Om att rätta tentor, läsning och tid

Jag har ju tidigare tagit upp detta med vikten av att planera sin tid på ett överskådligt sätt och på ett sätt som ger utrymme för pauser och eftertanke. Något jag har svårt för att lära mig är att avsätta rätt proportioner med tid för läsning i allmänhet och att rätta tentor i synnerhet. Jag avslutade nyligen en kurs jag haft med en studentgrupp på 30 personer. De lämnade in en hemtenta omfattande ungefär tio sidor per tenta, alla med samma frågor som skulle besvaras. Det blir ungefär 300 sidor text som ska läsas noggrant och text där variationer av samma saker upprepas. 

När jag planerar för denna rättning i min kalender skriver jag det typ bara på ett datum eller två: rätta tentor! Men, i själva verket är det omöjligt att göra det på den tiden. Man kan inte sträckläsa tentor på det sättet. Om koncentrationen sviker måste man ta en paus och göra något annat innan man återvänder till pappershögen. I själva verket tog det mer än en vecka att läsa igenom tentorna, och det är inte orimligt. Vi lärare har hela femton arbetsdagar på oss innan vi måste vara färdiga med tentarättningen och komma med något slags besked till studenterna. Men det är orimligt att jag avsatt så lite tid i min kalender. Och att jag någonstans inbillade mig att jag skulle hinna göra annat, som att forska, under den tiden. Min plan nu är alltså att göra vad klokare människor än mig förmodligen börjat med för länge sedan: skriva ut tiden på ett realistiskt sätt i kalendern så att det motsvarar den tid som faktiskt går åt och så att jag kan sluta lura mig själv att jag ska hinna en massa mer.

Lika svårt har jag med läsning i allmänhet. Det ingår som en självklar del i mitt jobb att läsa text av olika slag. Det är i själva verket så centralt att det har blivit osynligt för mig, detta att det tar tid. Ofta tänker jag på läsakten som något som kan ske på andra tider än arbetstid, på kvällar och helger till exempel. Detta eftersom det just ofta är så tidskrävande att det kan kännas orimligt att så mycket arbetstid ska gå åt. Om jag till exempel behöver läsa en bok för att recensera den (en bok om forskning, oftast) så kan själva läsningen ta mellan 30 och 50 timmar. Självklart är detta en uppskattning i runda slängar, men det tar tid. Om jag över huvud taget skriver ner att jag ska läsa något i min kalender skriver jag kanske det på en eller två dagar och utan att ange hur många timmar jag ska ägna åt denna aktivitet. Hela tiden ligger ”sömsmånen” – om man kan kalla det så – åt fel håll: jag underskattar i min kalender hur mycket tid som kommer att gå åt för denna syssla. Det skapar så klart stress eftersom det blir svårt att antingen hinna med läsningen inom rimlig tid eller att göra något av det andra man också har planerat in, eller både ock. 

Note to self är alltså att jag måste vara tydligare med hur jag uttrycker mig i min (fortfarande analoga) kalender. Mer tid och rum måste in för läsning!

Min orimligt tomma kalender för veckan när jag rättade tentor som bäst.

Digitala fankulturer

Fandoms eller fankultur kring ett litterärt verk eller en film har funnits länge, men tagit sig nya uttryck i samband med digitaliseringens framfart. Deltagarkulturen, som kulturvetaren Henry Jenkins brukar framhäva (Henry Jenkins, Convergence culture. Where old and new media collide,2006), skapar ett gynnsamt klimat för fankultur som brukar handla om att just skapa och dela innehåll med utgångspunkt i något man älskar, till exempel Harry Potter eller Sagan om ringen. I detta sammanhang blir konsumenterna till medproducenter av det universum som fiktionen de samlas kring berör. 

Detta skriver Tuva Haglund om i sin nyutkomna avhandling om fankulturen kring Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens fantasytrilogi om Engelsfors (Cirkeln, Eld och Nyckeln) med titeln Tillsammans i Engelsfors, Socialt fiktionsbruk i Engelsforstrilogins digitala fangemenskap 2011–2016. Haglund visar att fankulturell aktivitet ofta handlar om att dela sina läsupplevelser av en fiktiv värld och fiktiva personer med andra, likasinnade läsare. Den blir ett sätt att förstärka läsupplevelsen och att hålla sig kvar i det fiktiva universum berättelsen utspelar sig i så länge som möjligt, men också ett sätt att kreativt utforska och utöka detta universum. Det är en form av läsaktivitet som också involverar eget skapande, som skrivande och tecknande.

Haglund tar sin utgångspunkt i Rita Felskis Uses of Literature (2008), som ringar in analytiska kategorier av hur läsare använder litteratur för olika syften, men också Sara Ahmeds The Cultural Politics of Emotion (2014). Detta för att undersöka hur Engelsfors-fansen aktivt använder sin läsning och skapar gemensamma känslorum för att bearbeta sina läsupplevelser och känslor. 

Denna typ av fankulturella gemenskaper har kommit att få allt större betydelse i böckernas värld och kan också generera stora inkomster för de verk som är föremål för deras verksamhet. Författare, förlag och agenter inser förstås vilken potential som finns i fankultur och kan därför vilja blanda sig i och påverka den. Till exempel kan man försöka lansera egna sidor för fanverksamhet eller bara uppmuntra till aktiviteter runt sina verk genom exempelvis tävlingar. Att få sina fans att aktivt dela och sprida vidare nytt innehåll om ett fenomen innebär ju gratis marknadsföring. Haglund påpekar dock i sin bok att denna typ av officiella satsningar, så att säga ”ovanifrån”, inte brukar bli lika framgångsrika som de som startas och drivs av fansen själva.

Haglunds avhandling är ovanlig genom att den tar detta ämne på stort allvar, trots att det rör sig om en form av populärkultur som ofta avfärdas helt i litterära sammanhang. Hon undersöker fankulturen om Engelsforstrilogin på djupet och utifrån en mängd olika ingångar såsom särskilda motiv, vilken roll den känslomässiga bindningen till berättelsens gestalter spelar och vilka uttrycksformer som kännetecknar aktiviteterna inom fangemenskapen. Haglund kommer att berätta mer om sin forskning på vårt seminarium på Kulturvetenskapliga institutionen i Lund den 18 oktober. För den som är intresserad av att delta går det bra att anmäla sitt intresse till mig: sara.karrholm@kultur.lu.se.

Mio i Köpenhamn – eller, om redigering i översättning

Här kommer en text skriven av Sara Tanderup Linkis som är postdoc knuten till vår institution och till Förlags- och bokmarknadskunskap:

För en tid sedan läste jag Astrid Lindgrens Mio min Mio med mina barn. Det var samma utslitna bok som jag själv läste som barn. Utgiven av Branner og Koch 1954 och översatt till danska av Else Kappel. Jag kanske måste nämna här att jag är dansk. Jag forskar i Förlags- och Bokmarknadskundskap i Lund, men bor i Köpenhamn med mina tre, även danska, barn.

Men tillbaka till Mio. Mio, eller Bo Vilhelm Olsen, bor på Gammel Kongevej 73 i Köpenhamn. Han leker i Köpenhamns stora gamla park, Frederiksberg Have, och mina barn lyser upp i glädjen av igenkänning. Vi brukar gå i Frederiksberg Have och hälsa på elefanterna som tittar in i parken från Zoo bredvid. Tydligen skapar det entusiasm att litteraturen utspelar sig där man är. Och det är väl och bra, förutom att Mio naturligtvis inte bor i Köpenhamn, utan i Stockholm. Han heter Olsson, inte Olsen, bor på Upplandsgatan, och leker i Tegnérlunden – inte på Frederiksberg. Det gick faktiskt först upp för mig som vuxen när jag bläddrade i boken i en svensk bokhandel. Mitt förtroende för barndomsklassiker är uppenbarligen så starkt att jag aldrig hade tänkt på varför Astrid Lindgren skulle placera sin huvudperson i Köpenhamn.

Boken har inte bara översatts, den har också reviderats så att den speglar danska förhållanden, vilket leder oss till frågan om redigering och förlagens roll. Att saker går förlorade i översättningen är ett välkänt fenomen, men det är intressant, tycker jag, i vilken utsträckning översättare och redaktörer också lägger till och ändrar innehållet i texten för att få den att tala mer direkt till en ny marknad och till en ny läsekrets. Som mina danska barn, till exempel.

I många fall kommer en översättare förmodligen att vägra att göra dessa val, och istället fokusera på att översätta texten så troget som möjligt till originaltexten. Det är svårt att föreställa sig att Ulysses skulle äga rum någon annanstans än i Dublin, till exempel. Eller att vi ska döpa om Harry Potter till Henrik Petersen för att få honom att låta mer dansk. Men inom vissa områden är det faktiskt vanligare att se sådana revideringar.

I min forskning om ljudböcker stöter jag ofta på fenomenet. Ljudböcker är intressanta i detta sammanhang eftersom du ofta lyssnar på ljudböcker medan du rör dig på olika platser. Jag forskar särskilt om texter som är skrivna direkt för ljud, och man kan hävda att det blir extra viktigt att ha en lokal förankring i sådana texter: eftersom ljudformatet skapar en speciell koppling mellan text och plats. Många av dessa texter fokuserar därför på att beskriva geografiska platser i detalj, med massor av lokala gatunamn från exempelvis Stockholm, så att du kan gå runt i Stockholm och lyssna på en berättelse som utspelar sig precis där, på Sveavägen eller i Gamla Stan. Samtidigt översätts ofta ljudproduktionerna eftersom de produceras av stora streamingtjänster som spänner över flera europeiska marknader. 

Ett exempel är Storytel Originals-serien Virus, av den svenska författaren Daniel Åberg, som följer en grupp människor som överlever ett virusutbrott i Stockholm. Serien blev en stor succé och har översatts till flera språk: den finns bland annat i en nederländsk och en indisk version, där historien anpassas till de nya marknaderna och äger rum i Amsterdam respektive Mumbai. Ett annat exempel är romanserien Byvalla av Karin Jasson, som utspelar sig i en by utanför Stockholm. Den danska versionen heter ”Bykøbing”: den äger rum i en by utanför Aarhus i Danmark och flera av karaktärerna har fåt danskklingande namn: ”Fanny” och ”Henny” blir ”Fie” och ”Mie”, till exempel. En rolig detalj var att resten av historien inte var helt anpassad till den danska omgivningen, så de danska byborna gick fortfarande på älgjakt på berget, även om vi varken har älg eller berg i Aarhus med omnejd. 

Poängen med detta är att översättning inte bara handlar om språk. Böcker som förändras i översättning speglar en spännande utmaning för en bokindustri, som, åtminstone när det gäller de stora streamingtjänsterna, dels blir mer och mer transnationellt orienterad, dels mer medveten om vikten av att träffa den lokala marknaden. Och i slutänden speglar frågan om texterna ska anpassas till lokala marknaden en större diskussion om vad litteraturen ska göra: ska den spegla den värld vi känner, eller ska den leda oss till andra världar, till Landet i fjärran, apropå Lindgrens Mio?Trots min nostalgiska känsla för min gamla bok så köpte jag faktisk en ny version av Mio min Mio, nämligen Kina Bodenhoffs danska översättning för Gyldendal från 2012, där Mio återvänder ”hem” till Stockholm. Efter ett pandemi-år i lockdown är det nog bra för barnen att konfronteras med andra världar än Köpenhamn – i det här fallet, med något så exotiskt och fjärran som Sverige

Kommentar: Observera alltså att denna text är författad av min gästbloggare Sara Tanderup Linkis och ingen annan, även om mitt namn står som författare nedan.

”Tystnader” på bokmarknaden för barn och unga

Finns det litteratur och röster som ”tystas” på bokmarknaden genom vad som inte publiceras, distribueras eller marknadsförs? Hur kan man använda en föreställning om tystnader som ett verktyg för att komma åt ojämlika förhållanden på bokmarknaden? Förlagsforskaren Simone Murray har på ett tankeväckande sätt formulerat teorier om detta i boken Mixed Media. Feminist Presses and Publishing Politics (2004), där hon undersöker feministiska förlags verksamhet med utgångspunkten i en föreställning om att det finns tystnader på bokmarknaden som utgörs av det som inte blir utgivet. 

Inspirerad av detta tänkesätt skrev jag för några år sedan ett konferensbidrag som undersökte om det finns tystnader på den svenska bokmarknaden för barn och unga och hur en sådan tystnad i så fall skulle kunna undersökas. Jag bestämde mig för att gå igenom Svenska Barnboksinstitutets bokprovningar från 1990-talet och framåt för att se om det gick att utröna några specifika tystnader. SBIs bokprovningar är tacksamma eftersom de kartlägger utgivningen för barn och unga varje år och sammanfattar det på ett behändigt sätt i en rapport. En första svårighet när man ska använda sig av dessa rapporter är emellertid att de ändrar karaktär över årens lopp och därför inte är helt jämförbara över perioden.

Murray talar om hur produktionen av det tryckta ordet och dess uttolkningar är former av politisk makt. När det gäller barn och ungdomslitteratur har detta länge ansetts vara en viktig fråga. Många som arbetar med barnlitteratur har en känsla för vikten av vilka värden och ideologier som produceras och marknadsförs för barn. Dessa frågor har särskilt hamnat på tapeten i historiska perioder som har resulterat i förnyelse av barn- och ungdomslitteratur. Under 1940-talet debatterades exempelvis maktrelationer mellan barn och vuxna och dessa ifrågasattes av modernistisk barnlitteratur (se t.ex. Lena Kårelands skildring av perioden i hennes Modernismen i barnkammaren, 1999). Under 1960- och 70-tal ifrågasattes i stället könsroller och verklighetsskildringen i barnlitteraturen och nya sorters böcker med fokus på vardagsrealism och jämlikhet gavs ut. Under tidigt 2000-tal inleddes nya ifrågasättanden av status quo och frågan om representativitet och jämlikhet drev fram nya böcker och nya förlag med inriktning mot mångfald och barnlitteratur.

I efterhand kan man alltså se att de upplevda tystnaderna i barnlitteraturen också har resulterat i debatt och i konkreta förändringar och satsningar från författares, illustratörers och förläggares sidor. Vid en genomgång av SBIs bokprovningar kan man också slås av hur inflytelserika rapporterna i sig är på aktörer i bokbranschen, särskilt i takt med att rapporterna har blivit alltmer utförliga. De tar upp trender men också upplevda luckor i utgivningen och de kommenterar därför direkt vad som är utgivningens tystnader. Genom att de som engagerar sig i barnboksutgivning också känner till resultaten av bokprovningen har denna blivit ett verktyg för att upptäcka vilka röster som inte hörs och var det finns utrymme för förnyelse. Min slutsats är därför att ”tystnaderna” inom barn- och ungdomslitteraturen fungerar som drivkrafter i branschen och är något som branschfolket aktivt letar upp och jobbar för att avslöja. De hålls därmed inte tysta särskilt länge. 

Bilden är tagen av Carolina Gauxach Jovani, Jovani Fotógrafos, Spanien.

Bokmässans digitalisering

Sedan Covid-19s intrång i sakernas tillstånd har Bokmässan i Göteborg tvingats att förläggas helt och hållet (under 2020) och delvis (under 2021) digitalt. Istället för köpfest av böcker för det bokälskande folket har det fått handla om att följa boksamtal på skärmen. Under 2020 blev det ett slags förlängda sittningar framför boksamtal i tv-soffan fast framför datorskärmen. Naturligtvis var detta en radikal försämring av upplevelsen och det var svårt att ens kalla det för en bokmässa, som brukar gå ut på att trängas på samma golv med författare och annat branschfolk. 

Bokmässan tjänar förstås olika syften för olika människor. En vanlig bokläsare kanske främst lockas av själva manifestationen att så många böcker, förlag, författare och erbjudanden samlas på samma plats. En annan viktig del är själva mötet med författarna, att få komma nära sina idoler och kanske samla några selfies och autografer. Upplevelsen av litteratur en masse, så att säga, något att låta sig slukas upp av under en intensiv dag eller en helg tror jag är viktig. För bibliotekarier, lärare och andra kan seminariedelen vara intressant, men det är fortfarande den i kombination med allt det andra som lockar. För författarna och förläggarna är det mötena med annat branschfolk men också med läsarna som står i centrum. Inget av detta gör sig särskilt väl i det digitala rummet. Även om en digital del med exempelvis sociala medier och interaktivitet kan läggas till Bokmässan och på så sätt tillföra något, är det svårare att låta det digitala vara det enda som erbjuds.

För våra studenter har mässan varit ett sätt att bekanta sig närmare med förlagen som skulle kunna bli deras framtida praktik- och till och med arbetsplatser. Det är en ovärderlig möjlighet till kontakt med branschen och också ett sätt att fördjupa sin förståelse för hur branschen fungerar, särskilt med tanke på hur viktig Bokmässan är för många aktörer. I år får de istället ett tröstpris: ett val mellan en biljett till Bokmässan Play eller en biljett till den danska mässan Bogforum som är på plats i Köpenhamn i november.

I år har Bokmässan nämligen satsat på en hybridvariant – det erbjuds vissa seminarium på plats i Gothia Towers i Göteborg, men med begränsat antal platser. Man kan också välja att, precis som förra året, ta del av mässan helt digitalt för en billigare biljett. Många av förlagen har i år valt att inte delta på plats och troligtvis kommer även många bland publiken välja att inte åka till Göteborg eftersom utbudet där är så pass begränsat jämfört med andra år. Man kan bara beklaga att mässan ligger precis dagarna före det stora öppnandet av samhället efter tidigare restriktioner, men även om den legat senare hade beskedet kommit för sent för att kunna planera mässan i tid. Som kompensation för förlusten av Bokmässan som köpfest erbjuds nu istället en rad ”deals” via Bokmässans digitala handel, men bilden överst på sidan som visar en besökare med en tygpåse och bokinköp under armen och en kaffemugg i andra handen skapar bara en ännu starkare känsla av att den fysiska upplevelsen är den bästa. Men kanske är det också den viktigaste uppgiften för Bokmässan just nu: att upprätthålla kundernas längtan efter ”the real deal”, så att de kommer tillbaka 2022.

Från Bokmässan i Göteborg 2018.
litteratur och klass

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

Academia Made Easier

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap

patter

research education, academic writing, public engagement, funding, other eccentricities.

Björn Lundberg

Skriv historia: om forskning och skrivande

Redaktörens anmärkningar från orangeriet

En blogg om Förlags- och bokmarknadskunskap