Frånvaron och den plötsliga närvaron av en miljödiskussion i bokbranschen

Några studenter i Förlags- och bokmarknadskunskap skrev för något år sedan en kandidatuppsats där de frågade ut förlagen om deras miljöarbete. Deras undersökning visade att förlagen inte hade tänkt så mycket på sitt eget klimatavtryck och att det inte fanns några tydliga hållningar i frågan hos flera av de stora svenska förlagen. För mig som handledare blev det en ögonöppnare och något som fick mig att fundera vidare. Dels var det intressant att detta var första gången som studenter valde en sådan inriktning på sitt uppsatsarbete, dels var det anmärkningsvärt att branschen inte tycktes ha funderat särskilt mycket på miljöfrågor. Detta trots att deras verksamhet har så uppenbart avtryck på miljön och att tiderna vi lever i kräver större transparens i dessa frågor från de flesta marknadsaktörer.

Nu har dock slussarna öppnats och miljön och branschens klimatavtryck står högt på agendan. Branschtidskriften Svensk Bokhandel ägnar ett helt nummer (nr 2/2022) åt att undersöka hur förlagen jobbar med sitt klimatavtryck och Förläggareföreningen genomför just nu en undersökning över branschens utsläpp som ska presenteras med en rapport till hösten. Det förhöjda intresset för klimatfrågor hör ihop med Sveriges fastslagna mål att uppnå nollvision av växthusgasutsläpp till år 2045. Liksom alla andra i samhället måste bokbranschen mobiliseras.

Men varför tog det så lång tid? Och varför har ingen börjat ställa krav på bokbranschen vad gäller klimatet förrän nu? Om man exempelvis jämför med mat- eller modebranschen, så är det anmärkningsvärt hur länge frågan varit aktuell där och att den inte över huvud taget rests inom bokbranschen förrän alldeles nyligen.

Möjligen har det att göra med det kulturella värde som omgärdar böcker och handeln med böcker och som sociologen Laura J. Miller ringar in med begreppet ”reluctant capitalists” i sin bok med samma namn. Med begreppet menar hon att personer som jobbar med böcker och handeln med böcker ofta upplever sig ha ädlare syften än att tjäna pengar med sitt yrke. Att jobba med litteratur lånar en viss glans från det potentiella kulturella värdet av litteratur och läsning i stort. Även om inte alla böcker räknas som högtstående litteratur av bestående värde, upplever många som arbetar med litteratur att de gör det för att det finns ett demokratiserande och kulturellt värde med litteraturförmedling. Så även om man säljer böcker och sysslar med kommersiell handel, så gör man det av andra och underförstått mer moraliskt försvarbara skäl än att man bara vill tjäna pengar. Kan denna föreställning har skyddat bokbranschen från krav på aktivt miljöarbete?

Ett annat skäl kan vara de uppenbara svårigheterna med att minska sitt klimatavtryck från förlagens sida. Att sluta trycka böcker helt och hållet är inte direkt ett fruktbart alternativ. Som Kristoffer Lind, förlagschef för Lind & Co., påpekar i Svensk bokhandels reportage är det ”lite som att SAS skulle säga att vi flyger inte längre för att det orsakar för stora utsläpp” (Lönner & Laxgård, 20) Hur som helst är det lovvärt att förlagen äntligen börjar undersöka hur de kan arbeta aktivt för att minska sina utsläpp. Nu när locket är av för att behandla ämnet lär diskussionerna fortsätta en lång tid framöver.

Källor:

Svensk Bokhandel nr 2 2022 och särskilt reportaget ”Nollvisionen” av Kristian Lönner och Kalle Laxgård.

Laura J. Miller: Reluctant Capitalists. Bookselling and the culture of consumption. London & Chicago: Chicago University Press.

Att skriva artiklar

Den senaste perioden har jag varit oerhört produktiv i den bemärkelsen att jag skickat in två olika artiklar för peer review-granskning inom loppet av två månader. Det är emellertid inte för att slå på trumman som jag skriver det här inlägget utan för att dela med mig av några reflektioner kring processen. Anledningen till att det blev så här är nämligen att jag skrev och skrev på en artikel som visade sig spreta åt lite för många håll och som jag därför beslöt mig för att dela upp i två olika artiklar. Sedan parallellskrev jag ett tag på båda artiklarna och slutligen ägnade jag ungefär en månad åt att finslipa vardera innan jag skickade in dem. Sammanlagt har det tagit mer än ett år att få till dem, men att de blev färdiga slag i slag kan förklaras av denna process.

Det är detta med artikelformatet och spretande forskning som jag vill adressera här. Att formulera artiklar för ett särskilt format som efterfrågas av akademiska tidskrifter kan ibland upplevas som rätt så begränsande och påtvingat, eftersom forskningsresultat ibland är just spretiga och säger allt möjligt på en och samma gång. För att en artikel ska bli bra ska den inte vara allt för rörig, den bör ha en tydlig riktning och ett begränsat antal teoretiska perspektiv, just för att undvika spretighet.

Det innebar att jag blev tvungen att välja vilka av mina resultat jag skulle visa fram och i vilken kontext. Det finns ett läge där en artikel kan bli många olika artiklar beroende på vilka val författaren gör. Eftersom resultaten säger så mycket olika saker fick det bli två artiklar med olika fokus och ingångar. Trots att det blev två artiklar finns det fortfarande resultat och perspektiv kvar som jag inte lyckats få med i artiklarna (vilket indikerar att jag nog borde skriva en bok).

Fördelen med artikelformatet är att man kan få syn på forskningens delresultat med större tydlighet. Genom att tvinga fram ett tydligt fokus och en tydlig röd tråd lägger sig spåren genom undersökningen tillrätta på ett tillfredsställande sätt. Och det är fortfarande fullt möjligt att upprätthålla en viss grad av komplexitet. Vid sluttampen av skrivandet får jag ofta en känsla av att lägga pussel för att få alla textens bitar på plats. Texten blir komponenter som ska dela yta med en perfekt balans mellan olika delar, även om det inte alltid är så lätt att få till denna perfektion. Och så ska den helst hålla sig till riktlinjerna för omfång och annat, vilket kan kräva att man går igenom den många gånger till. Denna del i processen, när skrivandet redan är klart men måste ordnas så att det blir en bra text, är ofta den mest lustfyllda för mig medan den fas där texten kan bli många olika texter är svårast. Det finns en stor tillfredsställelse i att se den färdiga texten utkristallisera sig och det ögonblicket kommer trots allt snabbare vid artikelskrivande. 

Skrivandet är som bäst när det börjar likna att lägga pussel.
litteratur och klass

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

Academia Made Easier

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

patter

research education, academic writing, public engagement, funding, other eccentricities.

Björn Lundberg

Skriv historia: om forskning och skrivande

Redaktörens anmärkningar från orangeriet

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap