Branschnärhet vs. vetenskaplig distans i Förlags- och bokmarknadskunskap som ämne

Det finns en inneboende ambivalens inom Förlags- och bokmarknadskunskap som akademiskt ämne och fält, som handlar om relationen mellan bokbranschen och det akademiska ämnet. Detta har inte minst slagit mig på internationella konferenser där det också råder en stor blandning av var de deltagande kommer ifrån. Flera är, som jag själv, knutna till en utbildning för blivande branschaktörer och det är därför inte konstigt att man intresserar sig för frågor om vad som på sikt kan gynna utvecklingen av branschen eller vad som kan vara vinnande marknadskoncept för enskilda aktörer. Samtidigt är publishing studies ett forskningsfält som vinnlägger sig om att kritiskt genomlysa branschen med olika teoretiska perspektiv, vilket flera av de forskare jag redan nämnt i den här bloggen – Claire Squires, Laura J. Miller och Simone Murray, t.ex. – visar exempel på i sin forskning.

Denna forskning sker ofta i ett nära samarbete med branschen, exempelvis kan den vara baserad på intervjuer med förläggare, agenter, bokförsäljare eller bloggare. För att få tillgång till dessa aktörer kan det krävas diplomati av olika slag och det kan vara svårt att vara alltför öppen med väldigt kritiska frågeställningar. Det är inte ovanligt att branschaktörer direkt involveras i finansieringen av förlagsforskningen, och i sådana fall blir det än mer problematiskt att upprätthålla en tydlig balans mellan forskning som gynnar branschen versus sådan som vill genomsyras av vetenskaplig distans. I Sverige har det varit organisationer som Förläggareföreningen och Författarförbundet som företräder en hel falang på marknaden och som tenderar att drivas av ett intresse för bokmarknadens samtida utveckling i stort: forskning som ett slags omvärldsbevakning. Men vad händer om ett förlag initierar forskningsprojekt? Är det möjligt att fortfarande vara en fri forskare och förhålla sig kritiskt om ens finansiering är beroende av en kommersiell branschaktör?

Denna fråga uppmärksammar vi även studenterna på när de ska skriva sina kandidatuppsatser. När de börjar sitt uppsatsskrivande har de precis varit ute på praktik och har förmodligen siktet inställt på att bli anställda på praktikplatsen eller något annat förlag inom kort. Vi uppmanar dem att fundera över ett forskningsproblem eller frågor de tycker behöver besvaras medan de är ute på praktik, men varnar också för att låta praktikplatsen lägga sig i och styra vilket ämne de väljer. Risken är att de inte kan komma fram till de svar som efterfrågas och därmed orsaka problem för sig själva som framtida medarbetare. En annan risk är att undersökningen blir ovetenskaplig. 

Balansakten att väga ämnets starka samverkan med bokbranschen mot den vetenskapliga distansen och strävan efter akademiskt oberoende kan vara mer eller mindre svår att utföra i olika sammanhang, men den ligger i hjärtat av ämnet.

Att jobba med Class-Wiki i undervisningen

Sedan några år tillbaka har jag inför Class-Wiki som en metod för undervisning och examination. Uppgiften och metoden går ut på att studenterna tillsammans får bygga upp en gemensam kunskapsbas över kursens innehåll i takt med att de går kursen. Principen är att de genast vid kursstart ska börja fylla på Wikin med begrepp och problem de stöter på i kurslitteratur och föreläsningar. Med en deadline varje vecka fyller de sedan på och utökar databasen under kursens gång och vid kursens slut, när det oftast är dags för något slags tentaskrivning, har de en utförlig resurs som samlar centrala begrepp och diskussioner från kursen. En resurs som, beroende av hur väl de har tagit sig an uppgiften, kan bli användbar som ett stöd under tentaskrivandet.

En av finesserna med wikin är att det finns en diskussionssida till varje begrepp och att ett av veckouppdragen är att problematisera begreppen med hjälp av dessa. De tränar sig i att leta i kurslitteratur och komplettera den information de får där med andra källor, att beskriva och förstå företeelser och begrepp som kursen behandlar och i att problematisera och diskutera dem. Samtidigt är det en uppgift som tränar dem i att samarbeta och använda sig av kollektiv intelligens. Resultatet blir något betydligt mer än de enskilda delarna.

I år har jag lagt in denna metod i introduktionskursen för Förlags- och bokmarknadsstudenterna. Tillsammans bygger de upp en Wiki som handlar om den svenska bokmarknaden idag och igår, centrala begrepp och aktörer och de diskuterar företeelser som Big books (se bifogad bild), e-böcker och Wattpad. Som alla andra gånger jag har arbetat med metoden, gör det mig lycklig i mitt lärarhjärta att se listan av begrepp bli allt längre och ännu mer när jag går in på fliken ”Senaste ändringar” och inser att studenterna är inne i resursen och jobbar varje dag och inte bara på fredagar precis innan veckans satta deadline. Detta är ett bevis på att de håller sig sysselsatta med kursens innehåll även utanför den tid som är schemalagd och den tid det tar att läsa in litteraturen. 

Många studenter har kommenterat att det är en hjälp för dem själva när de måste formulera begrepp och problematisera dem på ett sätt som gör dem begripliga för andra. De uttrycker också att det underlättar att få ventilera kursinnehåll i ett forum där de inte känner sig iakttagna eller överdrivet prestationsinriktade, såsom de kan göra i en lektionssal. 

Sammanfattningsvis kan jag bara rekommendera fler att prova metoden. För den som är mer nyfiken har jag skrivit en artikel som finns tillgänglig här:

S. Kärrholm (2020): ”Class-Wiki som digital metod för undervisning och examination”, i Hege Markussen & Katarina Mårtensson, red., Levande närmiljöer. Proceedings från Humanistiska och teologiska fakulteternas pedagogiska inspirationskonferens 2018, Humanistiska och teologiska fakulteterna, Lunds universitet. Länk: https://books.lub.lu.se/catalog/view/67/71/1113

Skönlitteratur i undervisningen och böcker om artificiell intelligens

Vid sidan av min undervisning på Förlags- och bokmarknadsutbildningen undervisar jag även på kandidatprogrammet för Digitala kulturer här i Lund. För några år sedan kläcktes i lärarlaget (av kollegan och idé- och lärdomshistorikern Victoria Höög) idén om att vi kunde använda romaner i undervisningen som ett sätt att ge nyttiga perspektiv på ämnet. Eftersom jag i botten är litteraturvetare och har undervisat många år i det ämnet, blev jag genast taggad av förslaget, och förde på Victorias initiativ in Dave Eggers roman The Circle på teorikursen för studenterna som gick andra terminen av programmet. Romanen är en framtidssatir som behandlar ett Google-liknande företag, The Circle, med ambitioner att ta över alla aspekter av människors vardagliga liv och på så vis ”sluta cirkeln”. Jag inrättade ett bokcirkelliknande seminarium i halvklass som delades upp i tre omgångar. Vi läste boken och diskuterade den sedan i relation till teorier och frågor som tagits upp i undervisning och annan kurslitteratur. Romanen fungerar utmärkt för att diskutera frågor om digitalisering och demokrati, plattformssamhälle, digitalt medborgarskap och övervakningsfrågor – alla frågor som fokuserades på kursen. Dessutom ger den, precis som tanken var, ett annat perspektiv att närma sig dem ifrån. 

Efter att utvärderingarna visat sig positiva till initiativet fortsattes diskussionerna i lärarlaget och vi kom överens om att det var angeläget att föra in inte bara litterära utan även andra konstnärliga gestaltningar av digitala kulturer så mycket som möjligt i våra kurser. På de teorikurser jag hållit i – på termin 1 och 2 – har det resulterat i att vi läser en roman till, Francesca Zappias ungdomsroman Eliza och hennes monster (om fandoms och identitet i sociala medier) och analyserar avsnitt av Netflix-serien Black Mirror och filmen Blade Runner. Zappias roman går inte alltid hem lika väl som Eggers, men boken har fungerat bra för att problematisera ungdomskultur och sociala medier, vilket är en del av fokuset för den första teorikursen på programmet.

Medan det för några år sedan kunde vara ganska svårt att hitta lämpliga romaner att ta upp på kurserna finns det desto mer att välja bland idag. I somras ramlade jag över två nya romaner som behandlar artificiell intelligens som skulle kunna vara kandidater: Kazuo Ishiguros senaste, Klara & The Sun, och Ian McEwans Machines Like Me. Båda handlar om relationen mellan människor och högst avancerade människoliknande robotar. I båda romanerna är utgångspunkten för relationen att en person har köpt och därför äger roboten och har den som ett slags sällskap i sitt hem. Romanerna ställer frågor om maktrelationer: kommer en framtid där vi kan skapa ett nytt människosläkte som behandlas som våra slavar? Kan de nya varelserna ersätta människor, inte bara som arbetskraft utan även på ett emotionellt styrt plan? Går utvecklingen att kontrollera eller riskerar vi att skapa människor som är bättre och överlägsna oss, och som därför slutligen kommer att kontrollera oss? Men berättelserna fungerar också som speglar för vad som gör oss mänskliga och tar upp frågor om kärlek och andra psykologiska drivkrafter.

Såväl Ishiguros roman som McEwans behandlar dessa ämnen på intresseväckande sätt. Den stora skillnaden ligger i angreppsättet. Medan Klara & The Sun är lågmält melankolisk i stilnivån innehåller Machines Like Me svart humor och McEwan placerar på ett underhållande sätt sin handling i en alternativ historieskrivning. Romanen utspelar sig i Storbritannien under 1980-talet men i en tid som präglas av att England förlorar Falklandskriget och att Alan Turing uppfinner den första AI-människan. Kanske kan dessa böcker ge upphov till nya samtalsämnen om vår digitala samtid.

Hur som helst är det roligt att återvända lite grann till att undervisa med hjälp av skönlitteratur. Det är uppenbart att även icke-litteraturvetarstudenter kan få mycket ut av det för sin inlärning, samtidigt som det brukar upplevas som något mer lustfyllt än vanliga föreläsningar. En student uttryckte vid en kursutvärdering att det var roligt att läsa en hel bok för en gångs skull, något personen ifråga inte hade gjort på flera år. Det värmde mitt litteraturälskande hjärta lite extra.

Kazuo Ishiguros Klara and the sun och Ian McEwans Machines like me.

Om att rätta tentor, läsning och tid

Jag har ju tidigare tagit upp detta med vikten av att planera sin tid på ett överskådligt sätt och på ett sätt som ger utrymme för pauser och eftertanke. Något jag har svårt för att lära mig är att avsätta rätt proportioner med tid för läsning i allmänhet och att rätta tentor i synnerhet. Jag avslutade nyligen en kurs jag haft med en studentgrupp på 30 personer. De lämnade in en hemtenta omfattande ungefär tio sidor per tenta, alla med samma frågor som skulle besvaras. Det blir ungefär 300 sidor text som ska läsas noggrant och text där variationer av samma saker upprepas. 

När jag planerar för denna rättning i min kalender skriver jag det typ bara på ett datum eller två: rätta tentor! Men, i själva verket är det omöjligt att göra det på den tiden. Man kan inte sträckläsa tentor på det sättet. Om koncentrationen sviker måste man ta en paus och göra något annat innan man återvänder till pappershögen. I själva verket tog det mer än en vecka att läsa igenom tentorna, och det är inte orimligt. Vi lärare har hela femton arbetsdagar på oss innan vi måste vara färdiga med tentarättningen och komma med något slags besked till studenterna. Men det är orimligt att jag avsatt så lite tid i min kalender. Och att jag någonstans inbillade mig att jag skulle hinna göra annat, som att forska, under den tiden. Min plan nu är alltså att göra vad klokare människor än mig förmodligen börjat med för länge sedan: skriva ut tiden på ett realistiskt sätt i kalendern så att det motsvarar den tid som faktiskt går åt och så att jag kan sluta lura mig själv att jag ska hinna en massa mer.

Lika svårt har jag med läsning i allmänhet. Det ingår som en självklar del i mitt jobb att läsa text av olika slag. Det är i själva verket så centralt att det har blivit osynligt för mig, detta att det tar tid. Ofta tänker jag på läsakten som något som kan ske på andra tider än arbetstid, på kvällar och helger till exempel. Detta eftersom det just ofta är så tidskrävande att det kan kännas orimligt att så mycket arbetstid ska gå åt. Om jag till exempel behöver läsa en bok för att recensera den (en bok om forskning, oftast) så kan själva läsningen ta mellan 30 och 50 timmar. Självklart är detta en uppskattning i runda slängar, men det tar tid. Om jag över huvud taget skriver ner att jag ska läsa något i min kalender skriver jag kanske det på en eller två dagar och utan att ange hur många timmar jag ska ägna åt denna aktivitet. Hela tiden ligger ”sömsmånen” – om man kan kalla det så – åt fel håll: jag underskattar i min kalender hur mycket tid som kommer att gå åt för denna syssla. Det skapar så klart stress eftersom det blir svårt att antingen hinna med läsningen inom rimlig tid eller att göra något av det andra man också har planerat in, eller både ock. 

Note to self är alltså att jag måste vara tydligare med hur jag uttrycker mig i min (fortfarande analoga) kalender. Mer tid och rum måste in för läsning!

Min orimligt tomma kalender för veckan när jag rättade tentor som bäst.

Studenternas uppsatsämnen

När jag undervisar studenterna i uppsatsskrivning på kandidatnivån på Förlagsutbildningen brukar jag framhäva att de med sina uppsatser bidrar till ny kunskap på området. Eftersom det inte finns någon forskarutbildning finns det inga andra (förutom vi lärare) som går vidare med fördjupade forskningsinsatser inom ämnet. Därför blir studenternas bidrag viktiga tillskott till Förlags- och bokmarknadskunskap som kunskapsområde. 

Det finns forskning inom andra fält, särskilt litteratursociologi på svensk mark, men också inom företagsekonomi och andra ämnen som kan räknas som forskning om Förlags- och bokmarknad. Den som så vill kan samla denna forskning under ett gemensamt namn och säga att dessa alster bildar stommen till det svenska forskningsfältet om Förlags- och bokmarknadskunskap, men det är i så fall fråga om en konstruktion utan bäring i någon tydlig infrastruktur som exempelvis en institution eller en avdelning. Avdelningen för Förlags- och bokmarknadskunskap vid Kulturvetenskapliga institutionen har ingen forskarutbildning och är därmed inte ett forskningsämne. Ändå kan de som arbetar vid avdelningen sägas bidra till ett sådant ämne med sin forskning och vi utbildar även studenterna i att tänka sig det som ett forskningsämne eftersom deras uppsatser ska kunna platsa där. 

Det ligger en viss paradox i denna situation som också kan knytas till utbildningens två till synes motsatta ben: ett i akademin och det andra i en yrkesframtid. Studenterna läser utbildningen för att få ett jobb inom bokbranschen. Möjligheten att läsa vidare och göra en akademisk karriär i ämnet är (åtminstone för närvarande) stängd. Men båda benen måste finnas för att det ska vara befogat med en universitetsutbildning och studenterna får också möjligheten att ta ut en filosofie kandidatexamen med inriktningen Förlags- och bokmarknadskunskap. Lärarnas jobb blir därför att peka på sambanden och de möjliga synergieffekterna mellan det ena benet och det andra. Studenterna utbildas i att analysera och förstå bokmarknaden, inte bara i att kunna arbeta i branschen. 

Med detta sagt är vilka ämnen studenterna väljer att skriva uppsats om en viktig angelägenhet. Ibland tycks det tryta med uppfinningsrikedomen. Andra år poppar nya ämnen och materialval upp. Det roliga med detta är inte bara att jag som handledare och examinator kan få trevlig omväxling när jag ska läsa igenom många uppsatser under våren, utan att det kan säga något om både hur branschen och kunskapsfältet utvecklar sig. Studenternas intressen följer med dem in i branschen och kanske blir några av deras idéer vägledande för framtiden. Detta tänker de nog sällan sig när de kämpar med sina uppsatser.

Genom åren har det, inte så oväntat, blivit allt vanligare att studera marknadsföring i sociala medier och digitaliseringens effekter. Ljudbokens frammarsch har resulterat i flera givande uppsatsuppslag. Förra året gjorde två studenter en gemensam undersökning av förlagens klimatpolicys, vilket var något helt nytt. Det kan tyckas konstigt, eftersom klimatfrågan varit brännande het ett tag nu, men som studenternas uppsats visade har detta ännu så länge inte gett särskilt stora konsekvenser för förlagens sätt att marknadsföra sig själva utåt. Detta håller på att förändras just nu och det är spännande att uppsatsen blev en dokumentation av denna förändring. 

Flera av årets uppsatser uppmärksammade en bok som kom ut på Palgrave Macmillan för några år sedan om redaktionellt arbete – Susan Greenlands bok A Poetics of Editing (2018). Studenterna använde den som teoretisk inramning för sina uppsatser och därmed kunde de också skriva om ämnen som tidigare inte figurerat i kandidatuppsatser på utbildningen, såsom vägledningar i redaktionellt arbete och den kollaborativa redigeringsprocessen. De tar därmed fasta på Greenbergs uppmaning om att det hon kallar editing studies (på svenska kanske redaktionella studier?) är ett relevant område som förtjänar fler studier. Dessa ämnesval öppnar en ny möjlig väg för det akademiska studiet av Förlags- och bokmarknadskunskap som än tydligare knyter det vetenskapliga till yrkesverksamheten som studenterna utbildas till, eftersom det redaktionella arbetet utgör en central del i både utbildningen och i branschen.

litteratur och klass

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

Academia Made Easier

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

patter

research education, academic writing, public engagement, funding, other eccentricities.

Björn Lundberg

Skriv historia: om forskning och skrivande

Redaktörens anmärkningar från orangeriet

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap