Utrymme för kreativitet

Det här med kreativitet och inspiration upplevs nog rätt så olika från person till person, men de flesta brukar hålla med om att det är något att eftersträva. För att inte traggla ner sig i något slags jämntjockt och grådaskigt lunk i arbetsvardagen behöver vi lyfta blicken och bli inspirerade. För det krävs luft i schemat och rum för eftertanke. Jag kan till och med uppleva att jag behöver ha ett visst mått av leda, tid när jag bara kan stirra in i väggen och inte vara på väg någonstans för att de lite luftigare tankarna ska kunna ta form och slå rot.

I arbetet med att luska ut nya ämnen för den här bloggen har jag till exempel suttit och glott framför mig både en och flera gånger. Ibland kommer jag på helt andra saker, som idéer för utveckling av en specifik kurs jag brottas med, att jag ska låta en särskilt utvald person läsa en viss text jag skrivit för att få feedback eller att jag borde bjuda in en gästlärare till ett visst kursmoment. Andra saker, som att städa arbetsrummet, rensa bland alla papper eller lyssna på ett föredrag om något helt annat, kan också hjälpa till.

För mig är det också viktigt att det jag gör inte alltid bara är samma som vanligt. Det är så lätt att utnyttja det faktum att man hållit en kurs tidigare för att bara köra på som tidigare, med samma gamla power points och examinationsuppgifter varje kurstillfälle. Självklart måste det vara ok att göra den typen av tidsvinster genom upprepningar som kan kompensera för all den tid det tog att sätta ihop det där innehållet första gången kursen skulle ges. Men om man bara håller samma kurser med samma innehåll termin efter termin leder det lätt till tristess och en försämrad kvalitet. I kombination med stress kan det dessutom bidra till att öka den slags frustration som kan leda till utmattning. För mycket press på att förnya sig hela tiden kan självklart också leda till stress. Det är en ständig balansakt.

Kreativitet är kanske inte det enda som behövs för att hitta balans och må bra på jobbet. En gynnsam miljö med fungerande organisatoriska strukturer och kompetenta och roliga kollegor är minst lika viktiga. Men behovet av att ge kreativiteten utrymme var en av de saker som fick mig att starta den här bloggen, och det behovet är lika starkt idag som då. Behovet av orangeriet.

(Tar gärna emot tips om hur man skapar utrymme för kreativitet, så dela gärna med er!)

Backlash och vikten av kollegor

Sedan jag blev utmattad, för nu cirka två år sedan, har jag blivit varnad för att det tar tid att återhämta sig och att det är lätt hänt att symptomen kommer tillbaka. Sedan jag kom tillbaka på full arbetstid har jag känt mig bättre och bättre och, förmodligen utan att tänka så mycket på saken, långsamt börjat närma mig något slags normaltillstånd där jag inte längre tänker på att begränsa mig utan bara gör saker. 

Men då kommer backlashen, precis som det varnats för. Min migrän är tillbaka och det med besked. Två anfall under loppet av två veckor, som en direkt påföljd av en hetsig terminsstart med undervisning i stort sett varje dag och möten inklämda emellan. Min migränvariant är obönhörlig: hjärnan stänger ner och i princip ingenting fungerar. Det positiva med det är att det inte finns någon annan utväg än att stanna upp och backa ett par steg. Gör om och gör rätt. Som tur är finns förstående medarbetare och studenter runtomkring mig och hjälp att få. Den kurs jag undervisar på har andra lärare haft tidigare. Jag kunde få tag i en av dem som hoppar in och tar ett heldagspass i mitt ställe samt ställer upp med att rätta hälften av tentorna efter kursen. Det är underbart att få hjälp när man verkligen behöver det.

Plötsligt öppnar sig luft i mitt arbetsschema och jag får tid att sätta mig ner och fundera en gång till på alla de lärdomar jag fått av utmattningen. Bra planering och att inte alltid räkna med att kunna göra sitt allra bästa är det viktigaste. Men utöver det jag själv kan göra blir jag återigen uppmärksammad på vikten av kollegor och att inte alltid vara ensam på bollen. Strukturer behöver byggas upp för att det ska finnas fler som har inblick i och kunskap om vad som sker på kurserna så att det finns en beredskap om någon blir sjuk eller behöver vara frånvarande av mer positiva anledningar som att hen har fått forskningsmedel. Mitt förslag har länge varit att alltid vara två lärare på varje kurs, och att det dessutom ska finnas tid för båda att delta i undervisningen samtidigt. Precis så brukar det se ut på alla de pedagogiska kurser jag tagit under min utbildning, och de borde ju vara bra förebilder. 

Många är bättre än en

Branschnärhet vs. vetenskaplig distans i Förlags- och bokmarknadskunskap som ämne

Det finns en inneboende ambivalens inom Förlags- och bokmarknadskunskap som akademiskt ämne och fält, som handlar om relationen mellan bokbranschen och det akademiska ämnet. Detta har inte minst slagit mig på internationella konferenser där det också råder en stor blandning av var de deltagande kommer ifrån. Flera är, som jag själv, knutna till en utbildning för blivande branschaktörer och det är därför inte konstigt att man intresserar sig för frågor om vad som på sikt kan gynna utvecklingen av branschen eller vad som kan vara vinnande marknadskoncept för enskilda aktörer. Samtidigt är publishing studies ett forskningsfält som vinnlägger sig om att kritiskt genomlysa branschen med olika teoretiska perspektiv, vilket flera av de forskare jag redan nämnt i den här bloggen – Claire Squires, Laura J. Miller och Simone Murray, t.ex. – visar exempel på i sin forskning.

Denna forskning sker ofta i ett nära samarbete med branschen, exempelvis kan den vara baserad på intervjuer med förläggare, agenter, bokförsäljare eller bloggare. För att få tillgång till dessa aktörer kan det krävas diplomati av olika slag och det kan vara svårt att vara alltför öppen med väldigt kritiska frågeställningar. Det är inte ovanligt att branschaktörer direkt involveras i finansieringen av förlagsforskningen, och i sådana fall blir det än mer problematiskt att upprätthålla en tydlig balans mellan forskning som gynnar branschen versus sådan som vill genomsyras av vetenskaplig distans. I Sverige har det varit organisationer som Förläggareföreningen och Författarförbundet som företräder en hel falang på marknaden och som tenderar att drivas av ett intresse för bokmarknadens samtida utveckling i stort: forskning som ett slags omvärldsbevakning. Men vad händer om ett förlag initierar forskningsprojekt? Är det möjligt att fortfarande vara en fri forskare och förhålla sig kritiskt om ens finansiering är beroende av en kommersiell branschaktör?

Denna fråga uppmärksammar vi även studenterna på när de ska skriva sina kandidatuppsatser. När de börjar sitt uppsatsskrivande har de precis varit ute på praktik och har förmodligen siktet inställt på att bli anställda på praktikplatsen eller något annat förlag inom kort. Vi uppmanar dem att fundera över ett forskningsproblem eller frågor de tycker behöver besvaras medan de är ute på praktik, men varnar också för att låta praktikplatsen lägga sig i och styra vilket ämne de väljer. Risken är att de inte kan komma fram till de svar som efterfrågas och därmed orsaka problem för sig själva som framtida medarbetare. En annan risk är att undersökningen blir ovetenskaplig. 

Balansakten att väga ämnets starka samverkan med bokbranschen mot den vetenskapliga distansen och strävan efter akademiskt oberoende kan vara mer eller mindre svår att utföra i olika sammanhang, men den ligger i hjärtat av ämnet.

Att jobba med Class-Wiki i undervisningen

Sedan några år tillbaka har jag inför Class-Wiki som en metod för undervisning och examination. Uppgiften och metoden går ut på att studenterna tillsammans får bygga upp en gemensam kunskapsbas över kursens innehåll i takt med att de går kursen. Principen är att de genast vid kursstart ska börja fylla på Wikin med begrepp och problem de stöter på i kurslitteratur och föreläsningar. Med en deadline varje vecka fyller de sedan på och utökar databasen under kursens gång och vid kursens slut, när det oftast är dags för något slags tentaskrivning, har de en utförlig resurs som samlar centrala begrepp och diskussioner från kursen. En resurs som, beroende av hur väl de har tagit sig an uppgiften, kan bli användbar som ett stöd under tentaskrivandet.

En av finesserna med wikin är att det finns en diskussionssida till varje begrepp och att ett av veckouppdragen är att problematisera begreppen med hjälp av dessa. De tränar sig i att leta i kurslitteratur och komplettera den information de får där med andra källor, att beskriva och förstå företeelser och begrepp som kursen behandlar och i att problematisera och diskutera dem. Samtidigt är det en uppgift som tränar dem i att samarbeta och använda sig av kollektiv intelligens. Resultatet blir något betydligt mer än de enskilda delarna.

I år har jag lagt in denna metod i introduktionskursen för Förlags- och bokmarknadsstudenterna. Tillsammans bygger de upp en Wiki som handlar om den svenska bokmarknaden idag och igår, centrala begrepp och aktörer och de diskuterar företeelser som Big books (se bifogad bild), e-böcker och Wattpad. Som alla andra gånger jag har arbetat med metoden, gör det mig lycklig i mitt lärarhjärta att se listan av begrepp bli allt längre och ännu mer när jag går in på fliken ”Senaste ändringar” och inser att studenterna är inne i resursen och jobbar varje dag och inte bara på fredagar precis innan veckans satta deadline. Detta är ett bevis på att de håller sig sysselsatta med kursens innehåll även utanför den tid som är schemalagd och den tid det tar att läsa in litteraturen. 

Många studenter har kommenterat att det är en hjälp för dem själva när de måste formulera begrepp och problematisera dem på ett sätt som gör dem begripliga för andra. De uttrycker också att det underlättar att få ventilera kursinnehåll i ett forum där de inte känner sig iakttagna eller överdrivet prestationsinriktade, såsom de kan göra i en lektionssal. 

Sammanfattningsvis kan jag bara rekommendera fler att prova metoden. För den som är mer nyfiken har jag skrivit en artikel som finns tillgänglig här:

S. Kärrholm (2020): ”Class-Wiki som digital metod för undervisning och examination”, i Hege Markussen & Katarina Mårtensson, red., Levande närmiljöer. Proceedings från Humanistiska och teologiska fakulteternas pedagogiska inspirationskonferens 2018, Humanistiska och teologiska fakulteterna, Lunds universitet. Länk: https://books.lub.lu.se/catalog/view/67/71/1113

Skönlitteratur i undervisningen och böcker om artificiell intelligens

Vid sidan av min undervisning på Förlags- och bokmarknadsutbildningen undervisar jag även på kandidatprogrammet för Digitala kulturer här i Lund. För några år sedan kläcktes i lärarlaget (av kollegan och idé- och lärdomshistorikern Victoria Höög) idén om att vi kunde använda romaner i undervisningen som ett sätt att ge nyttiga perspektiv på ämnet. Eftersom jag i botten är litteraturvetare och har undervisat många år i det ämnet, blev jag genast taggad av förslaget, och förde på Victorias initiativ in Dave Eggers roman The Circle på teorikursen för studenterna som gick andra terminen av programmet. Romanen är en framtidssatir som behandlar ett Google-liknande företag, The Circle, med ambitioner att ta över alla aspekter av människors vardagliga liv och på så vis ”sluta cirkeln”. Jag inrättade ett bokcirkelliknande seminarium i halvklass som delades upp i tre omgångar. Vi läste boken och diskuterade den sedan i relation till teorier och frågor som tagits upp i undervisning och annan kurslitteratur. Romanen fungerar utmärkt för att diskutera frågor om digitalisering och demokrati, plattformssamhälle, digitalt medborgarskap och övervakningsfrågor – alla frågor som fokuserades på kursen. Dessutom ger den, precis som tanken var, ett annat perspektiv att närma sig dem ifrån. 

Efter att utvärderingarna visat sig positiva till initiativet fortsattes diskussionerna i lärarlaget och vi kom överens om att det var angeläget att föra in inte bara litterära utan även andra konstnärliga gestaltningar av digitala kulturer så mycket som möjligt i våra kurser. På de teorikurser jag hållit i – på termin 1 och 2 – har det resulterat i att vi läser en roman till, Francesca Zappias ungdomsroman Eliza och hennes monster (om fandoms och identitet i sociala medier) och analyserar avsnitt av Netflix-serien Black Mirror och filmen Blade Runner. Zappias roman går inte alltid hem lika väl som Eggers, men boken har fungerat bra för att problematisera ungdomskultur och sociala medier, vilket är en del av fokuset för den första teorikursen på programmet.

Medan det för några år sedan kunde vara ganska svårt att hitta lämpliga romaner att ta upp på kurserna finns det desto mer att välja bland idag. I somras ramlade jag över två nya romaner som behandlar artificiell intelligens som skulle kunna vara kandidater: Kazuo Ishiguros senaste, Klara & The Sun, och Ian McEwans Machines Like Me. Båda handlar om relationen mellan människor och högst avancerade människoliknande robotar. I båda romanerna är utgångspunkten för relationen att en person har köpt och därför äger roboten och har den som ett slags sällskap i sitt hem. Romanerna ställer frågor om maktrelationer: kommer en framtid där vi kan skapa ett nytt människosläkte som behandlas som våra slavar? Kan de nya varelserna ersätta människor, inte bara som arbetskraft utan även på ett emotionellt styrt plan? Går utvecklingen att kontrollera eller riskerar vi att skapa människor som är bättre och överlägsna oss, och som därför slutligen kommer att kontrollera oss? Men berättelserna fungerar också som speglar för vad som gör oss mänskliga och tar upp frågor om kärlek och andra psykologiska drivkrafter.

Såväl Ishiguros roman som McEwans behandlar dessa ämnen på intresseväckande sätt. Den stora skillnaden ligger i angreppsättet. Medan Klara & The Sun är lågmält melankolisk i stilnivån innehåller Machines Like Me svart humor och McEwan placerar på ett underhållande sätt sin handling i en alternativ historieskrivning. Romanen utspelar sig i Storbritannien under 1980-talet men i en tid som präglas av att England förlorar Falklandskriget och att Alan Turing uppfinner den första AI-människan. Kanske kan dessa böcker ge upphov till nya samtalsämnen om vår digitala samtid.

Hur som helst är det roligt att återvända lite grann till att undervisa med hjälp av skönlitteratur. Det är uppenbart att även icke-litteraturvetarstudenter kan få mycket ut av det för sin inlärning, samtidigt som det brukar upplevas som något mer lustfyllt än vanliga föreläsningar. En student uttryckte vid en kursutvärdering att det var roligt att läsa en hel bok för en gångs skull, något personen ifråga inte hade gjort på flera år. Det värmde mitt litteraturälskande hjärta lite extra.

Kazuo Ishiguros Klara and the sun och Ian McEwans Machines like me.
litteratur och klass

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

Academia Made Easier

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

patter

research education, academic writing, public engagement, funding, other eccentricities.

Björn Lundberg

Skriv historia: om forskning och skrivande

Redaktörens anmärkningar från orangeriet

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap