Litteratur uppträder i form av enskilda, distinkta verk. Dessa är vanligtvis kopplade till en bestämd författare, och kända under en viss titel. Boken och verket befinner sig i en ständigt oscillerande rörelse, till och från varandra. Verket överskrider boken, men är beroende av boken. Verket rör sig mellan böcker, mellan upplagor och utgåvor, genom tiden och rummet men alltid i tiden och rummet. Boken uppträder med och genom ett verk, verket orsakar boken. Litteratur och böcker är två åtskilda fenomen som samtidigt betingar varandra, kräver varandra.
Med en liknelse kunde man säga att människan är en radikal variant av detta förhållande. Verket skulle då vara allt det hos människan som inte är fysisk kropp, men som kräver denna kropp för att existera. Skillnaden är, att när en människa dör är hon borta, även om kroppen finns kvar, medan verket – litteraturen – kan flyttas över till en annan kropp, en annan bok, exempelvis om en upplaga sålt slut, gallrats ut, malts ner eller eldats upp.
Vad är det för flyttfirmor som ombesörjer dessa processer? Jo, de som kallas förlag. När vi talar om originalutgivning handlar det om flyttar från manus till bok, medan återutgivningar sker böcker emellan. Vid översättningar blir det flera turer mellan olika adresser, vilket naturligtvis fördyrar transporten.
Jag har skrivit ’bok’ här, för även om det inte längre är självklart att ett stycke litteratur, en roman till exempel, distribueras i form av tryckt pappersbok, så är bok den entitet – ett mått kan man säga, som kilo och liter – vi fortfarande använder när vi tänker och talar litteratur. Vi säger e-bok och ljudbok fastän dessa fenomen inte har någonting med böcker att göra, vi kallar vissa digitala bilder för om bokomslag, och många menar att de läser böcker när de i själva verket lyssnar på inspelade uppläsningar av romaner och annat.
Tydligast framträder kanske bokens hegemoniska position i det faktum att de flesta författare, och författaraspiranter, fortfarande helst vill se sina litterära skapelser i tryck på papper, i bokform. Gärna ska boken också ges ut av ett välrenommerat förlag, som betalar kalaset. Funkar inte det, så får man betala själv. Men det finns de som medvetet väljer att sköta utgivningsprocessen själva. I ett gästinlägg i oktober förra året, här i redaktörens orangeri, diskuterar Molly Uhlmann Lindberg denna fråga, och fenomenet egenutgivning är också temat för hennes pågående avhandlingsarbete i bokhistoria (länk till blogginlägget finns längst ner i detta inlägg).
Värdet av och kvaliteten på det litterära verket i sig är en laddad fråga. Laddningen smittar av sig på verkets upphovsperson, författaren – som kan vara ”bra” eller ”dålig” – och den kopplas också ihop med förlaget, och med utformningen av själva den artefakt som verket manifesteras genom, boken. Vi tycks helt enkelt inte klara av att bedöma de olika fenomenen var för sig, utan antar automatiskt att den åttonde romanen av en redan känd och prisad författare, utgiven på de mest respekterade förlagen internationellt, är bra, och givetvis bättre än den roman en fullständigt okänd människa själv publicerat på sin hemsida. Med ”vi” menar jag den allmänt rådande, hegemoniska kulturen.
Hegemoni är hegemonisk endast om de som påverkas av den erkänner den, och kämpar om den. Begreppet hegemoni myntades av den italienske filosofen och politiske tänkaren Antonio Gramsci (1891–1937), som ett led i hans analys av mekanismerna i den kapitalistiska ordningen; det dominerande samhällsskiktet innehar makt och tolkningsföreträde (hegemoni alltså) eftersom de som är dominerade accepterar ordningen som normal och sund. Det kommunikationskulturella paradigmskifte som den digitala tekniken har genererat, har redan omformat vårt tänkande och handlande i många avseenden. Samtidigt visar sig tryckkulturens matriser seglivade, vilket avspeglas i såväl bokens som förlagens ännu starka, och i många avseenden hegemoniska positioner.
Boken är ett tekniskt-materiellt svar på frågan hur man bäst förmedlar längre texter. Förlaget är ett administrativt-ekonomiskt svar på frågan hur man bäst ombesörjer omvandlingen av opublicerade texter till böcker. På det symposion som avdelningen för förlag- och bokmarknadskunskap i Lund arrangerar i mars månad (se länk nedan), kommer jag att prata om hur teknikerna att massproducera texter betingar, och har betingat, förlagets roll och funktion. Det är ett ämne som jag forskat om ur flera olika synvinklar, bland annat i min avhandling, där jag visar på den betydelse bokens utseende hade för förläggaryrkets professionalisering under 1800-talet.
Med e-boken och ljudboken förändras inte bara litteraturens gränssnitt utan också villkoren för hur vi måste tänka, hantera och förstå relationerna mellan alla de individer och institutioner som litteraturförmedlingens domäner rymmer. Om detta kommer flera av symposiets deltagare att tala, och jag ser fram emot att lyssna. Kostnaderna för produktionen av tryckta böcker möjliggjorde framväxten av förläggarens hegemoniska position, och har länge betingat förläggarens tolkningsföreträde; den som betalar, köper rätten att välja. Vad händer nu, när det i princip är gratis att publicera sig? Klarar vi att skapa en ny ordning, eller blir det bara en repris på den gamla, fast med digitala förtecken?
Foto och text: ©Kristina Lundblad
Här finns en länk till blogginlägget av Molly Uhlmann Lindberg:
Här finns en länk till symposiet den 23/3:
Redaktörens anmärkningar från orangeriet 