kärrholm & Tenngart, red. Barnlitteraturens värden och värderingar. Studentlitteratur: Lund 2012.

Ny på Bokmässan

I sidste uge var jeg på Bokmässan i Göteborg for første gang. Siden jeg flyttede mit arbejdsliv til Sverige i 2020 og efterfølgende begyndte at undervise på Förlags- och Bokmarknadskunskap begyndte jeg at høre mere og mere om Bokmässan. ”Vi ses vel i Göteborg til september”, sagde folk, og jeg følte mig meget dansk i min uvidenhed om en begivenhed, som tydeligvis havde selvklar status i den svenske bogverden. Siden da har der været pandemi og Bokmässan har været mere eller mindre lukket ned, eller forflyttet til den virtuelle sfære i de seneste to år. Derfor havde jeg i 2022 endnu ikke haft fornøjelsen af den ultimative svenske ”forlagsoplevelse”.

Desto større var mine forventninger, da jeg tog toget til Göteborg i slutningen af september, dels for at deltage i en samtale i Lunds Universitets stand på messen om min egen nye bog om bogserier, og dels fordi et besøg på messen indgår i forlagsuddannelsen, og er obligatorisk for mine studerende. Efterfølgende har jeg her forsøgt at samle mine tanker om dén oplevelse, på venlig opfordring og med ambitionen at komme nærmere, hvad bogmessen egentlig er.

De første timer jeg var på messen, gik jeg bare rundt på messegulvet og så på bøger og mennesker. Måske var det ikke så overraskende at de var de to ting som fyldte mest – det er trods alt det en bogmesse er: forlagsfolk, forfattere, læsere, der samles i samtaler og andet mingel omkring bøger. Men efter to år med pandemi og alt der deraf fulgte af virtuelle møder og ikke mindst et boom for streamingtjenester og digitale bøger, var det alligevel noget at bide mærke i: det fysiske nærvær af så mange mennesker, sammen, og omkring så mange bøger, fysiske bøger, i alskens genrer, former og formater.

I bogbranchen er digitaliseringen allestedsnærværende: en mørk trussel for visse, en lovende fremtid for andre, men den er der, og den fylder også meget både i forskningen og i undervisningen på forlagsuddannelsen. De digitale aktører var selvfølgelig også med på messen, både på seminarierne og på messegulvet. Lydbogstjenesten Storytel gjorde sig f.eks.  bemærket med en stor stand, midt på messegulvet, i logofarverne hvid og orange, og et større antal høretelefoner hængende ned fra loftet. TikTok var en anden, måske mere overraskende udstiller, hvis stand ligeledes skilte sig markant ud med ungt design i sort og hvidt og hipt personale i hættetrøjer med TikTok logo. Deres program bestod for en stor del af udenlandske forfattere, der deltog virtuelt, oftest kredsende omkring fænomenet Booktok. Både Storytel og TikTok er eksempel på, hvordan det digitale og nye, nye måder at tænke bøger og læsning og litteratur på, bogstavelig talt trænger sig ind på bogverdenens gamle territorier: ind på messegulvet. Men de var også undtagelser, der bekræftede reglen. Bogmessen er først og fremmest en fest for fysiske bøger og for samtalen, nærværende og live, omkring bøger, læsning og litteratur.

Messen udstiller bogen som vare, men formår også at forene det kommercielle og det kulturelle, bogsalg og litteraturformidling. Sidstnævnte perspektiv vidner om Bokmässans historie: oprindeligt en biblioteksmesse, med læsningen og formidlingen i centrum. Formidlingsdimensionen understreges med det imponerende seminarieprogram, med deltagelse af en lang række kulturpersonligheder, forfattere, forskere, m.fl., som samles i ideelt set dybdegående samtaler om alt fra bogomslag til politik. Ganske symbolsk foregår seminarierne på et andet niveau i bygningen, hævet over messegulvets menneskemylder og gode bogtilbud.

Temaet for årets Bokmässa var bl.a. Sydafrika, klimakrise og ”stemmer fra Ukraine” og fremtrådte tydeligt både i seminarieprogrammet og på messegulvet. Gennem temaerne tegnedes billedet af en bogverden, der langt fra isolerer sig fra resten af verden i en litterær boble, men derimod nærmer sig bøger, læsning og litteratur som indgang til diskussion om verdens aktuelle tilstand på godt og ondt.  Et fjerde tema om krimier, ”crimetime” sørgede for, at der var balance i tingene og også plads til den brede litteratur; til Camilla Läckberg såvel som Greta Thunberg.

Efter en enkelt dag på Bokmässan var denne messe-debutant ganske udmattet. I løbet af eftermiddagen mistede jeg fokus på bøgerne og det blev mere til snak og tilfældige møder med bekendte på messegulvet; en anden vigtig dimension af messeoplevelsen. Men trods udmattelsen i toget hjem til København var jeg glad for at jeg tog med: bogmessen i Göteborg blev en reminder om at selv efter to års pandemi og 30 år med digitalisering, og selv i krisetid, med inflation, krig og klimakrise – eller måske netop i de tider – kan mennesker stadig samles omkring bøger.

Så jeg håber på gensyn med messen og Göteborg næste år.

Inlägget är ett gästinlägg skrivet av Sara Tanderup Linkis.

Utrymme för kreativitet

Det här med kreativitet och inspiration upplevs nog rätt så olika från person till person, men de flesta brukar hålla med om att det är något att eftersträva. För att inte traggla ner sig i något slags jämntjockt och grådaskigt lunk i arbetsvardagen behöver vi lyfta blicken och bli inspirerade. För det krävs luft i schemat och rum för eftertanke. Jag kan till och med uppleva att jag behöver ha ett visst mått av leda, tid när jag bara kan stirra in i väggen och inte vara på väg någonstans för att de lite luftigare tankarna ska kunna ta form och slå rot.

I arbetet med att luska ut nya ämnen för den här bloggen har jag till exempel suttit och glott framför mig både en och flera gånger. Ibland kommer jag på helt andra saker, som idéer för utveckling av en specifik kurs jag brottas med, att jag ska låta en särskilt utvald person läsa en viss text jag skrivit för att få feedback eller att jag borde bjuda in en gästlärare till ett visst kursmoment. Andra saker, som att städa arbetsrummet, rensa bland alla papper eller lyssna på ett föredrag om något helt annat, kan också hjälpa till.

För mig är det också viktigt att det jag gör inte alltid bara är samma som vanligt. Det är så lätt att utnyttja det faktum att man hållit en kurs tidigare för att bara köra på som tidigare, med samma gamla power points och examinationsuppgifter varje kurstillfälle. Självklart måste det vara ok att göra den typen av tidsvinster genom upprepningar som kan kompensera för all den tid det tog att sätta ihop det där innehållet första gången kursen skulle ges. Men om man bara håller samma kurser med samma innehåll termin efter termin leder det lätt till tristess och en försämrad kvalitet. I kombination med stress kan det dessutom bidra till att öka den slags frustration som kan leda till utmattning. För mycket press på att förnya sig hela tiden kan självklart också leda till stress. Det är en ständig balansakt.

Kreativitet är kanske inte det enda som behövs för att hitta balans och må bra på jobbet. En gynnsam miljö med fungerande organisatoriska strukturer och kompetenta och roliga kollegor är minst lika viktiga. Men behovet av att ge kreativiteten utrymme var en av de saker som fick mig att starta den här bloggen, och det behovet är lika starkt idag som då. Behovet av orangeriet.

(Tar gärna emot tips om hur man skapar utrymme för kreativitet, så dela gärna med er!)

Backlash och vikten av kollegor

Sedan jag blev utmattad, för nu cirka två år sedan, har jag blivit varnad för att det tar tid att återhämta sig och att det är lätt hänt att symptomen kommer tillbaka. Sedan jag kom tillbaka på full arbetstid har jag känt mig bättre och bättre och, förmodligen utan att tänka så mycket på saken, långsamt börjat närma mig något slags normaltillstånd där jag inte längre tänker på att begränsa mig utan bara gör saker. 

Men då kommer backlashen, precis som det varnats för. Min migrän är tillbaka och det med besked. Två anfall under loppet av två veckor, som en direkt påföljd av en hetsig terminsstart med undervisning i stort sett varje dag och möten inklämda emellan. Min migränvariant är obönhörlig: hjärnan stänger ner och i princip ingenting fungerar. Det positiva med det är att det inte finns någon annan utväg än att stanna upp och backa ett par steg. Gör om och gör rätt. Som tur är finns förstående medarbetare och studenter runtomkring mig och hjälp att få. Den kurs jag undervisar på har andra lärare haft tidigare. Jag kunde få tag i en av dem som hoppar in och tar ett heldagspass i mitt ställe samt ställer upp med att rätta hälften av tentorna efter kursen. Det är underbart att få hjälp när man verkligen behöver det.

Plötsligt öppnar sig luft i mitt arbetsschema och jag får tid att sätta mig ner och fundera en gång till på alla de lärdomar jag fått av utmattningen. Bra planering och att inte alltid räkna med att kunna göra sitt allra bästa är det viktigaste. Men utöver det jag själv kan göra blir jag återigen uppmärksammad på vikten av kollegor och att inte alltid vara ensam på bollen. Strukturer behöver byggas upp för att det ska finnas fler som har inblick i och kunskap om vad som sker på kurserna så att det finns en beredskap om någon blir sjuk eller behöver vara frånvarande av mer positiva anledningar som att hen har fått forskningsmedel. Mitt förslag har länge varit att alltid vara två lärare på varje kurs, och att det dessutom ska finnas tid för båda att delta i undervisningen samtidigt. Precis så brukar det se ut på alla de pedagogiska kurser jag tagit under min utbildning, och de borde ju vara bra förebilder. 

Många är bättre än en
Nordic Noir

Nordic Thrillers, Suspense, and Crime Fiction

litteratur och klass

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

Academia Made Easier

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

patter

research education, academic writing, public engagement, funding, other eccentricities.

Konsten att vara forskare - en blogg av David Larsson Heidenblad

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

Björn Lundberg

Skriv historia: om forskning och skrivande

Redaktörens anmärkningar från orangeriet

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap