Det är roligt när omvärlden intresserar sig för något som ligger nära ens avhandlingsämne. De senaste veckorna har en hybridförlagsdebatt dominerat dagstidningarnas litteraturbevakning. Finns det ens något som kan kallas hybridutgivning, eller handlar det om en ny, tjusigare beteckning på egenutgivning? Borde hybridförlag ens få kalla sig förlag?
Eftersom min avhandling handlar om svensk egenutgivning under mitten och slutet av 1900-talet är det svårt att inte dra paralleller till debatter som härjade för några decennier sedan. Inte minst under det sena 1990-talets print on demand-hype ställdes några idag högaktuella frågor på sin spets: frågor om vad utgivning egentligen innebär, och vem som betalar för den.
Kontroversen kring hybridförlagen satte i gång i juli, när förläggaren Lukas Adamsson i Expressen beskrev hur han skickade in de första tjugo sidorna i Karin Boyes Kallocain, kopierade om och om igen till lämplig romanlängd, för bedömning hos ett hybridförlag – och fick erbjudande om utgivning. Adamsson kritiserar hela premissen för hybridförlagen – att författaren medfinansierar utgivning som förlaget anser kvalitativ nog för att vara konkurrenskraftig på bokmarknaden – som förljugen. Enligt rådande affärsmodeller måste en bok uppnå bestsellerstatus för att det ens ska vara lönt för hybridförlagen att sälja in och marknadsföra författarens böcker. ”Även hos de två största spelarna, Ekström & Garay och Vulkan, är det enkelt att se att så framgångsrika böcker i princip inte existerar i deras utgivning”, konstaterar Adamsson.
Det är svårt att inte hålla med om att kalkylen svårligen går ihop. Men om det är så lätt att genomskåda upplägget som Adamsson säger, hur kommer det sig att så få faktiskt ser igenom det?
Att sätta fingret på vad ett traditionellt förlag gör, varför det är viktigt, och hur en tjänst för egenutgivare skiljer sig från detta, är faktiskt inte så lätt. Det har nämligen historiskt sett varierat kraftigt – inte minst eftersom förutsättningarna för att tillverka böcker genom tiderna sett mycket olika ut. Visst finns det fog för att kalla en viss typ av förläggeri för traditionellt. Men traditionen är inte så lång som man kan tro. Det finns gott om historiska exempel både på hybridutgivning, i bemärkelsen utgivning som finansierats av både författare och förlag, och på egenutgivning. Att drömma om att bli författare, och att den drömmen tar sig uttryck efter att få hålla sin text i handen i bokform, är med andra ord inte heller det något nytt.
1990-talets print on demand-teknologi innebar att böcker kunde tryckas i enstaka exemplar åt gången istället för i en kostsam hel upplaga. Förläggeri är en ekonomisk verksamhet som bygger på risktagande. Print on demand, som lovade riskfri, lättillgänglig och billig bokproduktion utmanade på så sätt det traditionella förläggeriets fundament.
Print on demand framstod som ett attraktivt alternativ för författare vars texter av olika anledningar inte passade in i traditionell utgivning: deras backlist fanns inte tillgänglig, de var osams med sina förläggare, eller så hade de blivit refuserade. En tidigare ordförande för Författarförbundet, Peter Curman, lanserade på en presskonferens ett initiativ för att ge ut böcker utan en förläggare, där bland annat hans egna böcker skulle tryckas och skickas på beställning direkt till läsare via en hemsida, för ”man behöver inte vara förläggare för att hantera internet”.
Men reaktionerna på löftena som den nya tekniken innebar var inte odelat positiva. I branschrapporten ”En bok i sänder” från 1998 intervjuas en författare som starkt kritiserar Curmans initiativ eftersom amatörförfattare då hotar att underminera de etablerade, förlagsutgivna författarnas ställning: ”Letar man i en databas […] är den stora risken att det till den skönlitterära samlingen författare har sällat sig en massa verkligt dåliga skribenter”, menar han.
En förläggare blir i samma rapport tillfrågad om det kan vara intressant att använda print on demand för att slippa riskera att satsa stort på bokprojekt där efterfrågan visar sig vara för liten. Nej, säger hon, för idén om att göra en testupplaga ”är inte bara ekonomiskt utan också mentalt otänkbar. Det skulle vara att ifrågasätta vår egen kompetens när det gäller att sovra fram bra böcker.”
Vad ett bokförlag egentligen är, och gör, diskuteras sällan. Med hänsyn till att förlag under det senaste seklet eller så har varit viktigt för författarrollen, innebär det också att man inte heller pratar om en viktig aspekt av författarnas verklighet. Det är först när något händer som bryter mot sättet förlag vanligtvis jobbar som man börjar prata om vad som egentligen är förläggeriets fundament.
Ett sådant exempel är Författarförbundets ovilja att kalla hybridförlagen för förlag. Istället ska de kallas bokutgivningsföretag. ”Det är missvisande att kalla dem för förlag”, som Författarförbundets jurist Susanne Steneros, säger när hon blir intervjuad av tidningen ETC om hybridförlagsdebatten.
Men vad är ett förlag om inte ett bokutgivningsföretag? Att leta sig några år bakåt i historien ger tyvärr inte något entydigt svar på den frågan. Men det kan förklara varför den är så svår att besvara.
Inlägget är skrivet av Molly Uhlmann Lindberg
Redaktörens anmärkningar från orangeriet 