forskning – Redaktörens anmärkningar från orangeriet

Arbete och forskning

Många som har läst utbildningen i förlags- och bokmarknadskunskap kanske förknippar bokhistoria med den korta kursen man läser på vårterminen och som sedan faller lite i glömska när praktik och jobbsökande väl börjar. Men bokhistoria är också ett ämne där det bedrivs forskning om allt från tidiga handskrifter till modern förlagshistoria. Jag har precis börjat som doktorand i bokhistoria, och mitt projekt handlar om egenutgivare i Sverige under mitten och slutet av 1900-talet. Det är ett ämne som jag visserligen var intresserad när jag läste litteraturvetenskap, men som jag aldrig skulle kommit på att forska om jag inte hade läst förlagskunskap och arbetat som förlagsredaktör.

2016 läste jag färdigt förlagsutbildningen och fick ett jobb på ett nystartat förlag som var en del av en större mediekoncern. Vid den här tidpunkten låg förlagets fokus på att digitalisera backlist för att fylla på digitala kanaler, som streamingtjänster och folkbibliotekens e-boksplattformar, med innehåll. Jag började min anställning med att ägna mycket tid åt att förklara för författare att vi ville ge ut deras böcker, som ibland inte hade varit i tryck på flera decennier, som e-bok – ett format som de flesta aldrig hade hört talas om.

Två saker slog mig. För det första blev jag överraskad över hur glada författarna blev när jag hörde av mig. Även författare med en lång karriär bakom sig uttryckte att de kände sig smickrade av att bli kontaktade av ett förlag, trots att det var ett i Sverige helt okänt förlag. För det andra: att jobba med digitala format tvingade mig också att reflektera över vad jag, som företrädare för ett förlag, egentligen erbjöd författaren. Vilken fördel fick de av att ge ut en e-bok hos ett förlag jämfört med att till exempel lägga upp sina texter på en blogg? Jag erbjöd inte heller några större redaktionella insatser – det rörde sig ju om verk som en gång i tiden redan hade blivit utgivna.

Att förlag är beroende av att knyta till sig författare är självklart för de flesta. Om författarna inte skriver böcker finns det ju inget för förlaget att ge ut. Men författarnas behov av, och attityd till, förlaget är desto mer motsägelsefull. Både när man läser offentlig debatt och i det dagliga arbetet i bokbranschen stöter man ofta på författare som av olika anledningar är missnöjda med sina förlag. Ändå har förlagens existens varit en självklarhet i boksamhället sedan 1800-talet.

När jag efter tre år i förlagsvärlden bestämde mig för att ta upp studierna igen valde jag att skriva min masteruppsats i litteraturvetenskap om två rörelser under 1960- och 1970-talen: Författarförlaget och Författares bokmaskin. De drevs av författare som ville ge ut böcker utan en förläggares inblandning och jag tyckte att det var spännande att titta på uppfattningarna de hade om författarrollen, bokens roll i samhället, och de stora förlagens maktposition.

Att, som enskild författare eller som medlem i ett författarkollektiv, välja att ge ut sin egen bok – oavsett om det är till följd av refusering eller som en protesthandling mot förläggarnas makt – kräver ideologi och praktik. Man behöver en föreställning om hur bokmarknaden borde se ut och om sin egen plats i den, men man möts också av en mängd praktiska omständigheter. Mötet däremellan kan bli väldigt intressant.

Under de kommande åren på forskarutbildningen ska jag fördjupa mig i olika kategorier av egenutgivare: etablerade författare och debutanter, politiskt motiverade såväl som politiskt ointresserade. Vilka strategier hade de, vilka möjligheter stod dem till buds, och vilka reaktioner möttes de av? Vilka grundläggande antaganden hade de om boken, författarskapet och förläggarrollen? Att studera egenutgivningens historia under nittonhundratalet väcker en rad teoretiska frågor, men erbjuder också fascinerande inblickar i förlagshistoria som jag hoppas kommer att kunna vara intressanta för många, nuvarande och framtida, bokbranscharbetare.

Inlägget är skrivet av gästbloggaren Molly Uhlmann Lindberg, nyantagen doktorand i Bokhistoria och tidigare student i Förlags- och bokmarknadskunskap

Branschnärhet vs. vetenskaplig distans i Förlags- och bokmarknadskunskap som ämne

Det finns en inneboende ambivalens inom Förlags- och bokmarknadskunskap som akademiskt ämne och fält, som handlar om relationen mellan bokbranschen och det akademiska ämnet. Detta har inte minst slagit mig på internationella konferenser där det också råder en stor blandning av var de deltagande kommer ifrån. Flera är, som jag själv, knutna till en utbildning för blivande branschaktörer och det är därför inte konstigt att man intresserar sig för frågor om vad som på sikt kan gynna utvecklingen av branschen eller vad som kan vara vinnande marknadskoncept för enskilda aktörer. Samtidigt är publishing studies ett forskningsfält som vinnlägger sig om att kritiskt genomlysa branschen med olika teoretiska perspektiv, vilket flera av de forskare jag redan nämnt i den här bloggen – Claire Squires, Laura J. Miller och Simone Murray, t.ex. – visar exempel på i sin forskning.

Denna forskning sker ofta i ett nära samarbete med branschen, exempelvis kan den vara baserad på intervjuer med förläggare, agenter, bokförsäljare eller bloggare. För att få tillgång till dessa aktörer kan det krävas diplomati av olika slag och det kan vara svårt att vara alltför öppen med väldigt kritiska frågeställningar. Det är inte ovanligt att branschaktörer direkt involveras i finansieringen av förlagsforskningen, och i sådana fall blir det än mer problematiskt att upprätthålla en tydlig balans mellan forskning som gynnar branschen versus sådan som vill genomsyras av vetenskaplig distans. I Sverige har det varit organisationer som Förläggareföreningen och Författarförbundet som företräder en hel falang på marknaden och som tenderar att drivas av ett intresse för bokmarknadens samtida utveckling i stort: forskning som ett slags omvärldsbevakning. Men vad händer om ett förlag initierar forskningsprojekt? Är det möjligt att fortfarande vara en fri forskare och förhålla sig kritiskt om ens finansiering är beroende av en kommersiell branschaktör?

Denna fråga uppmärksammar vi även studenterna på när de ska skriva sina kandidatuppsatser. När de börjar sitt uppsatsskrivande har de precis varit ute på praktik och har förmodligen siktet inställt på att bli anställda på praktikplatsen eller något annat förlag inom kort. Vi uppmanar dem att fundera över ett forskningsproblem eller frågor de tycker behöver besvaras medan de är ute på praktik, men varnar också för att låta praktikplatsen lägga sig i och styra vilket ämne de väljer. Risken är att de inte kan komma fram till de svar som efterfrågas och därmed orsaka problem för sig själva som framtida medarbetare. En annan risk är att undersökningen blir ovetenskaplig.

Balansakten att väga ämnets starka samverkan med bokbranschen mot den vetenskapliga distansen och strävan efter akademiskt oberoende kan vara mer eller mindre svår att utföra i olika sammanhang, men den ligger i hjärtat av ämnet.

Att skriva artiklar

Den senaste perioden har jag varit oerhört produktiv i den bemärkelsen att jag skickat in två olika artiklar för peer review-granskning inom loppet av två månader. Det är emellertid inte för att slå på trumman som jag skriver det här inlägget utan för att dela med mig av några reflektioner kring processen. Anledningen till att det blev så här är nämligen att jag skrev och skrev på en artikel som visade sig spreta åt lite för många håll och som jag därför beslöt mig för att dela upp i två olika artiklar. Sedan parallellskrev jag ett tag på båda artiklarna och slutligen ägnade jag ungefär en månad åt att finslipa vardera innan jag skickade in dem. Sammanlagt har det tagit mer än ett år att få till dem, men att de blev färdiga slag i slag kan förklaras av denna process.

Det är detta med artikelformatet och spretande forskning som jag vill adressera här. Att formulera artiklar för ett särskilt format som efterfrågas av akademiska tidskrifter kan ibland upplevas som rätt så begränsande och påtvingat, eftersom forskningsresultat ibland är just spretiga och säger allt möjligt på en och samma gång. För att en artikel ska bli bra ska den inte vara allt för rörig, den bör ha en tydlig riktning och ett begränsat antal teoretiska perspektiv, just för att undvika spretighet.

Det innebar att jag blev tvungen att välja vilka av mina resultat jag skulle visa fram och i vilken kontext. Det finns ett läge där en artikel kan bli många olika artiklar beroende på vilka val författaren gör. Eftersom resultaten säger så mycket olika saker fick det bli två artiklar med olika fokus och ingångar. Trots att det blev två artiklar finns det fortfarande resultat och perspektiv kvar som jag inte lyckats få med i artiklarna (vilket indikerar att jag nog borde skriva en bok).

Fördelen med artikelformatet är att man kan få syn på forskningens delresultat med större tydlighet. Genom att tvinga fram ett tydligt fokus och en tydlig röd tråd lägger sig spåren genom undersökningen tillrätta på ett tillfredsställande sätt. Och det är fortfarande fullt möjligt att upprätthålla en viss grad av komplexitet. Vid sluttampen av skrivandet får jag ofta en känsla av att lägga pussel för att få alla textens bitar på plats. Texten blir komponenter som ska dela yta med en perfekt balans mellan olika delar, även om det inte alltid är så lätt att få till denna perfektion. Och så ska den helst hålla sig till riktlinjerna för omfång och annat, vilket kan kräva att man går igenom den många gånger till. Denna del i processen, när skrivandet redan är klart men måste ordnas så att det blir en bra text, är ofta den mest lustfyllda för mig medan den fas där texten kan bli många olika texter är svårast. Det finns en stor tillfredsställelse i att se den färdiga texten utkristallisera sig och det ögonblicket kommer trots allt snabbare vid artikelskrivande.

Skrivandet är som bäst när det börjar likna att lägga pussel.

Att arbeta med arkiv

Veckan som gått har jag suttit några dagar på Svenska barnboksinstitutet i Stockholm för att jobba med deras Saga-arkiv. Som nämnts tidigare här i bloggen skriver jag på en artikel om Barnbiblioteket Sagas bokserier för ungdom: Ungdomens bibliotek och Stjärnböckerna. I arbetet med den behöver jag kontrollera en del saker i arkivet och också konsultera själva böckerna. Det är en helt annan känsla att hålla böckerna i sin hand och se dem uppställda i bokhyllor än att studera dem i digital form, som jag huvudsakligen gjort hittills.

Dessutom finns det något oerhört tillfredsställande med att gräva ner sig i arkivlådor. Jag har nu sökt igenom ett flertal lådor med reklamannonser för såväl Saga-böckerna som ungdomsserierna och hittar mycket av intresse. Samtidigt slås man av hur bräckligt materialet är. Utan någon som helst åverkan mer än försiktigt lyftande av varje tidningssida märks det ändå att sidorna tar stryk av att små gulnade pappersflisor letar sig upp på mina kläder, på datorskärmen och i mitt forskarbås. Ur den synvinkeln är det särskilt angeläget att Svenska Barnboksinstitutet nu ska påbörja en omfattande digitaliseringsprocess av arkivet med medel från Riksbankens jubileumsfond.

Jag slås också av den omsorg som någon på förlaget, troligen redaktören Signe Wranér, har lagt ner på att samla på alla möjliga urklipp i ömsint dekorerade urklippsböcker. Det var inte bara recensionsklipp om förlagets böcker som man ville spara på, utan även debattartiklar om skolväsendet och om barn och ungdomars läsning. Det sparade materialet stärker definitivt bilden av Svensk Läraretidnings förlag som drivet av pedagogiskt kunniga och engagerade individer.

Inför denna resa hyste jag vissa romantiska föreställningar om detta att åka på arkivresa. Det låg något gammalt och dammigt, men också väldigt tilltalande över tanken att få forska ”på riktigt” genom kontakten med ett äldre material. Av någon anledning känns det mer äkta än när jag forskar på samma material, men i digital form, vid min dator på institutionen. Det är också känslan av tidsresa som kan uppstå när man hinner umgås med äldre material under en längre, sammanhängande tid. Mina förväntningar har infriats helt. Jag längtar redan till nästa arkivresa.

Digitala fankulturer

Fandoms eller fankultur kring ett litterärt verk eller en film har funnits länge, men tagit sig nya uttryck i samband med digitaliseringens framfart. Deltagarkulturen, som kulturvetaren Henry Jenkins brukar framhäva (Henry Jenkins, Convergence culture. Where old and new media collide,2006), skapar ett gynnsamt klimat för fankultur som brukar handla om att just skapa och dela innehåll med utgångspunkt i något man älskar, till exempel Harry Potter eller Sagan om ringen. I detta sammanhang blir konsumenterna till medproducenter av det universum som fiktionen de samlas kring berör.

Detta skriver Tuva Haglund om i sin nyutkomna avhandling om fankulturen kring Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens fantasytrilogi om Engelsfors (Cirkeln, Eld och Nyckeln) med titeln Tillsammans i Engelsfors, Socialt fiktionsbruk i Engelsforstrilogins digitala fangemenskap 2011–2016. Haglund visar att fankulturell aktivitet ofta handlar om att dela sina läsupplevelser av en fiktiv värld och fiktiva personer med andra, likasinnade läsare. Den blir ett sätt att förstärka läsupplevelsen och att hålla sig kvar i det fiktiva universum berättelsen utspelar sig i så länge som möjligt, men också ett sätt att kreativt utforska och utöka detta universum. Det är en form av läsaktivitet som också involverar eget skapande, som skrivande och tecknande.

Haglund tar sin utgångspunkt i Rita Felskis Uses of Literature (2008), som ringar in analytiska kategorier av hur läsare använder litteratur för olika syften, men också Sara Ahmeds The Cultural Politics of Emotion (2014). Detta för att undersöka hur Engelsfors-fansen aktivt använder sin läsning och skapar gemensamma känslorum för att bearbeta sina läsupplevelser och känslor.

Denna typ av fankulturella gemenskaper har kommit att få allt större betydelse i böckernas värld och kan också generera stora inkomster för de verk som är föremål för deras verksamhet. Författare, förlag och agenter inser förstås vilken potential som finns i fankultur och kan därför vilja blanda sig i och påverka den. Till exempel kan man försöka lansera egna sidor för fanverksamhet eller bara uppmuntra till aktiviteter runt sina verk genom exempelvis tävlingar. Att få sina fans att aktivt dela och sprida vidare nytt innehåll om ett fenomen innebär ju gratis marknadsföring. Haglund påpekar dock i sin bok att denna typ av officiella satsningar, så att säga ”ovanifrån”, inte brukar bli lika framgångsrika som de som startas och drivs av fansen själva.

Haglunds avhandling är ovanlig genom att den tar detta ämne på stort allvar, trots att det rör sig om en form av populärkultur som ofta avfärdas helt i litterära sammanhang. Hon undersöker fankulturen om Engelsforstrilogin på djupet och utifrån en mängd olika ingångar såsom särskilda motiv, vilken roll den känslomässiga bindningen till berättelsens gestalter spelar och vilka uttrycksformer som kännetecknar aktiviteterna inom fangemenskapen. Haglund kommer att berätta mer om sin forskning på vårt seminarium på Kulturvetenskapliga institutionen i Lund den 18 oktober. För den som är intresserad av att delta går det bra att anmäla sitt intresse till mig: sara.karrholm@kultur.lu.se.