En förlagshistoria

I min pågående forskning figurerar Svensk Läraretidnings förlag, som är det första svenska förlag som ägnade sig helt åt utgivning av barnlitteratur. En viktig drivkraft bakom förlagets verksamhet var att motverka den dåliga ”Nick Carter-litteraturen” och annat av lika låg kvalitet som kunde locka dåtidens barn. Istället ville man erbjuda böcker av god kvalitet men som också skulle väcka barnens läslust. Enligt Signe Wranér, som senare tog över förlagets ledning, ville Emil och Amanda Hammarlund när de startade förlaget ”ge barnen något, som kunde verka ljust och upplyftande och göra livet litet annorlunda. Det fanns så förfärligt många barn, särskilt i folkskolan och småskolan, som hade mycket grå vardagsvillkor.” (Signe Wranér, I Sagas tjänst, s. 9) De började med tidningen Jultomten, som skulle delas ut i skolorna till julen och fortsatte sedan med häftes- och så småningom bokutgivning i den omfattande bokserien Saga-biblioteket.

Ambitionen var med andra ord att ge barnen något med hög kvalitet men till en låg kostnad, så att alla barn skulle nås. Enligt Lena Kåreland var bakgrunden till satsningen dels ett missnöje med den befintliga barnlitteraturen och dels ett inflytande från debatten om barnböcker i Tyskland. Hon skriver om debatten:

”Barn läste för mycket och i övermått. Slarvläsningen kritiserades, och det man kallade läsraseriet framhölls vara en fara för hälsan. Barnboken skulle inte i första hand ge förströelse. Sådan skulle sökas inte i böcker utan i lek och idrott. Den ”goda” barnboken var dock värdefull. Genom den kunde barnen lära känna människorna och livet. Den kunde även bidra till barnets karaktärsutveckling och ge estetisk bildning. Lämplig litteratur var framförallt klassiskt folkliga verk såsom folksagor, folkböcker, sägner, legender, fabler och anekdoter.” (Lena Kåreland, ”Barnbiblioteket Saga”, i Lärarnas historia, http://www.lararnashistoria.se/article/barnbiblioteket_saga, hämtad 2021-09-20)

Även om de läsfrämjande ambitionerna hos förlaget går att likna vid dagens stora fokus på läsfrämjande för barn och ungdomar fanns det med andra ord vissa skillnader. Idag skulle ingen oroa sig för något skadligt ”läsraseri”. Det stora lyckokastet för böckernas och tidningarnas spridning var att lärarna agerade som förlagets distributörer. Det var i skolan som barnen kom i kontakt med Saga, eller i skolbiblioteken.

Inne på förlagets redaktion rörde sig Elsa Beskow, Einar Nerman, John Bauer, Jenny Nyström och Carl Larsson, för att nämna några av de idag kändaste konstnärerna som arbetade för Saga och Jultomten. Amanda Hammarlund ställde höga krav på dem alla och var inte sen att skicka tillbaka ritningar och be om ändringar. De olika vittnesmålen i jubileumsskriften visar att förlagsarbete under första halvan av 1900-talet på samma sätt som forfarande sker kunde drivas med lika delar lust och frustration. Förlagsarbetet kunde ibland vara ett rejält slitgöra, särskilt som de flesta medarbetarna inte kunde ta ut en hel lön för mödan utan också hade andra sysselsättningar, exempelvis som lärare. Emil Hammarlund, Amandas make, jobbade så hårt att han drabbades av utmattning och i samband med detta dog han i en drunkningsolycka. Amanda Hammarlund tog därefter över och drev förlagets redaktion med en järnhand och Wranér vittnar om att hon krampaktigt höll sig kvar vid denna post in i det sista. Denna kombination av drivande personer med stark viljekraft och hårt och tidskrävande arbete tror jag många förlagsmänniskor känner igen sig i fortfarande.

Källor:  

Lena Kåreland, ”Barnbiblioteket Saga”, i Lärarnas historia, http://www.lararnashistoria.se/article/barnbiblioteket_saga, hämtad 2021-09-20

Svensk Läraretidnings Förlags A.-B. 50 år, 1896–1946, Svensk Läraretidnings Förlag AB, Stockholm 1946.

Signe H. Wranér, I Sagas tjänst, Svensk Läraretidnings Förlag AB, Stockholm 1966.

Att arbeta med arkiv

Veckan som gått har jag suttit några dagar på Svenska barnboksinstitutet i Stockholm för att jobba med deras Saga-arkiv. Som nämnts tidigare här i bloggen skriver jag på en artikel om Barnbiblioteket Sagas bokserier för ungdom: Ungdomens bibliotek och Stjärnböckerna. I arbetet med den behöver jag kontrollera en del saker i arkivet och också konsultera själva böckerna. Det är en helt annan känsla att hålla böckerna i sin hand och se dem uppställda i bokhyllor än att studera dem i digital form, som jag huvudsakligen gjort hittills.

Dessutom finns det något oerhört tillfredsställande med att gräva ner sig i arkivlådor. Jag har nu sökt igenom ett flertal lådor med reklamannonser för såväl Saga-böckerna som ungdomsserierna och hittar mycket av intresse. Samtidigt slås man av hur bräckligt materialet är. Utan någon som helst åverkan mer än försiktigt lyftande av varje tidningssida märks det ändå att sidorna tar stryk av att små gulnade pappersflisor letar sig upp på mina kläder, på datorskärmen och i mitt forskarbås. Ur den synvinkeln är det särskilt angeläget att Svenska Barnboksinstitutet nu ska påbörja en omfattande digitaliseringsprocess av arkivet med medel från Riksbankens jubileumsfond.

Jag slås också av den omsorg som någon på förlaget, troligen redaktören Signe Wranér, har lagt ner på att samla på alla möjliga urklipp i ömsint dekorerade urklippsböcker. Det var inte bara recensionsklipp om förlagets böcker som man ville spara på, utan även debattartiklar om skolväsendet och om barn och ungdomars läsning. Det sparade materialet stärker definitivt bilden av Svensk Läraretidnings förlag som drivet av pedagogiskt kunniga och engagerade individer.

Inför denna resa hyste jag vissa romantiska föreställningar om detta att åka på arkivresa. Det låg något gammalt och dammigt, men också väldigt tilltalande över tanken att få forska ”på riktigt” genom kontakten med ett äldre material. Av någon anledning känns det mer äkta än när jag forskar på samma material, men i digital form, vid min dator på institutionen. Det är också känslan av tidsresa som kan uppstå när man hinner umgås med äldre material under en längre, sammanhängande tid. Mina förväntningar har infriats helt. Jag längtar redan till nästa arkivresa.

Hur man fångade ungdomens läsintresse på 1940-talet

I den bifogade reklambilden hämtad ur boken Bäste man på plan av Holger Buchhave, utgiven i bokserien Stjärnböckerna år 1948, ser vi att radion hade en ställning som det hetaste mediet just då. Det är framför radion man hittar ungdomarna och det är där de nås bäst med tips om bra läsning. Ändå är det inte där reklamen ifråga framförs, utan i utfyllnadssidorna längst bak i en bok utgiven av Svensk Läraretidnings Förlag.

Den avslutande devisen ”Köp dem! Läs dem! Samla dem!” är talande för hur förlaget marknadsförde sina bokserier både för mindre barn och för ungdomen. Böckerna skulle tillsammans, som delar i en övergripande serie, ge mervärde genom att de kunde samlas i ett bibliotek där mängden var viktigare än de enskilda delarna, men där varje del också var omsorgsfullt utvald för sin kvalitet och sitt lockande innehåll. 

Strategin hörde ihop med förlagets läsfrämjande tänk för hela sin utgivning inom Barnbiblioteket Saga, men hade kanske ännu större angelägenhet när det gällde bokserierna Stjärnböckerna och Ungdomens bibliotek, som var inriktade mot ungdomar. Detta eftersom ungdomarna var i en känslig ålder där deras läslust kunde riktas mot fel slags alster, exempelvis serietidningar eller annan så kallad skräplitteratur. 

Medan Ungdomens bibliotek var utformad som bredvidläsning om spännande ämnen som togs upp i skolan, exempelvis i historie- och religionsämnena, var Stjärnböckerna specifikt riktade att fånga upp ungdomens intresse för populära genrer som detektivromaner, flickböcker och äventyrsböcker. Det var viktigt att fånga upp ungdomarnas intresse där de redan befann sig, som bilden med ungdomarna framför radion ska illustrera. ”Stjärnböckerna är de rätta banden för ungdom av idag!”, som det står i reklamen. Att banden på böckerna framhävs kan relateras till tanken att de också skulle se snygga ut i bokhyllan, där de samlades sida vid sida. 

Strategin att marknadsföra böcker för ungdomar genom att skapa mervärden kring en serieutgivning är fortfarande vanlig. Det finns också ett läsfrämjande tänk bakom många satsningar för barn och unga i dagens bokutgivning. Ett exempel är bokserien Pax, som getts ut som ett samarbete mellan en deckarförfattare, en läspedagog och en serietecknare (Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson). Även där finns ambitionen att väcka ungdomens samlarlust, genom att böckerna i serien ges exempelvis olika färger som tillsammans bildar en regnbåge.

För den som vill läsa mer om Pax och andra ungdomssatsningar av senare slag finns en artikel jag skrivit i tidningen Barnboken: ”Spänningslitteratur för barn och vuxna: När målgrupper och genrer korsas i verkens paratexter” (https://barnboken.net/index.php/clr/article/view/256, Barnboken Vol. 39, 2016) Den som vill höra mer om Stjärnböckerna och Ungdomsböckerna är välkommen till ett seminarium om en kommande artikel på institutionen för Kulturvetenskaper. (Maila mig i så fall för mer info: sara.karrholm@kultur.lu.se.)

Reklamannons för serien Stjärnböckerna 1948.
litteratur och klass

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

Academia Made Easier

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

patter

research education, academic writing, public engagement, funding, other eccentricities.

Björn Lundberg

Skriv historia: om forskning och skrivande

Redaktörens anmärkningar från orangeriet

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap