oktober 2021 – Redaktörens anmärkningar från orangeriet

Min handledare, Lisbeth Larsson

Under veckan som gått nådde mig beskedet att min goda vän och tidigare handledare, Lisbeth Larsson, har gått bort. Hennes arbetskamrater vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet, har redan skrivit en mycket fin minnesteckning av Lisbeth i Göteborgs-Posten (19 oktober 2021) som på ett bra sätt sammanfattar Lisbeths många livsgärningar och hennes betydelse för dem hon samarbetade med. Nu vill jag också säga några ord om hur hon fungerade som en mentor och vägledare för mig under min doktorandtid och efteråt.

Lisbeth kontaktade mig 1999, när jag arbetade på förlaget Symposion som då låg i Eslöv. Hon hade läst min ansökan till forskarutbildningen i litteraturvetenskap vid senaste utlysningen av en doktorandtjänst där, och hon undrade om jag var intresserad att ingå som doktorand i ett forskningsprojekt hon drev tillsammans med historiker vid Lunds universitet: ”Det kalla krigets berättelser”. Jag blev självklart mycket glad och smickrad över att hon valt att kontakta mig och tackade ja direkt. Det var en ganska lång process att sedan välja ett ämne inom ramen för projektet, ansöka om medel från Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, och bli antagen till forskarutbildningen där det under den här tiden rådde antagningsstopp.

I samband med att jag blev antagen, under 2000, fick Lisbeth sin professur i Göteborg och slutade sin tjänst vid institutionen där jag var doktorand. På många sätt kände jag av denna avsaknad av min handledare på plats där jag var. Det hade underlättat att kunna gå in och prata med Lisbeth i mitt vardagliga sammanhang och ställa frågor under vägen. Trots detta fungerade hon som min vägledare och mentor på sätt som fortfarande påverkar mig idag i min forskarvardag. Särskilt gäller detta hur hon förändrat mitt sätt att se på mina egna och andras texter.

Lisbeth hade en unik blick för den akademiska texten och vikten av att också en forskare försöker förhålla sig till sin text som en författare som vill skriva en god och övertygande berättelse. Ibland kunde hon till att börja med ge ett väldigt kortfattat och lamslående omdöme som ”Detta får du skriva om”. Men när man sedan bad henne utveckla gav hon råd som alltid höjde textnivån minst ett par stora kliv åt gången. Det handlade nästan alltid om vad jag sade när i texten. Hon fick mig att inse att om jag istället för att säga det jag gjorde i mitten eller mot slutet av texten, började med att säga det så blev det plötsligt en helt annan text och en mycket bättre sådan. Efter fem år av hennes vägledning (jag födde mitt första barn under doktorandtiden) hade jag nött in hennes blick på mina texter som fick mig att våga vara mer respektlös mot mitt eget skrivande, men på ett bra sätt. Genom att leka ”hela havet stormar” med sin text kan man komma mycket längre med den, om man bara vågar släppa respekten lite för det som står skrivet. Detta har sedermera också blivit en del av det jag kan förmedla till andra när jag läser deras texter.

Men det handlar inte bara om det, utan också om en förmåga att lyfta fram det som finns i texten och låta det uttryckas ännu bättre. Jag kände mig alltid hörd av Lisbeths läsningar. Det var som om hon visste bättre än jag själv vad jag egentligen ville säga, när det fortfarande var som rörigast i mitt eget huvud. Detta att kunna lyssna in en text för dess undertexter tror jag också är något jag övat upp mig i tack vare min handledare.

Utöver hennes utomordentliga känsla för text hade Lisbeth många goda kvalitéer som gjorde henne till en förebild på andra plan. Framför allt var hon en modig och driftig person som bar den feministiska fanan högt i alla sammanhang där hon var med och ofta hade något slags ledarroll. Dessutom var hon en omtänksam, spännande och rolig person att känna privat. Hon kommer att saknas av många.

Bilderna är hämtade från omslaget till Liv, lust & litteratur, festskrift till Lisbeth Larsson (red. Kristina Hermansson, Christian Lenemark och Cecilia Petterson), som gavs ut på Makadam 2014.

Om att rätta tentor, läsning och tid

Jag har ju tidigare tagit upp detta med vikten av att planera sin tid på ett överskådligt sätt och på ett sätt som ger utrymme för pauser och eftertanke. Något jag har svårt för att lära mig är att avsätta rätt proportioner med tid för läsning i allmänhet och att rätta tentor i synnerhet. Jag avslutade nyligen en kurs jag haft med en studentgrupp på 30 personer. De lämnade in en hemtenta omfattande ungefär tio sidor per tenta, alla med samma frågor som skulle besvaras. Det blir ungefär 300 sidor text som ska läsas noggrant och text där variationer av samma saker upprepas.

När jag planerar för denna rättning i min kalender skriver jag det typ bara på ett datum eller två: rätta tentor! Men, i själva verket är det omöjligt att göra det på den tiden. Man kan inte sträckläsa tentor på det sättet. Om koncentrationen sviker måste man ta en paus och göra något annat innan man återvänder till pappershögen. I själva verket tog det mer än en vecka att läsa igenom tentorna, och det är inte orimligt. Vi lärare har hela femton arbetsdagar på oss innan vi måste vara färdiga med tentarättningen och komma med något slags besked till studenterna. Men det är orimligt att jag avsatt så lite tid i min kalender. Och att jag någonstans inbillade mig att jag skulle hinna göra annat, som att forska, under den tiden. Min plan nu är alltså att göra vad klokare människor än mig förmodligen börjat med för länge sedan: skriva ut tiden på ett realistiskt sätt i kalendern så att det motsvarar den tid som faktiskt går åt och så att jag kan sluta lura mig själv att jag ska hinna en massa mer.

Lika svårt har jag med läsning i allmänhet. Det ingår som en självklar del i mitt jobb att läsa text av olika slag. Det är i själva verket så centralt att det har blivit osynligt för mig, detta att det tar tid. Ofta tänker jag på läsakten som något som kan ske på andra tider än arbetstid, på kvällar och helger till exempel. Detta eftersom det just ofta är så tidskrävande att det kan kännas orimligt att så mycket arbetstid ska gå åt. Om jag till exempel behöver läsa en bok för att recensera den (en bok om forskning, oftast) så kan själva läsningen ta mellan 30 och 50 timmar. Självklart är detta en uppskattning i runda slängar, men det tar tid. Om jag över huvud taget skriver ner att jag ska läsa något i min kalender skriver jag kanske det på en eller två dagar och utan att ange hur många timmar jag ska ägna åt denna aktivitet. Hela tiden ligger ”sömsmånen” – om man kan kalla det så – åt fel håll: jag underskattar i min kalender hur mycket tid som kommer att gå åt för denna syssla. Det skapar så klart stress eftersom det blir svårt att antingen hinna med läsningen inom rimlig tid eller att göra något av det andra man också har planerat in, eller både ock.

Note to self är alltså att jag måste vara tydligare med hur jag uttrycker mig i min (fortfarande analoga) kalender. Mer tid och rum måste in för läsning!

Min orimligt tomma kalender för veckan när jag rättade tentor som bäst.

Digitala fankulturer

Fandoms eller fankultur kring ett litterärt verk eller en film har funnits länge, men tagit sig nya uttryck i samband med digitaliseringens framfart. Deltagarkulturen, som kulturvetaren Henry Jenkins brukar framhäva (Henry Jenkins, Convergence culture. Where old and new media collide,2006), skapar ett gynnsamt klimat för fankultur som brukar handla om att just skapa och dela innehåll med utgångspunkt i något man älskar, till exempel Harry Potter eller Sagan om ringen. I detta sammanhang blir konsumenterna till medproducenter av det universum som fiktionen de samlas kring berör.

Detta skriver Tuva Haglund om i sin nyutkomna avhandling om fankulturen kring Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens fantasytrilogi om Engelsfors (Cirkeln, Eld och Nyckeln) med titeln Tillsammans i Engelsfors, Socialt fiktionsbruk i Engelsforstrilogins digitala fangemenskap 2011–2016. Haglund visar att fankulturell aktivitet ofta handlar om att dela sina läsupplevelser av en fiktiv värld och fiktiva personer med andra, likasinnade läsare. Den blir ett sätt att förstärka läsupplevelsen och att hålla sig kvar i det fiktiva universum berättelsen utspelar sig i så länge som möjligt, men också ett sätt att kreativt utforska och utöka detta universum. Det är en form av läsaktivitet som också involverar eget skapande, som skrivande och tecknande.

Haglund tar sin utgångspunkt i Rita Felskis Uses of Literature (2008), som ringar in analytiska kategorier av hur läsare använder litteratur för olika syften, men också Sara Ahmeds The Cultural Politics of Emotion (2014). Detta för att undersöka hur Engelsfors-fansen aktivt använder sin läsning och skapar gemensamma känslorum för att bearbeta sina läsupplevelser och känslor.

Denna typ av fankulturella gemenskaper har kommit att få allt större betydelse i böckernas värld och kan också generera stora inkomster för de verk som är föremål för deras verksamhet. Författare, förlag och agenter inser förstås vilken potential som finns i fankultur och kan därför vilja blanda sig i och påverka den. Till exempel kan man försöka lansera egna sidor för fanverksamhet eller bara uppmuntra till aktiviteter runt sina verk genom exempelvis tävlingar. Att få sina fans att aktivt dela och sprida vidare nytt innehåll om ett fenomen innebär ju gratis marknadsföring. Haglund påpekar dock i sin bok att denna typ av officiella satsningar, så att säga ”ovanifrån”, inte brukar bli lika framgångsrika som de som startas och drivs av fansen själva.

Haglunds avhandling är ovanlig genom att den tar detta ämne på stort allvar, trots att det rör sig om en form av populärkultur som ofta avfärdas helt i litterära sammanhang. Hon undersöker fankulturen om Engelsforstrilogin på djupet och utifrån en mängd olika ingångar såsom särskilda motiv, vilken roll den känslomässiga bindningen till berättelsens gestalter spelar och vilka uttrycksformer som kännetecknar aktiviteterna inom fangemenskapen. Haglund kommer att berätta mer om sin forskning på vårt seminarium på Kulturvetenskapliga institutionen i Lund den 18 oktober. För den som är intresserad av att delta går det bra att anmäla sitt intresse till mig: sara.karrholm@kultur.lu.se.

Mio i Köpenhamn – eller, om redigering i översättning

Här kommer en text skriven av Sara Tanderup Linkis som är postdoc knuten till vår institution och till Förlags- och bokmarknadskunskap:

För en tid sedan läste jag Astrid Lindgrens Mio min Mio med mina barn. Det var samma utslitna bok som jag själv läste som barn. Utgiven av Branner og Koch 1954 och översatt till danska av Else Kappel. Jag kanske måste nämna här att jag är dansk. Jag forskar i Förlags- och Bokmarknadskundskap i Lund, men bor i Köpenhamn med mina tre, även danska, barn.

Men tillbaka till Mio. Mio, eller Bo Vilhelm Olsen, bor på Gammel Kongevej 73 i Köpenhamn. Han leker i Köpenhamns stora gamla park, Frederiksberg Have, och mina barn lyser upp i glädjen av igenkänning. Vi brukar gå i Frederiksberg Have och hälsa på elefanterna som tittar in i parken från Zoo bredvid. Tydligen skapar det entusiasm att litteraturen utspelar sig där man är. Och det är väl och bra, förutom att Mio naturligtvis inte bor i Köpenhamn, utan i Stockholm. Han heter Olsson, inte Olsen, bor på Upplandsgatan, och leker i Tegnérlunden – inte på Frederiksberg. Det gick faktiskt först upp för mig som vuxen när jag bläddrade i boken i en svensk bokhandel. Mitt förtroende för barndomsklassiker är uppenbarligen så starkt att jag aldrig hade tänkt på varför Astrid Lindgren skulle placera sin huvudperson i Köpenhamn.

Boken har inte bara översatts, den har också reviderats så att den speglar danska förhållanden, vilket leder oss till frågan om redigering och förlagens roll. Att saker går förlorade i översättningen är ett välkänt fenomen, men det är intressant, tycker jag, i vilken utsträckning översättare och redaktörer också lägger till och ändrar innehållet i texten för att få den att tala mer direkt till en ny marknad och till en ny läsekrets. Som mina danska barn, till exempel.

I många fall kommer en översättare förmodligen att vägra att göra dessa val, och istället fokusera på att översätta texten så troget som möjligt till originaltexten. Det är svårt att föreställa sig att Ulysses skulle äga rum någon annanstans än i Dublin, till exempel. Eller att vi ska döpa om Harry Potter till Henrik Petersen för att få honom att låta mer dansk. Men inom vissa områden är det faktiskt vanligare att se sådana revideringar.

I min forskning om ljudböcker stöter jag ofta på fenomenet. Ljudböcker är intressanta i detta sammanhang eftersom du ofta lyssnar på ljudböcker medan du rör dig på olika platser. Jag forskar särskilt om texter som är skrivna direkt för ljud, och man kan hävda att det blir extra viktigt att ha en lokal förankring i sådana texter: eftersom ljudformatet skapar en speciell koppling mellan text och plats. Många av dessa texter fokuserar därför på att beskriva geografiska platser i detalj, med massor av lokala gatunamn från exempelvis Stockholm, så att du kan gå runt i Stockholm och lyssna på en berättelse som utspelar sig precis där, på Sveavägen eller i Gamla Stan. Samtidigt översätts ofta ljudproduktionerna eftersom de produceras av stora streamingtjänster som spänner över flera europeiska marknader.

Ett exempel är Storytel Originals-serien Virus, av den svenska författaren Daniel Åberg, som följer en grupp människor som överlever ett virusutbrott i Stockholm. Serien blev en stor succé och har översatts till flera språk: den finns bland annat i en nederländsk och en indisk version, där historien anpassas till de nya marknaderna och äger rum i Amsterdam respektive Mumbai. Ett annat exempel är romanserien Byvalla av Karin Jasson, som utspelar sig i en by utanför Stockholm. Den danska versionen heter ”Bykøbing”: den äger rum i en by utanför Aarhus i Danmark och flera av karaktärerna har fåt danskklingande namn: ”Fanny” och ”Henny” blir ”Fie” och ”Mie”, till exempel. En rolig detalj var att resten av historien inte var helt anpassad till den danska omgivningen, så de danska byborna gick fortfarande på älgjakt på berget, även om vi varken har älg eller berg i Aarhus med omnejd.

Poängen med detta är att översättning inte bara handlar om språk. Böcker som förändras i översättning speglar en spännande utmaning för en bokindustri, som, åtminstone när det gäller de stora streamingtjänsterna, dels blir mer och mer transnationellt orienterad, dels mer medveten om vikten av att träffa den lokala marknaden. Och i slutänden speglar frågan om texterna ska anpassas till lokala marknaden en större diskussion om vad litteraturen ska göra: ska den spegla den värld vi känner, eller ska den leda oss till andra världar, till Landet i fjärran, apropå Lindgrens Mio?Trots min nostalgiska känsla för min gamla bok så köpte jag faktisk en ny version av Mio min Mio, nämligen Kina Bodenhoffs danska översättning för Gyldendal från 2012, där Mio återvänder ”hem” till Stockholm. Efter ett pandemi-år i lockdown är det nog bra för barnen att konfronteras med andra världar än Köpenhamn – i det här fallet, med något så exotiskt och fjärran som Sverige

Kommentar: Observera alltså att denna text är författad av min gästbloggare Sara Tanderup Linkis och ingen annan, även om mitt namn står som författare nedan.