Veckan som gått har jag suttit några dagar på Svenska barnboksinstitutet i Stockholm för att jobba med deras Saga-arkiv. Som nämnts tidigare här i bloggen skriver jag på en artikel om Barnbiblioteket Sagas bokserier för ungdom: Ungdomens bibliotek och Stjärnböckerna. I arbetet med den behöver jag kontrollera en del saker i arkivet och också konsultera själva böckerna. Det är en helt annan känsla att hålla böckerna i sin hand och se dem uppställda i bokhyllor än att studera dem i digital form, som jag huvudsakligen gjort hittills.
Dessutom finns det något oerhört tillfredsställande med att gräva ner sig i arkivlådor. Jag har nu sökt igenom ett flertal lådor med reklamannonser för såväl Saga-böckerna som ungdomsserierna och hittar mycket av intresse. Samtidigt slås man av hur bräckligt materialet är. Utan någon som helst åverkan mer än försiktigt lyftande av varje tidningssida märks det ändå att sidorna tar stryk av att små gulnade pappersflisor letar sig upp på mina kläder, på datorskärmen och i mitt forskarbås. Ur den synvinkeln är det särskilt angeläget att Svenska Barnboksinstitutet nu ska påbörja en omfattande digitaliseringsprocess av arkivet med medel från Riksbankens jubileumsfond.
Jag slås också av den omsorg som någon på förlaget, troligen redaktören Signe Wranér, har lagt ner på att samla på alla möjliga urklipp i ömsint dekorerade urklippsböcker. Det var inte bara recensionsklipp om förlagets böcker som man ville spara på, utan även debattartiklar om skolväsendet och om barn och ungdomars läsning. Det sparade materialet stärker definitivt bilden av Svensk Läraretidnings förlag som drivet av pedagogiskt kunniga och engagerade individer.
Inför denna resa hyste jag vissa romantiska föreställningar om detta att åka på arkivresa. Det låg något gammalt och dammigt, men också väldigt tilltalande över tanken att få forska ”på riktigt” genom kontakten med ett äldre material. Av någon anledning känns det mer äkta än när jag forskar på samma material, men i digital form, vid min dator på institutionen. Det är också känslan av tidsresa som kan uppstå när man hinner umgås med äldre material under en längre, sammanhängande tid. Mina förväntningar har infriats helt. Jag längtar redan till nästa arkivresa.
Här kommer en text skriven av Sara Tanderup Linkis som är postdoc knuten till vår institution och till Förlags- och bokmarknadskunskap:
För en tid sedan läste jag Astrid Lindgrens Mio min Mio med mina barn. Det var samma utslitna bok som jag själv läste som barn. Utgiven av Branner og Koch 1954 och översatt till danska av Else Kappel. Jag kanske måste nämna här att jag är dansk. Jag forskar i Förlags- och Bokmarknadskundskap i Lund, men bor i Köpenhamn med mina tre, även danska, barn.
Men tillbaka till Mio. Mio, eller Bo Vilhelm Olsen, bor på Gammel Kongevej 73 i Köpenhamn. Han leker i Köpenhamns stora gamla park, Frederiksberg Have, och mina barn lyser upp i glädjen av igenkänning. Vi brukar gå i Frederiksberg Have och hälsa på elefanterna som tittar in i parken från Zoo bredvid. Tydligen skapar det entusiasm att litteraturen utspelar sig där man är. Och det är väl och bra, förutom att Mio naturligtvis inte bor i Köpenhamn, utan i Stockholm. Han heter Olsson, inte Olsen, bor på Upplandsgatan, och leker i Tegnérlunden – inte på Frederiksberg. Det gick faktiskt först upp för mig som vuxen när jag bläddrade i boken i en svensk bokhandel. Mitt förtroende för barndomsklassiker är uppenbarligen så starkt att jag aldrig hade tänkt på varför Astrid Lindgren skulle placera sin huvudperson i Köpenhamn.
Boken har inte bara översatts, den har också reviderats så att den speglar danska förhållanden, vilket leder oss till frågan om redigering och förlagens roll. Att saker går förlorade i översättningen är ett välkänt fenomen, men det är intressant, tycker jag, i vilken utsträckning översättare och redaktörer också lägger till och ändrar innehållet i texten för att få den att tala mer direkt till en ny marknad och till en ny läsekrets. Som mina danska barn, till exempel.
I många fall kommer en översättare förmodligen att vägra att göra dessa val, och istället fokusera på att översätta texten så troget som möjligt till originaltexten. Det är svårt att föreställa sig att Ulysses skulle äga rum någon annanstans än i Dublin, till exempel. Eller att vi ska döpa om Harry Potter till Henrik Petersen för att få honom att låta mer dansk. Men inom vissa områden är det faktiskt vanligare att se sådana revideringar.
I min forskning om ljudböcker stöter jag ofta på fenomenet. Ljudböcker är intressanta i detta sammanhang eftersom du ofta lyssnar på ljudböcker medan du rör dig på olika platser. Jag forskar särskilt om texter som är skrivna direkt för ljud, och man kan hävda att det blir extra viktigt att ha en lokal förankring i sådana texter: eftersom ljudformatet skapar en speciell koppling mellan text och plats. Många av dessa texter fokuserar därför på att beskriva geografiska platser i detalj, med massor av lokala gatunamn från exempelvis Stockholm, så att du kan gå runt i Stockholm och lyssna på en berättelse som utspelar sig precis där, på Sveavägen eller i Gamla Stan. Samtidigt översätts ofta ljudproduktionerna eftersom de produceras av stora streamingtjänster som spänner över flera europeiska marknader.
Ett exempel är Storytel Originals-serien Virus, av den svenska författaren Daniel Åberg, som följer en grupp människor som överlever ett virusutbrott i Stockholm. Serien blev en stor succé och har översatts till flera språk: den finns bland annat i en nederländsk och en indisk version, där historien anpassas till de nya marknaderna och äger rum i Amsterdam respektive Mumbai. Ett annat exempel är romanserien Byvalla av Karin Jasson, som utspelar sig i en by utanför Stockholm. Den danska versionen heter ”Bykøbing”: den äger rum i en by utanför Aarhus i Danmark och flera av karaktärerna har fåt danskklingande namn: ”Fanny” och ”Henny” blir ”Fie” och ”Mie”, till exempel. En rolig detalj var att resten av historien inte var helt anpassad till den danska omgivningen, så de danska byborna gick fortfarande på älgjakt på berget, även om vi varken har älg eller berg i Aarhus med omnejd.
Poängen med detta är att översättning inte bara handlar om språk. Böcker som förändras i översättning speglar en spännande utmaning för en bokindustri, som, åtminstone när det gäller de stora streamingtjänsterna, dels blir mer och mer transnationellt orienterad, dels mer medveten om vikten av att träffa den lokala marknaden. Och i slutänden speglar frågan om texterna ska anpassas till lokala marknaden en större diskussion om vad litteraturen ska göra: ska den spegla den värld vi känner, eller ska den leda oss till andra världar, till Landet i fjärran, apropå Lindgrens Mio?Trots min nostalgiska känsla för min gamla bok så köpte jag faktisk en ny version av Mio min Mio, nämligen Kina Bodenhoffs danska översättning för Gyldendal från 2012, där Mio återvänder ”hem” till Stockholm. Efter ett pandemi-år i lockdown är det nog bra för barnen att konfronteras med andra världar än Köpenhamn – i det här fallet, med något så exotiskt och fjärran som Sverige
Kommentar: Observera alltså att denna text är författad av min gästbloggare Sara Tanderup Linkis och ingen annan, även om mitt namn står som författare nedan.
Omslag och en sida ur den danska versionen av Branner og Korch
Redaktörens anmärkningar från orangeriet 