Under veckan som gått nådde mig beskedet att min goda vän och tidigare handledare, Lisbeth Larsson, har gått bort. Hennes arbetskamrater vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet, har redan skrivit en mycket fin minnesteckning av Lisbeth i Göteborgs-Posten (19 oktober 2021) som på ett bra sätt sammanfattar Lisbeths många livsgärningar och hennes betydelse för dem hon samarbetade med. Nu vill jag också säga några ord om hur hon fungerade som en mentor och vägledare för mig under min doktorandtid och efteråt.
Lisbeth kontaktade mig 1999, när jag arbetade på förlaget Symposion som då låg i Eslöv. Hon hade läst min ansökan till forskarutbildningen i litteraturvetenskap vid senaste utlysningen av en doktorandtjänst där, och hon undrade om jag var intresserad att ingå som doktorand i ett forskningsprojekt hon drev tillsammans med historiker vid Lunds universitet: ”Det kalla krigets berättelser”. Jag blev självklart mycket glad och smickrad över att hon valt att kontakta mig och tackade ja direkt. Det var en ganska lång process att sedan välja ett ämne inom ramen för projektet, ansöka om medel från Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, och bli antagen till forskarutbildningen där det under den här tiden rådde antagningsstopp.
I samband med att jag blev antagen, under 2000, fick Lisbeth sin professur i Göteborg och slutade sin tjänst vid institutionen där jag var doktorand. På många sätt kände jag av denna avsaknad av min handledare på plats där jag var. Det hade underlättat att kunna gå in och prata med Lisbeth i mitt vardagliga sammanhang och ställa frågor under vägen. Trots detta fungerade hon som min vägledare och mentor på sätt som fortfarande påverkar mig idag i min forskarvardag. Särskilt gäller detta hur hon förändrat mitt sätt att se på mina egna och andras texter.
Lisbeth hade en unik blick för den akademiska texten och vikten av att också en forskare försöker förhålla sig till sin text som en författare som vill skriva en god och övertygande berättelse. Ibland kunde hon till att börja med ge ett väldigt kortfattat och lamslående omdöme som ”Detta får du skriva om”. Men när man sedan bad henne utveckla gav hon råd som alltid höjde textnivån minst ett par stora kliv åt gången. Det handlade nästan alltid om vad jag sade när i texten. Hon fick mig att inse att om jag istället för att säga det jag gjorde i mitten eller mot slutet av texten, började med att säga det så blev det plötsligt en helt annan text och en mycket bättre sådan. Efter fem år av hennes vägledning (jag födde mitt första barn under doktorandtiden) hade jag nött in hennes blick på mina texter som fick mig att våga vara mer respektlös mot mitt eget skrivande, men på ett bra sätt. Genom att leka ”hela havet stormar” med sin text kan man komma mycket längre med den, om man bara vågar släppa respekten lite för det som står skrivet. Detta har sedermera också blivit en del av det jag kan förmedla till andra när jag läser deras texter.
Men det handlar inte bara om det, utan också om en förmåga att lyfta fram det som finns i texten och låta det uttryckas ännu bättre. Jag kände mig alltid hörd av Lisbeths läsningar. Det var som om hon visste bättre än jag själv vad jag egentligen ville säga, när det fortfarande var som rörigast i mitt eget huvud. Detta att kunna lyssna in en text för dess undertexter tror jag också är något jag övat upp mig i tack vare min handledare.
Utöver hennes utomordentliga känsla för text hade Lisbeth många goda kvalitéer som gjorde henne till en förebild på andra plan. Framför allt var hon en modig och driftig person som bar den feministiska fanan högt i alla sammanhang där hon var med och ofta hade något slags ledarroll. Dessutom var hon en omtänksam, spännande och rolig person att känna privat. Hon kommer att saknas av många.
Bilderna är hämtade från omslaget till Liv, lust & litteratur, festskrift till Lisbeth Larsson (red. Kristina Hermansson, Christian Lenemark och Cecilia Petterson), som gavs ut på Makadam 2014.
Redaktörens anmärkningar från orangeriet 