I min pågående forskning figurerar Svensk Läraretidnings förlag, som är det första svenska förlag som ägnade sig helt åt utgivning av barnlitteratur. En viktig drivkraft bakom förlagets verksamhet var att motverka den dåliga ”Nick Carter-litteraturen” och annat av lika låg kvalitet som kunde locka dåtidens barn. Istället ville man erbjuda böcker av god kvalitet men som också skulle väcka barnens läslust. Enligt Signe Wranér, som senare tog över förlagets ledning, ville Emil och Amanda Hammarlund när de startade förlaget ”ge barnen något, som kunde verka ljust och upplyftande och göra livet litet annorlunda. Det fanns så förfärligt många barn, särskilt i folkskolan och småskolan, som hade mycket grå vardagsvillkor.” (Signe Wranér, I Sagas tjänst, s. 9) De började med tidningen Jultomten, som skulle delas ut i skolorna till julen och fortsatte sedan med häftes- och så småningom bokutgivning i den omfattande bokserien Saga-biblioteket.
Ambitionen var med andra ord att ge barnen något med hög kvalitet men till en låg kostnad, så att alla barn skulle nås. Enligt Lena Kåreland var bakgrunden till satsningen dels ett missnöje med den befintliga barnlitteraturen och dels ett inflytande från debatten om barnböcker i Tyskland. Hon skriver om debatten:
”Barn läste för mycket och i övermått. Slarvläsningen kritiserades, och det man kallade läsraseriet framhölls vara en fara för hälsan. Barnboken skulle inte i första hand ge förströelse. Sådan skulle sökas inte i böcker utan i lek och idrott. Den ”goda” barnboken var dock värdefull. Genom den kunde barnen lära känna människorna och livet. Den kunde även bidra till barnets karaktärsutveckling och ge estetisk bildning. Lämplig litteratur var framförallt klassiskt folkliga verk såsom folksagor, folkböcker, sägner, legender, fabler och anekdoter.” (Lena Kåreland, ”Barnbiblioteket Saga”, i Lärarnas historia, http://www.lararnashistoria.se/article/barnbiblioteket_saga, hämtad 2021-09-20)
Även om de läsfrämjande ambitionerna hos förlaget går att likna vid dagens stora fokus på läsfrämjande för barn och ungdomar fanns det med andra ord vissa skillnader. Idag skulle ingen oroa sig för något skadligt ”läsraseri”. Det stora lyckokastet för böckernas och tidningarnas spridning var att lärarna agerade som förlagets distributörer. Det var i skolan som barnen kom i kontakt med Saga, eller i skolbiblioteken.
Inne på förlagets redaktion rörde sig Elsa Beskow, Einar Nerman, John Bauer, Jenny Nyström och Carl Larsson, för att nämna några av de idag kändaste konstnärerna som arbetade för Saga och Jultomten. Amanda Hammarlund ställde höga krav på dem alla och var inte sen att skicka tillbaka ritningar och be om ändringar. De olika vittnesmålen i jubileumsskriften visar att förlagsarbete under första halvan av 1900-talet på samma sätt som forfarande sker kunde drivas med lika delar lust och frustration. Förlagsarbetet kunde ibland vara ett rejält slitgöra, särskilt som de flesta medarbetarna inte kunde ta ut en hel lön för mödan utan också hade andra sysselsättningar, exempelvis som lärare. Emil Hammarlund, Amandas make, jobbade så hårt att han drabbades av utmattning och i samband med detta dog han i en drunkningsolycka. Amanda Hammarlund tog därefter över och drev förlagets redaktion med en järnhand och Wranér vittnar om att hon krampaktigt höll sig kvar vid denna post in i det sista. Denna kombination av drivande personer med stark viljekraft och hårt och tidskrävande arbete tror jag många förlagsmänniskor känner igen sig i fortfarande.
Källor:
Lena Kåreland, ”Barnbiblioteket Saga”, i Lärarnas historia, http://www.lararnashistoria.se/article/barnbiblioteket_saga, hämtad 2021-09-20
Svensk Läraretidnings Förlags A.-B. 50 år, 1896–1946, Svensk Läraretidnings Förlag AB, Stockholm 1946.
Signe H. Wranér, I Sagas tjänst, Svensk Läraretidnings Förlag AB, Stockholm 1966.
Redaktörens anmärkningar från orangeriet 