barn- och ungdomslitteratur – Redaktörens anmärkningar från orangeriet

(Barn)litteraturens förmåga till samtidsreflektion

Litteratur som medel för samtidsreflektion är ett ämne som intresserat mig sedan jag skrev min avhandling om 50-talsdeckare och det svenska kulturklimatet under kalla kriget. (Konsten att lägga pussel. Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet, 2005) Litteraturen har en förmåga att fånga upp stämningar och tendenser i sin samtid, antingen explicit genom att tematisera dem, eller implicit, genom underliggande värderingar eller referenser till sådant som tas för givet vid verkets tillkomsttid. Det kan vara samtida debatter av olika slag, populärkulturella referenser eller vardagliga fenomen som hur och när man röker en cigarrett, dricker ett glas mjölk eller går på restaurang. Saker som alla i den samtida kontexten omedelbart fattar, men vars innebörd med tiden så sakteliga förändras.

På Förlagsutbildningen har vi länge haft barn- och ungdomslitteratur som tema för en av våra kurser. Studenterna får läsa Svenska barnboksinstitutets Bokprovning i den senaste utgåvan. Det är en rapport som ger en samlad bild av hela årets svenska utgivning och som kommer ut under våren varje år. Därtill får de analysera Kulturrådets barn- och ungdomsbokskatalog, som även den utkommer årligen (fast till hösten). Eftersom detta moment återkommer varje år i undervisningen och studenterna får skriva en uppgift om det, går det att blicka tillbaka genom åren och skönja vissa mönster. Det senaste decenniet har bjudit på många olika saker, som böcker om döden, dystopier, skräck, åldersöverskridande bilderböcker och annat. Normer har ifrågasatts genom att ämnen som sexualitet, kroppslighet och etnisk mångfald behandlats.

Det som har slagit mig särskilt är hur snabb barnlitteraturen är på att reagera på en förändrad samtid. När Me Too tog fart som ett globalt fenomen snappades det upp i ämnesvalen i barnlitteraturen, inte minst i ungdomsböcker som Johanna Schreibers och Ida Ömalm Ronvalls Inte som du (2019) eller Helt seriöst (2019) av Hanna de Canesie. Feministiska historieskildringar och kvinnobiografier som Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor (2017), av Elena Favilli och Francesca Cavallo, och den svenska motsvarigheten Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka & modiga kvinnor (2019), av Colette van Luik och Anna Nordlund, är andra exempel.

Strax efter den stora flyktingkrisen 2015 började barnböcker ges ut med flykt som ämne. Flykt och integration lyfts fram som en utmärkande tematik i alla de rapporter från SBIs Bokprovning av barnlitteratur som gavs ut under åren 2015–2018 (fyra stycken). Miljö och klimatförstörelse har hamnat i fokus i barnlitteraturen, liksom virus och hur man bäst tvättar händerna efter Corona-pandemins utbrott. I pandemins fotspår har även nya intressen som fjällvandring och odling hittat in i utgivningen enligt senaste bokprovningen. I nästa års rapport verkar det troligt att vi får se böcker om krig, beredskap och hur man sparar på el.

Barn- och ungdomslitteraturen har ofta en tydlig ambition att hjälpa barn och ungdomar med att hantera den verklighet de lever i och de utmaningar samtiden ställer såväl barn som vuxna inför. Böckernas värld blir en plats där de unga får bearbeta sådant som kanske till och med är för svårt att ta upp där hemma vid middagsbordet. Samtidigt växer dessa skildringar av vår samtid här och nu till en framtida guldgruva för en kulturhistoriskt intresserad forskare.

Bok om Greta Thunberg av Maria Isabel Sánchez Vegara, Svenska hjältinnor av Colette van Luik och Anna Nordlund, Alla frågar sig varför av Eva Susso och Anna Höglund (exempel på åldersöverskridande bilderbok)

Några texter ur min forskning som handlar om litteraturens förmåga till samtidsreflektion:

Kärrholm, S.: Konsten att lägga pussel. Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet. Brutus Östling bokförlag Symposion: Stockholm/Stehag 2005.

Kärrholm, S. tillsammans med Marie Cronqvist och Lina Sturfelt: ”Oro i lyckolandet. Mellan Sofiero och Norrmalmstorg”, i Cronqvist, Sturfelt & Wiklund, red. 1973. En träff med tidsandan. Nordic Academic Press: Lund 2008.

Kärrholm, S. tillsammans med Marie Cronqvist: ”Mimesis och moralisk fostran. Sjöwall och Wahlöö som berättande samtidsanalytiker”, i Ahlberger et. al. red., Historier. Arton- och nittonhundratalens skönlitteratur som historisk källa, Institutionen för historiska studier: Göteborg 2009.

Kärrholm, S.: ”Barnkulturen och det stora slaget om verkligheten. Värden och värderingar i tidskriften Ord & Bild under 1970-talet”, i Kärrholm & Tenngart, red. Barnlitteraturens värden och värderingar. Studentlitteratur: Lund 2012.

En förlagshistoria

I min pågående forskning figurerar Svensk Läraretidnings förlag, som är det första svenska förlag som ägnade sig helt åt utgivning av barnlitteratur. En viktig drivkraft bakom förlagets verksamhet var att motverka den dåliga ”Nick Carter-litteraturen” och annat av lika låg kvalitet som kunde locka dåtidens barn. Istället ville man erbjuda böcker av god kvalitet men som också skulle väcka barnens läslust. Enligt Signe Wranér, som senare tog över förlagets ledning, ville Emil och Amanda Hammarlund när de startade förlaget ”ge barnen något, som kunde verka ljust och upplyftande och göra livet litet annorlunda. Det fanns så förfärligt många barn, särskilt i folkskolan och småskolan, som hade mycket grå vardagsvillkor.” (Signe Wranér, I Sagas tjänst, s. 9) De började med tidningen Jultomten, som skulle delas ut i skolorna till julen och fortsatte sedan med häftes- och så småningom bokutgivning i den omfattande bokserien Saga-biblioteket.

Ambitionen var med andra ord att ge barnen något med hög kvalitet men till en låg kostnad, så att alla barn skulle nås. Enligt Lena Kåreland var bakgrunden till satsningen dels ett missnöje med den befintliga barnlitteraturen och dels ett inflytande från debatten om barnböcker i Tyskland. Hon skriver om debatten:

”Barn läste för mycket och i övermått. Slarvläsningen kritiserades, och det man kallade läsraseriet framhölls vara en fara för hälsan. Barnboken skulle inte i första hand ge förströelse. Sådan skulle sökas inte i böcker utan i lek och idrott. Den ”goda” barnboken var dock värdefull. Genom den kunde barnen lära känna människorna och livet. Den kunde även bidra till barnets karaktärsutveckling och ge estetisk bildning. Lämplig litteratur var framförallt klassiskt folkliga verk såsom folksagor, folkböcker, sägner, legender, fabler och anekdoter.” (Lena Kåreland, ”Barnbiblioteket Saga”, i Lärarnas historia, http://www.lararnashistoria.se/article/barnbiblioteket_saga, hämtad 2021-09-20)

Även om de läsfrämjande ambitionerna hos förlaget går att likna vid dagens stora fokus på läsfrämjande för barn och ungdomar fanns det med andra ord vissa skillnader. Idag skulle ingen oroa sig för något skadligt ”läsraseri”. Det stora lyckokastet för böckernas och tidningarnas spridning var att lärarna agerade som förlagets distributörer. Det var i skolan som barnen kom i kontakt med Saga, eller i skolbiblioteken.

Inne på förlagets redaktion rörde sig Elsa Beskow, Einar Nerman, John Bauer, Jenny Nyström och Carl Larsson, för att nämna några av de idag kändaste konstnärerna som arbetade för Saga och Jultomten. Amanda Hammarlund ställde höga krav på dem alla och var inte sen att skicka tillbaka ritningar och be om ändringar. De olika vittnesmålen i jubileumsskriften visar att förlagsarbete under första halvan av 1900-talet på samma sätt som forfarande sker kunde drivas med lika delar lust och frustration. Förlagsarbetet kunde ibland vara ett rejält slitgöra, särskilt som de flesta medarbetarna inte kunde ta ut en hel lön för mödan utan också hade andra sysselsättningar, exempelvis som lärare. Emil Hammarlund, Amandas make, jobbade så hårt att han drabbades av utmattning och i samband med detta dog han i en drunkningsolycka. Amanda Hammarlund tog därefter över och drev förlagets redaktion med en järnhand och Wranér vittnar om att hon krampaktigt höll sig kvar vid denna post in i det sista. Denna kombination av drivande personer med stark viljekraft och hårt och tidskrävande arbete tror jag många förlagsmänniskor känner igen sig i fortfarande.

Källor:

Lena Kåreland, ”Barnbiblioteket Saga”, i Lärarnas historia, http://www.lararnashistoria.se/article/barnbiblioteket_saga, hämtad 2021-09-20

Svensk Läraretidnings Förlags A.-B. 50 år, 1896–1946, Svensk Läraretidnings Förlag AB, Stockholm 1946.

Signe H. Wranér, I Sagas tjänst, Svensk Läraretidnings Förlag AB, Stockholm 1966.

”Tystnader” på bokmarknaden för barn och unga

Finns det litteratur och röster som ”tystas” på bokmarknaden genom vad som inte publiceras, distribueras eller marknadsförs? Hur kan man använda en föreställning om tystnader som ett verktyg för att komma åt ojämlika förhållanden på bokmarknaden? Förlagsforskaren Simone Murray har på ett tankeväckande sätt formulerat teorier om detta i boken Mixed Media. Feminist Presses and Publishing Politics (2004), där hon undersöker feministiska förlags verksamhet med utgångspunkten i en föreställning om att det finns tystnader på bokmarknaden som utgörs av det som inte blir utgivet.

Inspirerad av detta tänkesätt skrev jag för några år sedan ett konferensbidrag som undersökte om det finns tystnader på den svenska bokmarknaden för barn och unga och hur en sådan tystnad i så fall skulle kunna undersökas. Jag bestämde mig för att gå igenom Svenska Barnboksinstitutets bokprovningar från 1990-talet och framåt för att se om det gick att utröna några specifika tystnader. SBIs bokprovningar är tacksamma eftersom de kartlägger utgivningen för barn och unga varje år och sammanfattar det på ett behändigt sätt i en rapport. En första svårighet när man ska använda sig av dessa rapporter är emellertid att de ändrar karaktär över årens lopp och därför inte är helt jämförbara över perioden.

Murray talar om hur produktionen av det tryckta ordet och dess uttolkningar är former av politisk makt. När det gäller barn och ungdomslitteratur har detta länge ansetts vara en viktig fråga. Många som arbetar med barnlitteratur har en känsla för vikten av vilka värden och ideologier som produceras och marknadsförs för barn. Dessa frågor har särskilt hamnat på tapeten i historiska perioder som har resulterat i förnyelse av barn- och ungdomslitteratur. Under 1940-talet debatterades exempelvis maktrelationer mellan barn och vuxna och dessa ifrågasattes av modernistisk barnlitteratur (se t.ex. Lena Kårelands skildring av perioden i hennes Modernismen i barnkammaren, 1999). Under 1960- och 70-tal ifrågasattes i stället könsroller och verklighetsskildringen i barnlitteraturen och nya sorters böcker med fokus på vardagsrealism och jämlikhet gavs ut. Under tidigt 2000-tal inleddes nya ifrågasättanden av status quo och frågan om representativitet och jämlikhet drev fram nya böcker och nya förlag med inriktning mot mångfald och barnlitteratur.

I efterhand kan man alltså se att de upplevda tystnaderna i barnlitteraturen också har resulterat i debatt och i konkreta förändringar och satsningar från författares, illustratörers och förläggares sidor. Vid en genomgång av SBIs bokprovningar kan man också slås av hur inflytelserika rapporterna i sig är på aktörer i bokbranschen, särskilt i takt med att rapporterna har blivit alltmer utförliga. De tar upp trender men också upplevda luckor i utgivningen och de kommenterar därför direkt vad som är utgivningens tystnader. Genom att de som engagerar sig i barnboksutgivning också känner till resultaten av bokprovningen har denna blivit ett verktyg för att upptäcka vilka röster som inte hörs och var det finns utrymme för förnyelse. Min slutsats är därför att ”tystnaderna” inom barn- och ungdomslitteraturen fungerar som drivkrafter i branschen och är något som branschfolket aktivt letar upp och jobbar för att avslöja. De hålls därmed inte tysta särskilt länge.