Om att rätta tentor, läsning och tid

Jag har ju tidigare tagit upp detta med vikten av att planera sin tid på ett överskådligt sätt och på ett sätt som ger utrymme för pauser och eftertanke. Något jag har svårt för att lära mig är att avsätta rätt proportioner med tid för läsning i allmänhet och att rätta tentor i synnerhet. Jag avslutade nyligen en kurs jag haft med en studentgrupp på 30 personer. De lämnade in en hemtenta omfattande ungefär tio sidor per tenta, alla med samma frågor som skulle besvaras. Det blir ungefär 300 sidor text som ska läsas noggrant och text där variationer av samma saker upprepas. 

När jag planerar för denna rättning i min kalender skriver jag det typ bara på ett datum eller två: rätta tentor! Men, i själva verket är det omöjligt att göra det på den tiden. Man kan inte sträckläsa tentor på det sättet. Om koncentrationen sviker måste man ta en paus och göra något annat innan man återvänder till pappershögen. I själva verket tog det mer än en vecka att läsa igenom tentorna, och det är inte orimligt. Vi lärare har hela femton arbetsdagar på oss innan vi måste vara färdiga med tentarättningen och komma med något slags besked till studenterna. Men det är orimligt att jag avsatt så lite tid i min kalender. Och att jag någonstans inbillade mig att jag skulle hinna göra annat, som att forska, under den tiden. Min plan nu är alltså att göra vad klokare människor än mig förmodligen börjat med för länge sedan: skriva ut tiden på ett realistiskt sätt i kalendern så att det motsvarar den tid som faktiskt går åt och så att jag kan sluta lura mig själv att jag ska hinna en massa mer.

Lika svårt har jag med läsning i allmänhet. Det ingår som en självklar del i mitt jobb att läsa text av olika slag. Det är i själva verket så centralt att det har blivit osynligt för mig, detta att det tar tid. Ofta tänker jag på läsakten som något som kan ske på andra tider än arbetstid, på kvällar och helger till exempel. Detta eftersom det just ofta är så tidskrävande att det kan kännas orimligt att så mycket arbetstid ska gå åt. Om jag till exempel behöver läsa en bok för att recensera den (en bok om forskning, oftast) så kan själva läsningen ta mellan 30 och 50 timmar. Självklart är detta en uppskattning i runda slängar, men det tar tid. Om jag över huvud taget skriver ner att jag ska läsa något i min kalender skriver jag kanske det på en eller två dagar och utan att ange hur många timmar jag ska ägna åt denna aktivitet. Hela tiden ligger ”sömsmånen” – om man kan kalla det så – åt fel håll: jag underskattar i min kalender hur mycket tid som kommer att gå åt för denna syssla. Det skapar så klart stress eftersom det blir svårt att antingen hinna med läsningen inom rimlig tid eller att göra något av det andra man också har planerat in, eller både ock. 

Note to self är alltså att jag måste vara tydligare med hur jag uttrycker mig i min (fortfarande analoga) kalender. Mer tid och rum måste in för läsning!

Min orimligt tomma kalender för veckan när jag rättade tentor som bäst.

Studenternas uppsatsämnen

När jag undervisar studenterna i uppsatsskrivning på kandidatnivån på Förlagsutbildningen brukar jag framhäva att de med sina uppsatser bidrar till ny kunskap på området. Eftersom det inte finns någon forskarutbildning finns det inga andra (förutom vi lärare) som går vidare med fördjupade forskningsinsatser inom ämnet. Därför blir studenternas bidrag viktiga tillskott till Förlags- och bokmarknadskunskap som kunskapsområde. 

Det finns forskning inom andra fält, särskilt litteratursociologi på svensk mark, men också inom företagsekonomi och andra ämnen som kan räknas som forskning om Förlags- och bokmarknad. Den som så vill kan samla denna forskning under ett gemensamt namn och säga att dessa alster bildar stommen till det svenska forskningsfältet om Förlags- och bokmarknadskunskap, men det är i så fall fråga om en konstruktion utan bäring i någon tydlig infrastruktur som exempelvis en institution eller en avdelning. Avdelningen för Förlags- och bokmarknadskunskap vid Kulturvetenskapliga institutionen har ingen forskarutbildning och är därmed inte ett forskningsämne. Ändå kan de som arbetar vid avdelningen sägas bidra till ett sådant ämne med sin forskning och vi utbildar även studenterna i att tänka sig det som ett forskningsämne eftersom deras uppsatser ska kunna platsa där. 

Det ligger en viss paradox i denna situation som också kan knytas till utbildningens två till synes motsatta ben: ett i akademin och det andra i en yrkesframtid. Studenterna läser utbildningen för att få ett jobb inom bokbranschen. Möjligheten att läsa vidare och göra en akademisk karriär i ämnet är (åtminstone för närvarande) stängd. Men båda benen måste finnas för att det ska vara befogat med en universitetsutbildning och studenterna får också möjligheten att ta ut en filosofie kandidatexamen med inriktningen Förlags- och bokmarknadskunskap. Lärarnas jobb blir därför att peka på sambanden och de möjliga synergieffekterna mellan det ena benet och det andra. Studenterna utbildas i att analysera och förstå bokmarknaden, inte bara i att kunna arbeta i branschen. 

Med detta sagt är vilka ämnen studenterna väljer att skriva uppsats om en viktig angelägenhet. Ibland tycks det tryta med uppfinningsrikedomen. Andra år poppar nya ämnen och materialval upp. Det roliga med detta är inte bara att jag som handledare och examinator kan få trevlig omväxling när jag ska läsa igenom många uppsatser under våren, utan att det kan säga något om både hur branschen och kunskapsfältet utvecklar sig. Studenternas intressen följer med dem in i branschen och kanske blir några av deras idéer vägledande för framtiden. Detta tänker de nog sällan sig när de kämpar med sina uppsatser.

Genom åren har det, inte så oväntat, blivit allt vanligare att studera marknadsföring i sociala medier och digitaliseringens effekter. Ljudbokens frammarsch har resulterat i flera givande uppsatsuppslag. Förra året gjorde två studenter en gemensam undersökning av förlagens klimatpolicys, vilket var något helt nytt. Det kan tyckas konstigt, eftersom klimatfrågan varit brännande het ett tag nu, men som studenternas uppsats visade har detta ännu så länge inte gett särskilt stora konsekvenser för förlagens sätt att marknadsföra sig själva utåt. Detta håller på att förändras just nu och det är spännande att uppsatsen blev en dokumentation av denna förändring. 

Flera av årets uppsatser uppmärksammade en bok som kom ut på Palgrave Macmillan för några år sedan om redaktionellt arbete – Susan Greenlands bok A Poetics of Editing (2018). Studenterna använde den som teoretisk inramning för sina uppsatser och därmed kunde de också skriva om ämnen som tidigare inte figurerat i kandidatuppsatser på utbildningen, såsom vägledningar i redaktionellt arbete och den kollaborativa redigeringsprocessen. De tar därmed fasta på Greenbergs uppmaning om att det hon kallar editing studies (på svenska kanske redaktionella studier?) är ett relevant område som förtjänar fler studier. Dessa ämnesval öppnar en ny möjlig väg för det akademiska studiet av Förlags- och bokmarknadskunskap som än tydligare knyter det vetenskapliga till yrkesverksamheten som studenterna utbildas till, eftersom det redaktionella arbetet utgör en central del i både utbildningen och i branschen.

Vikten av vardagsrutiner och planering

Så här i sviterna av ett års pandemi och, för min egen del, utmattningssyndrom, har vikten av rutiner blivit brännande tydlig för mig. Utbrottet av pandemin förändrade i ett slag hela vardagen och all arbetsplanering fick radikalt göras om. Det resulterade i många kreativa lösningar och nya metoder som med tiden övergick till en ny arbetsvardag, men i början var det mest kaotiskt – särskilt som ingen visste hur länge detta undantagstillstånd skulle vara. En del fann sig säkert snabbare än andra. För mig gick det långsamt och jag blev genast varse hur beroende min jämvikt och hälsa har varit av rutiner. För sju år sedan fick jag diabetes typ 2 och blev tvungen att lägga om mina vanor så att jag kunde få ner mitt blodsocker och slippa ta mediciner. Det tog några år att hitta en bra balans, men det gick. Nu har den rubbats totalt av att det gick lite för långsamt att hämta mig och skapa nya rutiner i vardagen efter covid-19 och jag har blivit tvungen att börja medicinera. Jag kan förmodligen hitta tillbaka till ett bra läge igen, men det tar tid. 

Utmattningssyndromet har också ökat mitt behov av planering och rutiner. När jag var upprorisk och ung en gång i tiden var rutiner ett dåligt ord för mig och en inrutad vardag var det främsta exemplet på ett liv jag inte ville ha. Nu betyder det skillnaden mellan balans i tillvaron och fullständig kollaps. Jag mår bra av att planera min arbetsvecka så att jag kan fördela tiden rätt mellan olika arbetsuppgifter. Alla som undervisar vet att undervisningen ständigt riskerar att ta mer tid än den ska ta enligt personalplanen. Samma sak kan lätt ske med administration av olika slag. Även om jag inte tror att min veckoplan kommer att lösa dessa problem helt så känns det lugnande att ha den framför sig och åtminstone sträva efter att hålla den. Det hjälper också att ha gjort en plan just på veckonivå, även om det akademiska livet ibland fungerar mer effektivt om man exempelvis kan samla sin forskningstid till sammanhängande tid flera veckor i rad, vilket skulle innebära mer undervisning och administration andra perioder. Just nu funkar inte det för mig. Jag jobbar veckovis, en vecka i taget, steg för steg, och försöker under tiden få en känsla för vad som är lagom, inte för stressigt och ändå effektivt. Naturligtvis håller inte veckoplaneringen, men den ger ett riktmärke. 

Ett annat dilemma i sviterna av pandemin är att hitta nya rutiner för kroppens dagliga motion. Hur ofta ska man vara på jobbet? Hur ofta jobba hemma? Hur ska man bäst ta sig dit och hem? Hur ska man ersätta cykelturen till och från jobbet eller promenaden från och till tågstationen eller busshållplatsen de dagar man jobbar hemma? Om man, som jag, väljer att växla mellan kontor och hemarbete: hur ska man kunna anpassa sin arbetsplats så att den fungerar var man än är? Hemma har jag inget skrivbord utan sitter oftast vid köksbordet på en köksstol och jobbar. Det går inte att ta hem min arbetsstol eftersom jag behöver den på jobbet de dagar jag är där, och den går knappast in i min lilla Fiat 500. Mitt Gerdahallen-kort har blivit utbytt mot ett gymkort i Hjärup. Ska jag behöva skaffa ett till för att kunna gå och träna var jag än är? Dessa är några av mina vardagliga problem, men jag utgår ifrån att flera av dessa eller liknande dilemman drabbat fler i den nya, omritade arbetsvardagen.

Det finns ändå något som är positivt med att ordningen rubbas och måste byggas upp på nytt och det är att man får syn på sådant som tidigare osynliggjorts av vardagens förlåtande lunk. Både sådant som är bra och sådant som är mindre bra. Det som var bra tidigare är allt det vi börjat sakna när ordningen rubbas: social samvaro, att kunna prata med studenterna i samma rum, mingel med långväga kollegor på konferenser. Det som var mindre bra kan få en chans att göras om annorlunda. Digitala lösningar kan exempelvis ersätta vissa tidskrävande moment i arbetsvardagen som därmed blir mindre belastad. 

En av alla tillfälliga Zoom-lösningar i mitt kök som arbetsrum

Vart går vi nu? Undervisningen efter pandemin

I samband med pandemiutbrottet blev jag tvungen att snabbt göra om en kurs om Digital utgivning till helt digital. Jag hade extra ont om tid på mig eftersom vi också blev tvungna att byta plats på denna och en kurs som låg före i tid men som skulle ta längre tid att anpassa till nya omständigheter. Eftersom det var en kurs som hade fått en del klagomål vid senaste omgången tog jag tillfället i akt att fundera igenom hela kursens design och den röda tråden mellan olika moment. I mer eller mindre panik satt jag hemma och tänkte om hela kursupplägget och spelade in mina föreläsningar som jag tidigare hållit i klassrummet. Men resultatet blev bättre än tidigare upplägg och studenterna var nöjda. Efter jag hållit kursen med detta upplägg en andra gång nu i våras frågade jag studenterna vad de skulle vilja behålla respektive byta ut om kursen kunde ges på plats på campus nästa gång. Studenterna ville inte ändra på något annat än att de, förutom de element som finns digitalt tillgängliga nu, också vill kunna ses i klassrummet. Det är kanske inte så ovanligt att studenterna frågar efter mer undervisning rent generellt, men det var ändå överraskande hur väl de tyckte att de digitala inslagen fungerade.

Det finns nog många liknande historier hos universitetslärare över hela landet, kanske hela världen, men det finns också tråkigare berättelser om hur ensamt arbetet har blivit utan kollegor att samtala med i arbetspauserna och hur olustigt det kan kännas att stirra ut på ett hav av svarta rutor i undervisningsverktyget Zoom när flertalet studenter väljer (eller blir tvungna pga dålig uppkoppling) att delta i undervisningen med sina kameror avstängda. Framför allt har kollegor jag pratat med tyckt att det är svårt att ersätta interaktionen i gruppdiskussioner i klassrummet med digitala verktyg.

Så här i terminsstarten undrar nog många av oss hur vi ska gå vidare framöver. Vilka av våra nya arbetssätt kommer att sätta sig som nya vanor och vilka kommer vi helt att överge? Hur kommer studenterna att reagera om jag exempelvis ger min omgjorda kurs i Digital utgivning helt digitalt också nästa vår med undantag av ett mötestillfälle i veckan? Kommer utvecklingen gå emot att vi i framtiden förväntas vara mer digitala samtidigt som vi fortsätter med våra traditionella undervisningsformer? Kommer studenterna att kunna kräva fler möjliga sätt att ta till sig kurser på, så att de kan välja om de ska närvara på campus eller sitta någon helt annanstans?

Det blir i alla fall förmodligen inte någon hel U-sväng tillbaka till hur det varit. Anpassningen till total digitalisering har varit så genomgripande att den inte går att vända tillbaka och, även om det har varit framtvingat av omständigheterna är det förmodligen inte bara något att beklaga. 

Välkommen till orangeriet!

Jag har alltid gillat tanken på ett orangeri och i smyg velat ha ett eget. Det är just nu lite svårt, eftersom jag bor i en hyreslägenhet utan balkong, men någon gång kanske. När jag försökte föreställa mig en rumslig metafor som skulle kunna fungera i rubriken till denna blogg landade jag vid orangeriet. Jag tänker mig att man i ett orangeri skulle kunna plantera tankar som får växa och att man också kan bara sitta i orangeriet för att stilla kontemplera sina tankar eller tillsammans med en vän och samtala i en stimulerande och vilsam miljö. Det är några av de saker som jag skulle vilja uppnå med detta bloggrum, som jag väljer att betrakta det som, och som ägnas åt ämnet Förlags- och bokmarknadskunskap men också vardagslivet för en akademiker. 

Att arbeta som lektor i Förlags- och bokmarknadskunskap kan emellanåt bli ensamt och lite kämpigt, av flera orsaker. Vi är inte många som är anställda på avdelningen och, även om Förlagsutbildningen går bra och har haft goda söktryckssiffror i många år, så finns det ingen tydlig ämnestillhörighet eftersom utbildningen inte är knuten till en forskningsdisciplin. Vi lär våra studenter att skriva kandidatuppsatser i ämnet Förlags- och bokmarknadskunskap och i det ingår att försöka skriva fram en disciplin för ämnet som studenternas uppsatser kan räknas in i. Företaget upprepas med varje kull studenter varje vår, men känns ibland lite absurt eftersom det sedan inte blir något tydligt resultat i form av forskningsinsatser av doktorander och framtida forskare. I bästa fall kan vi som lärare, som har en viss procent forskning i vår tjänst, med våra artiklar och andra bidrag bygga upp en antydan till ett fält – som sedan kan jämkas samman med de forskningsinsatser i andra ämnen som kan knytas till Förlags- och bokmarknad, samt till ett smalt internationellt forskningsfält som ibland går under namnet publishing studies.

En blogg skulle kunna fungera som en annan plats att konfrontera denna problematik ifrån. Genom att samla iakttagelser om verk som ges ut i fältet, till exempel, men också samla forskarinsatser från avdelningen och gäster skulle den kunna vara en plats där det forskningsämne studenterna ska bildas i formuleras och kommenteras på ett samlat sätt. Bloggen kan också bli ett sätt att synliggöra forskningen för en större publik. Detta så klart förutsatt att bloggen får en läsekrets också utanför institutionen.

Med detta virtuella ”orangeri” är tanken också att skruva ner tempot lite i den akademiska vardagen och hitta tid och rum för eftertanke. Det är min fulla övertygelse att både forskning och undervisning blir bättre av att den som sysslar med det har haft rum för eftertanke. Detta rum måste man ofta aktivt skapa åt sig själv. Det är ingen annan som gör det åt en. Härmed utropar jag därmed orangeriet som invigt. Må det bli ett virtuellt vilorum i den akademiska vardagslunken!

Foto av Brianna Martinez pu00e5 Pexels.com