Utrymme för kreativitet

Det här med kreativitet och inspiration upplevs nog rätt så olika från person till person, men de flesta brukar hålla med om att det är något att eftersträva. För att inte traggla ner sig i något slags jämntjockt och grådaskigt lunk i arbetsvardagen behöver vi lyfta blicken och bli inspirerade. För det krävs luft i schemat och rum för eftertanke. Jag kan till och med uppleva att jag behöver ha ett visst mått av leda, tid när jag bara kan stirra in i väggen och inte vara på väg någonstans för att de lite luftigare tankarna ska kunna ta form och slå rot.

I arbetet med att luska ut nya ämnen för den här bloggen har jag till exempel suttit och glott framför mig både en och flera gånger. Ibland kommer jag på helt andra saker, som idéer för utveckling av en specifik kurs jag brottas med, att jag ska låta en särskilt utvald person läsa en viss text jag skrivit för att få feedback eller att jag borde bjuda in en gästlärare till ett visst kursmoment. Andra saker, som att städa arbetsrummet, rensa bland alla papper eller lyssna på ett föredrag om något helt annat, kan också hjälpa till.

För mig är det också viktigt att det jag gör inte alltid bara är samma som vanligt. Det är så lätt att utnyttja det faktum att man hållit en kurs tidigare för att bara köra på som tidigare, med samma gamla power points och examinationsuppgifter varje kurstillfälle. Självklart måste det vara ok att göra den typen av tidsvinster genom upprepningar som kan kompensera för all den tid det tog att sätta ihop det där innehållet första gången kursen skulle ges. Men om man bara håller samma kurser med samma innehåll termin efter termin leder det lätt till tristess och en försämrad kvalitet. I kombination med stress kan det dessutom bidra till att öka den slags frustration som kan leda till utmattning. För mycket press på att förnya sig hela tiden kan självklart också leda till stress. Det är en ständig balansakt.

Kreativitet är kanske inte det enda som behövs för att hitta balans och må bra på jobbet. En gynnsam miljö med fungerande organisatoriska strukturer och kompetenta och roliga kollegor är minst lika viktiga. Men behovet av att ge kreativiteten utrymme var en av de saker som fick mig att starta den här bloggen, och det behovet är lika starkt idag som då. Behovet av orangeriet.

(Tar gärna emot tips om hur man skapar utrymme för kreativitet, så dela gärna med er!)

Backlash och vikten av kollegor

Sedan jag blev utmattad, för nu cirka två år sedan, har jag blivit varnad för att det tar tid att återhämta sig och att det är lätt hänt att symptomen kommer tillbaka. Sedan jag kom tillbaka på full arbetstid har jag känt mig bättre och bättre och, förmodligen utan att tänka så mycket på saken, långsamt börjat närma mig något slags normaltillstånd där jag inte längre tänker på att begränsa mig utan bara gör saker. 

Men då kommer backlashen, precis som det varnats för. Min migrän är tillbaka och det med besked. Två anfall under loppet av två veckor, som en direkt påföljd av en hetsig terminsstart med undervisning i stort sett varje dag och möten inklämda emellan. Min migränvariant är obönhörlig: hjärnan stänger ner och i princip ingenting fungerar. Det positiva med det är att det inte finns någon annan utväg än att stanna upp och backa ett par steg. Gör om och gör rätt. Som tur är finns förstående medarbetare och studenter runtomkring mig och hjälp att få. Den kurs jag undervisar på har andra lärare haft tidigare. Jag kunde få tag i en av dem som hoppar in och tar ett heldagspass i mitt ställe samt ställer upp med att rätta hälften av tentorna efter kursen. Det är underbart att få hjälp när man verkligen behöver det.

Plötsligt öppnar sig luft i mitt arbetsschema och jag får tid att sätta mig ner och fundera en gång till på alla de lärdomar jag fått av utmattningen. Bra planering och att inte alltid räkna med att kunna göra sitt allra bästa är det viktigaste. Men utöver det jag själv kan göra blir jag återigen uppmärksammad på vikten av kollegor och att inte alltid vara ensam på bollen. Strukturer behöver byggas upp för att det ska finnas fler som har inblick i och kunskap om vad som sker på kurserna så att det finns en beredskap om någon blir sjuk eller behöver vara frånvarande av mer positiva anledningar som att hen har fått forskningsmedel. Mitt förslag har länge varit att alltid vara två lärare på varje kurs, och att det dessutom ska finnas tid för båda att delta i undervisningen samtidigt. Precis så brukar det se ut på alla de pedagogiska kurser jag tagit under min utbildning, och de borde ju vara bra förebilder. 

Många är bättre än en

Vikten av vardagsrutiner och planering

Så här i sviterna av ett års pandemi och, för min egen del, utmattningssyndrom, har vikten av rutiner blivit brännande tydlig för mig. Utbrottet av pandemin förändrade i ett slag hela vardagen och all arbetsplanering fick radikalt göras om. Det resulterade i många kreativa lösningar och nya metoder som med tiden övergick till en ny arbetsvardag, men i början var det mest kaotiskt – särskilt som ingen visste hur länge detta undantagstillstånd skulle vara. En del fann sig säkert snabbare än andra. För mig gick det långsamt och jag blev genast varse hur beroende min jämvikt och hälsa har varit av rutiner. För sju år sedan fick jag diabetes typ 2 och blev tvungen att lägga om mina vanor så att jag kunde få ner mitt blodsocker och slippa ta mediciner. Det tog några år att hitta en bra balans, men det gick. Nu har den rubbats totalt av att det gick lite för långsamt att hämta mig och skapa nya rutiner i vardagen efter covid-19 och jag har blivit tvungen att börja medicinera. Jag kan förmodligen hitta tillbaka till ett bra läge igen, men det tar tid. 

Utmattningssyndromet har också ökat mitt behov av planering och rutiner. När jag var upprorisk och ung en gång i tiden var rutiner ett dåligt ord för mig och en inrutad vardag var det främsta exemplet på ett liv jag inte ville ha. Nu betyder det skillnaden mellan balans i tillvaron och fullständig kollaps. Jag mår bra av att planera min arbetsvecka så att jag kan fördela tiden rätt mellan olika arbetsuppgifter. Alla som undervisar vet att undervisningen ständigt riskerar att ta mer tid än den ska ta enligt personalplanen. Samma sak kan lätt ske med administration av olika slag. Även om jag inte tror att min veckoplan kommer att lösa dessa problem helt så känns det lugnande att ha den framför sig och åtminstone sträva efter att hålla den. Det hjälper också att ha gjort en plan just på veckonivå, även om det akademiska livet ibland fungerar mer effektivt om man exempelvis kan samla sin forskningstid till sammanhängande tid flera veckor i rad, vilket skulle innebära mer undervisning och administration andra perioder. Just nu funkar inte det för mig. Jag jobbar veckovis, en vecka i taget, steg för steg, och försöker under tiden få en känsla för vad som är lagom, inte för stressigt och ändå effektivt. Naturligtvis håller inte veckoplaneringen, men den ger ett riktmärke. 

Ett annat dilemma i sviterna av pandemin är att hitta nya rutiner för kroppens dagliga motion. Hur ofta ska man vara på jobbet? Hur ofta jobba hemma? Hur ska man bäst ta sig dit och hem? Hur ska man ersätta cykelturen till och från jobbet eller promenaden från och till tågstationen eller busshållplatsen de dagar man jobbar hemma? Om man, som jag, väljer att växla mellan kontor och hemarbete: hur ska man kunna anpassa sin arbetsplats så att den fungerar var man än är? Hemma har jag inget skrivbord utan sitter oftast vid köksbordet på en köksstol och jobbar. Det går inte att ta hem min arbetsstol eftersom jag behöver den på jobbet de dagar jag är där, och den går knappast in i min lilla Fiat 500. Mitt Gerdahallen-kort har blivit utbytt mot ett gymkort i Hjärup. Ska jag behöva skaffa ett till för att kunna gå och träna var jag än är? Dessa är några av mina vardagliga problem, men jag utgår ifrån att flera av dessa eller liknande dilemman drabbat fler i den nya, omritade arbetsvardagen.

Det finns ändå något som är positivt med att ordningen rubbas och måste byggas upp på nytt och det är att man får syn på sådant som tidigare osynliggjorts av vardagens förlåtande lunk. Både sådant som är bra och sådant som är mindre bra. Det som var bra tidigare är allt det vi börjat sakna när ordningen rubbas: social samvaro, att kunna prata med studenterna i samma rum, mingel med långväga kollegor på konferenser. Det som var mindre bra kan få en chans att göras om annorlunda. Digitala lösningar kan exempelvis ersätta vissa tidskrävande moment i arbetsvardagen som därmed blir mindre belastad. 

En av alla tillfälliga Zoom-lösningar i mitt kök som arbetsrum
litteratur och klass

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

Academia Made Easier

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

patter

research education, academic writing, public engagement, funding, other eccentricities.

Björn Lundberg

Skriv historia: om forskning och skrivande

Redaktörens anmärkningar från orangeriet

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap