november 2021 – Redaktörens anmärkningar från orangeriet

Att arbeta med arkiv

Veckan som gått har jag suttit några dagar på Svenska barnboksinstitutet i Stockholm för att jobba med deras Saga-arkiv. Som nämnts tidigare här i bloggen skriver jag på en artikel om Barnbiblioteket Sagas bokserier för ungdom: Ungdomens bibliotek och Stjärnböckerna. I arbetet med den behöver jag kontrollera en del saker i arkivet och också konsultera själva böckerna. Det är en helt annan känsla att hålla böckerna i sin hand och se dem uppställda i bokhyllor än att studera dem i digital form, som jag huvudsakligen gjort hittills.

Dessutom finns det något oerhört tillfredsställande med att gräva ner sig i arkivlådor. Jag har nu sökt igenom ett flertal lådor med reklamannonser för såväl Saga-böckerna som ungdomsserierna och hittar mycket av intresse. Samtidigt slås man av hur bräckligt materialet är. Utan någon som helst åverkan mer än försiktigt lyftande av varje tidningssida märks det ändå att sidorna tar stryk av att små gulnade pappersflisor letar sig upp på mina kläder, på datorskärmen och i mitt forskarbås. Ur den synvinkeln är det särskilt angeläget att Svenska Barnboksinstitutet nu ska påbörja en omfattande digitaliseringsprocess av arkivet med medel från Riksbankens jubileumsfond.

Jag slås också av den omsorg som någon på förlaget, troligen redaktören Signe Wranér, har lagt ner på att samla på alla möjliga urklipp i ömsint dekorerade urklippsböcker. Det var inte bara recensionsklipp om förlagets böcker som man ville spara på, utan även debattartiklar om skolväsendet och om barn och ungdomars läsning. Det sparade materialet stärker definitivt bilden av Svensk Läraretidnings förlag som drivet av pedagogiskt kunniga och engagerade individer.

Inför denna resa hyste jag vissa romantiska föreställningar om detta att åka på arkivresa. Det låg något gammalt och dammigt, men också väldigt tilltalande över tanken att få forska ”på riktigt” genom kontakten med ett äldre material. Av någon anledning känns det mer äkta än när jag forskar på samma material, men i digital form, vid min dator på institutionen. Det är också känslan av tidsresa som kan uppstå när man hinner umgås med äldre material under en längre, sammanhängande tid. Mina förväntningar har infriats helt. Jag längtar redan till nästa arkivresa.

Skönlitteratur i undervisningen och böcker om artificiell intelligens

Vid sidan av min undervisning på Förlags- och bokmarknadsutbildningen undervisar jag även på kandidatprogrammet för Digitala kulturer här i Lund. För några år sedan kläcktes i lärarlaget (av kollegan och idé- och lärdomshistorikern Victoria Höög) idén om att vi kunde använda romaner i undervisningen som ett sätt att ge nyttiga perspektiv på ämnet. Eftersom jag i botten är litteraturvetare och har undervisat många år i det ämnet, blev jag genast taggad av förslaget, och förde på Victorias initiativ in Dave Eggers roman The Circle på teorikursen för studenterna som gick andra terminen av programmet. Romanen är en framtidssatir som behandlar ett Google-liknande företag, The Circle, med ambitioner att ta över alla aspekter av människors vardagliga liv och på så vis ”sluta cirkeln”. Jag inrättade ett bokcirkelliknande seminarium i halvklass som delades upp i tre omgångar. Vi läste boken och diskuterade den sedan i relation till teorier och frågor som tagits upp i undervisning och annan kurslitteratur. Romanen fungerar utmärkt för att diskutera frågor om digitalisering och demokrati, plattformssamhälle, digitalt medborgarskap och övervakningsfrågor – alla frågor som fokuserades på kursen. Dessutom ger den, precis som tanken var, ett annat perspektiv att närma sig dem ifrån.

Efter att utvärderingarna visat sig positiva till initiativet fortsattes diskussionerna i lärarlaget och vi kom överens om att det var angeläget att föra in inte bara litterära utan även andra konstnärliga gestaltningar av digitala kulturer så mycket som möjligt i våra kurser. På de teorikurser jag hållit i – på termin 1 och 2 – har det resulterat i att vi läser en roman till, Francesca Zappias ungdomsroman Eliza och hennes monster (om fandoms och identitet i sociala medier) och analyserar avsnitt av Netflix-serien Black Mirror och filmen Blade Runner. Zappias roman går inte alltid hem lika väl som Eggers, men boken har fungerat bra för att problematisera ungdomskultur och sociala medier, vilket är en del av fokuset för den första teorikursen på programmet.

Medan det för några år sedan kunde vara ganska svårt att hitta lämpliga romaner att ta upp på kurserna finns det desto mer att välja bland idag. I somras ramlade jag över två nya romaner som behandlar artificiell intelligens som skulle kunna vara kandidater: Kazuo Ishiguros senaste, Klara & The Sun, och Ian McEwans Machines Like Me. Båda handlar om relationen mellan människor och högst avancerade människoliknande robotar. I båda romanerna är utgångspunkten för relationen att en person har köpt och därför äger roboten och har den som ett slags sällskap i sitt hem. Romanerna ställer frågor om maktrelationer: kommer en framtid där vi kan skapa ett nytt människosläkte som behandlas som våra slavar? Kan de nya varelserna ersätta människor, inte bara som arbetskraft utan även på ett emotionellt styrt plan? Går utvecklingen att kontrollera eller riskerar vi att skapa människor som är bättre och överlägsna oss, och som därför slutligen kommer att kontrollera oss? Men berättelserna fungerar också som speglar för vad som gör oss mänskliga och tar upp frågor om kärlek och andra psykologiska drivkrafter.

Såväl Ishiguros roman som McEwans behandlar dessa ämnen på intresseväckande sätt. Den stora skillnaden ligger i angreppsättet. Medan Klara & The Sun är lågmält melankolisk i stilnivån innehåller Machines Like Me svart humor och McEwan placerar på ett underhållande sätt sin handling i en alternativ historieskrivning. Romanen utspelar sig i Storbritannien under 1980-talet men i en tid som präglas av att England förlorar Falklandskriget och att Alan Turing uppfinner den första AI-människan. Kanske kan dessa böcker ge upphov till nya samtalsämnen om vår digitala samtid.

Hur som helst är det roligt att återvända lite grann till att undervisa med hjälp av skönlitteratur. Det är uppenbart att även icke-litteraturvetarstudenter kan få mycket ut av det för sin inlärning, samtidigt som det brukar upplevas som något mer lustfyllt än vanliga föreläsningar. En student uttryckte vid en kursutvärdering att det var roligt att läsa en hel bok för en gångs skull, något personen ifråga inte hade gjort på flera år. Det värmde mitt litteraturälskande hjärta lite extra.

Kazuo Ishiguros *Klara and the sun* och Ian McEwans *Machines like me.*

Hur man fångade ungdomens läsintresse på 1940-talet

I den bifogade reklambilden hämtad ur boken Bäste man på plan av Holger Buchhave, utgiven i bokserien Stjärnböckerna år 1948, ser vi att radion hade en ställning som det hetaste mediet just då. Det är framför radion man hittar ungdomarna och det är där de nås bäst med tips om bra läsning. Ändå är det inte där reklamen ifråga framförs, utan i utfyllnadssidorna längst bak i en bok utgiven av Svensk Läraretidnings Förlag.

Den avslutande devisen ”Köp dem! Läs dem! Samla dem!” är talande för hur förlaget marknadsförde sina bokserier både för mindre barn och för ungdomen. Böckerna skulle tillsammans, som delar i en övergripande serie, ge mervärde genom att de kunde samlas i ett bibliotek där mängden var viktigare än de enskilda delarna, men där varje del också var omsorgsfullt utvald för sin kvalitet och sitt lockande innehåll.

Strategin hörde ihop med förlagets läsfrämjande tänk för hela sin utgivning inom Barnbiblioteket Saga, men hade kanske ännu större angelägenhet när det gällde bokserierna Stjärnböckerna och Ungdomens bibliotek, som var inriktade mot ungdomar. Detta eftersom ungdomarna var i en känslig ålder där deras läslust kunde riktas mot fel slags alster, exempelvis serietidningar eller annan så kallad skräplitteratur.

Medan Ungdomens bibliotek var utformad som bredvidläsning om spännande ämnen som togs upp i skolan, exempelvis i historie- och religionsämnena, var Stjärnböckerna specifikt riktade att fånga upp ungdomens intresse för populära genrer som detektivromaner, flickböcker och äventyrsböcker. Det var viktigt att fånga upp ungdomarnas intresse där de redan befann sig, som bilden med ungdomarna framför radion ska illustrera. ”Stjärnböckerna är de rätta banden för ungdom av idag!”, som det står i reklamen. Att banden på böckerna framhävs kan relateras till tanken att de också skulle se snygga ut i bokhyllan, där de samlades sida vid sida.

Strategin att marknadsföra böcker för ungdomar genom att skapa mervärden kring en serieutgivning är fortfarande vanlig. Det finns också ett läsfrämjande tänk bakom många satsningar för barn och unga i dagens bokutgivning. Ett exempel är bokserien Pax, som getts ut som ett samarbete mellan en deckarförfattare, en läspedagog och en serietecknare (Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson). Även där finns ambitionen att väcka ungdomens samlarlust, genom att böckerna i serien ges exempelvis olika färger som tillsammans bildar en regnbåge.

För den som vill läsa mer om Pax och andra ungdomssatsningar av senare slag finns en artikel jag skrivit i tidningen Barnboken: ”Spänningslitteratur för barn och vuxna: När målgrupper och genrer korsas i verkens paratexter” (https://barnboken.net/index.php/clr/article/view/256, Barnboken Vol. 39, 2016) Den som vill höra mer om Stjärnböckerna och Ungdomsböckerna är välkommen till ett seminarium om en kommande artikel på institutionen för Kulturvetenskaper. (Maila mig i så fall för mer info: sara.karrholm@kultur.lu.se.)