Många som har läst utbildningen i förlags- och bokmarknadskunskap kanske förknippar bokhistoria med den korta kursen man läser på vårterminen och som sedan faller lite i glömska när praktik och jobbsökande väl börjar. Men bokhistoria är också ett ämne där det bedrivs forskning om allt från tidiga handskrifter till modern förlagshistoria. Jag har precis börjat som doktorand i bokhistoria, och mitt projekt handlar om egenutgivare i Sverige under mitten och slutet av 1900-talet. Det är ett ämne som jag visserligen var intresserad när jag läste litteraturvetenskap, men som jag aldrig skulle kommit på att forska om jag inte hade läst förlagskunskap och arbetat som förlagsredaktör.
2016 läste jag färdigt förlagsutbildningen och fick ett jobb på ett nystartat förlag som var en del av en större mediekoncern. Vid den här tidpunkten låg förlagets fokus på att digitalisera backlist för att fylla på digitala kanaler, som streamingtjänster och folkbibliotekens e-boksplattformar, med innehåll. Jag började min anställning med att ägna mycket tid åt att förklara för författare att vi ville ge ut deras böcker, som ibland inte hade varit i tryck på flera decennier, som e-bok – ett format som de flesta aldrig hade hört talas om.
Två saker slog mig. För det första blev jag överraskad över hur glada författarna blev när jag hörde av mig. Även författare med en lång karriär bakom sig uttryckte att de kände sig smickrade av att bli kontaktade av ett förlag, trots att det var ett i Sverige helt okänt förlag. För det andra: att jobba med digitala format tvingade mig också att reflektera över vad jag, som företrädare för ett förlag, egentligen erbjöd författaren. Vilken fördel fick de av att ge ut en e-bok hos ett förlag jämfört med att till exempel lägga upp sina texter på en blogg? Jag erbjöd inte heller några större redaktionella insatser – det rörde sig ju om verk som en gång i tiden redan hade blivit utgivna.
Att förlag är beroende av att knyta till sig författare är självklart för de flesta. Om författarna inte skriver böcker finns det ju inget för förlaget att ge ut. Men författarnas behov av, och attityd till, förlaget är desto mer motsägelsefull. Både när man läser offentlig debatt och i det dagliga arbetet i bokbranschen stöter man ofta på författare som av olika anledningar är missnöjda med sina förlag. Ändå har förlagens existens varit en självklarhet i boksamhället sedan 1800-talet.
När jag efter tre år i förlagsvärlden bestämde mig för att ta upp studierna igen valde jag att skriva min masteruppsats i litteraturvetenskap om två rörelser under 1960- och 1970-talen: Författarförlaget och Författares bokmaskin. De drevs av författare som ville ge ut böcker utan en förläggares inblandning och jag tyckte att det var spännande att titta på uppfattningarna de hade om författarrollen, bokens roll i samhället, och de stora förlagens maktposition.
Att, som enskild författare eller som medlem i ett författarkollektiv, välja att ge ut sin egen bok – oavsett om det är till följd av refusering eller som en protesthandling mot förläggarnas makt – kräver ideologi och praktik. Man behöver en föreställning om hur bokmarknaden borde se ut och om sin egen plats i den, men man möts också av en mängd praktiska omständigheter. Mötet däremellan kan bli väldigt intressant.
Under de kommande åren på forskarutbildningen ska jag fördjupa mig i olika kategorier av egenutgivare: etablerade författare och debutanter, politiskt motiverade såväl som politiskt ointresserade. Vilka strategier hade de, vilka möjligheter stod dem till buds, och vilka reaktioner möttes de av? Vilka grundläggande antaganden hade de om boken, författarskapet och förläggarrollen? Att studera egenutgivningens historia under nittonhundratalet väcker en rad teoretiska frågor, men erbjuder också fascinerande inblickar i förlagshistoria som jag hoppas kommer att kunna vara intressanta för många, nuvarande och framtida, bokbranscharbetare.
Inlägget är skrivet av gästbloggaren Molly Uhlmann Lindberg, nyantagen doktorand i Bokhistoria och tidigare student i Förlags- och bokmarknadskunskap
Redaktörens anmärkningar från orangeriet 