Vikten av vardagsrutiner och planering

Så här i sviterna av ett års pandemi och, för min egen del, utmattningssyndrom, har vikten av rutiner blivit brännande tydlig för mig. Utbrottet av pandemin förändrade i ett slag hela vardagen och all arbetsplanering fick radikalt göras om. Det resulterade i många kreativa lösningar och nya metoder som med tiden övergick till en ny arbetsvardag, men i början var det mest kaotiskt – särskilt som ingen visste hur länge detta undantagstillstånd skulle vara. En del fann sig säkert snabbare än andra. För mig gick det långsamt och jag blev genast varse hur beroende min jämvikt och hälsa har varit av rutiner. För sju år sedan fick jag diabetes typ 2 och blev tvungen att lägga om mina vanor så att jag kunde få ner mitt blodsocker och slippa ta mediciner. Det tog några år att hitta en bra balans, men det gick. Nu har den rubbats totalt av att det gick lite för långsamt att hämta mig och skapa nya rutiner i vardagen efter covid-19 och jag har blivit tvungen att börja medicinera. Jag kan förmodligen hitta tillbaka till ett bra läge igen, men det tar tid. 

Utmattningssyndromet har också ökat mitt behov av planering och rutiner. När jag var upprorisk och ung en gång i tiden var rutiner ett dåligt ord för mig och en inrutad vardag var det främsta exemplet på ett liv jag inte ville ha. Nu betyder det skillnaden mellan balans i tillvaron och fullständig kollaps. Jag mår bra av att planera min arbetsvecka så att jag kan fördela tiden rätt mellan olika arbetsuppgifter. Alla som undervisar vet att undervisningen ständigt riskerar att ta mer tid än den ska ta enligt personalplanen. Samma sak kan lätt ske med administration av olika slag. Även om jag inte tror att min veckoplan kommer att lösa dessa problem helt så känns det lugnande att ha den framför sig och åtminstone sträva efter att hålla den. Det hjälper också att ha gjort en plan just på veckonivå, även om det akademiska livet ibland fungerar mer effektivt om man exempelvis kan samla sin forskningstid till sammanhängande tid flera veckor i rad, vilket skulle innebära mer undervisning och administration andra perioder. Just nu funkar inte det för mig. Jag jobbar veckovis, en vecka i taget, steg för steg, och försöker under tiden få en känsla för vad som är lagom, inte för stressigt och ändå effektivt. Naturligtvis håller inte veckoplaneringen, men den ger ett riktmärke. 

Ett annat dilemma i sviterna av pandemin är att hitta nya rutiner för kroppens dagliga motion. Hur ofta ska man vara på jobbet? Hur ofta jobba hemma? Hur ska man bäst ta sig dit och hem? Hur ska man ersätta cykelturen till och från jobbet eller promenaden från och till tågstationen eller busshållplatsen de dagar man jobbar hemma? Om man, som jag, väljer att växla mellan kontor och hemarbete: hur ska man kunna anpassa sin arbetsplats så att den fungerar var man än är? Hemma har jag inget skrivbord utan sitter oftast vid köksbordet på en köksstol och jobbar. Det går inte att ta hem min arbetsstol eftersom jag behöver den på jobbet de dagar jag är där, och den går knappast in i min lilla Fiat 500. Mitt Gerdahallen-kort har blivit utbytt mot ett gymkort i Hjärup. Ska jag behöva skaffa ett till för att kunna gå och träna var jag än är? Dessa är några av mina vardagliga problem, men jag utgår ifrån att flera av dessa eller liknande dilemman drabbat fler i den nya, omritade arbetsvardagen.

Det finns ändå något som är positivt med att ordningen rubbas och måste byggas upp på nytt och det är att man får syn på sådant som tidigare osynliggjorts av vardagens förlåtande lunk. Både sådant som är bra och sådant som är mindre bra. Det som var bra tidigare är allt det vi börjat sakna när ordningen rubbas: social samvaro, att kunna prata med studenterna i samma rum, mingel med långväga kollegor på konferenser. Det som var mindre bra kan få en chans att göras om annorlunda. Digitala lösningar kan exempelvis ersätta vissa tidskrävande moment i arbetsvardagen som därmed blir mindre belastad. 

En av alla tillfälliga Zoom-lösningar i mitt kök som arbetsrum

Vart går vi nu? Undervisningen efter pandemin

I samband med pandemiutbrottet blev jag tvungen att snabbt göra om en kurs om Digital utgivning till helt digital. Jag hade extra ont om tid på mig eftersom vi också blev tvungna att byta plats på denna och en kurs som låg före i tid men som skulle ta längre tid att anpassa till nya omständigheter. Eftersom det var en kurs som hade fått en del klagomål vid senaste omgången tog jag tillfället i akt att fundera igenom hela kursens design och den röda tråden mellan olika moment. I mer eller mindre panik satt jag hemma och tänkte om hela kursupplägget och spelade in mina föreläsningar som jag tidigare hållit i klassrummet. Men resultatet blev bättre än tidigare upplägg och studenterna var nöjda. Efter jag hållit kursen med detta upplägg en andra gång nu i våras frågade jag studenterna vad de skulle vilja behålla respektive byta ut om kursen kunde ges på plats på campus nästa gång. Studenterna ville inte ändra på något annat än att de, förutom de element som finns digitalt tillgängliga nu, också vill kunna ses i klassrummet. Det är kanske inte så ovanligt att studenterna frågar efter mer undervisning rent generellt, men det var ändå överraskande hur väl de tyckte att de digitala inslagen fungerade.

Det finns nog många liknande historier hos universitetslärare över hela landet, kanske hela världen, men det finns också tråkigare berättelser om hur ensamt arbetet har blivit utan kollegor att samtala med i arbetspauserna och hur olustigt det kan kännas att stirra ut på ett hav av svarta rutor i undervisningsverktyget Zoom när flertalet studenter väljer (eller blir tvungna pga dålig uppkoppling) att delta i undervisningen med sina kameror avstängda. Framför allt har kollegor jag pratat med tyckt att det är svårt att ersätta interaktionen i gruppdiskussioner i klassrummet med digitala verktyg.

Så här i terminsstarten undrar nog många av oss hur vi ska gå vidare framöver. Vilka av våra nya arbetssätt kommer att sätta sig som nya vanor och vilka kommer vi helt att överge? Hur kommer studenterna att reagera om jag exempelvis ger min omgjorda kurs i Digital utgivning helt digitalt också nästa vår med undantag av ett mötestillfälle i veckan? Kommer utvecklingen gå emot att vi i framtiden förväntas vara mer digitala samtidigt som vi fortsätter med våra traditionella undervisningsformer? Kommer studenterna att kunna kräva fler möjliga sätt att ta till sig kurser på, så att de kan välja om de ska närvara på campus eller sitta någon helt annanstans?

Det blir i alla fall förmodligen inte någon hel U-sväng tillbaka till hur det varit. Anpassningen till total digitalisering har varit så genomgripande att den inte går att vända tillbaka och, även om det har varit framtvingat av omständigheterna är det förmodligen inte bara något att beklaga.