Vart går vi nu? Undervisningen efter pandemin

I samband med pandemiutbrottet blev jag tvungen att snabbt göra om en kurs om Digital utgivning till helt digital. Jag hade extra ont om tid på mig eftersom vi också blev tvungna att byta plats på denna och en kurs som låg före i tid men som skulle ta längre tid att anpassa till nya omständigheter. Eftersom det var en kurs som hade fått en del klagomål vid senaste omgången tog jag tillfället i akt att fundera igenom hela kursens design och den röda tråden mellan olika moment. I mer eller mindre panik satt jag hemma och tänkte om hela kursupplägget och spelade in mina föreläsningar som jag tidigare hållit i klassrummet. Men resultatet blev bättre än tidigare upplägg och studenterna var nöjda. Efter jag hållit kursen med detta upplägg en andra gång nu i våras frågade jag studenterna vad de skulle vilja behålla respektive byta ut om kursen kunde ges på plats på campus nästa gång. Studenterna ville inte ändra på något annat än att de, förutom de element som finns digitalt tillgängliga nu, också vill kunna ses i klassrummet. Det är kanske inte så ovanligt att studenterna frågar efter mer undervisning rent generellt, men det var ändå överraskande hur väl de tyckte att de digitala inslagen fungerade.

Det finns nog många liknande historier hos universitetslärare över hela landet, kanske hela världen, men det finns också tråkigare berättelser om hur ensamt arbetet har blivit utan kollegor att samtala med i arbetspauserna och hur olustigt det kan kännas att stirra ut på ett hav av svarta rutor i undervisningsverktyget Zoom när flertalet studenter väljer (eller blir tvungna pga dålig uppkoppling) att delta i undervisningen med sina kameror avstängda. Framför allt har kollegor jag pratat med tyckt att det är svårt att ersätta interaktionen i gruppdiskussioner i klassrummet med digitala verktyg.

Så här i terminsstarten undrar nog många av oss hur vi ska gå vidare framöver. Vilka av våra nya arbetssätt kommer att sätta sig som nya vanor och vilka kommer vi helt att överge? Hur kommer studenterna att reagera om jag exempelvis ger min omgjorda kurs i Digital utgivning helt digitalt också nästa vår med undantag av ett mötestillfälle i veckan? Kommer utvecklingen gå emot att vi i framtiden förväntas vara mer digitala samtidigt som vi fortsätter med våra traditionella undervisningsformer? Kommer studenterna att kunna kräva fler möjliga sätt att ta till sig kurser på, så att de kan välja om de ska närvara på campus eller sitta någon helt annanstans?

Det blir i alla fall förmodligen inte någon hel U-sväng tillbaka till hur det varit. Anpassningen till total digitalisering har varit så genomgripande att den inte går att vända tillbaka och, även om det har varit framtvingat av omständigheterna är det förmodligen inte bara något att beklaga. 

Välkommen till orangeriet!

Jag har alltid gillat tanken på ett orangeri och i smyg velat ha ett eget. Det är just nu lite svårt, eftersom jag bor i en hyreslägenhet utan balkong, men någon gång kanske. När jag försökte föreställa mig en rumslig metafor som skulle kunna fungera i rubriken till denna blogg landade jag vid orangeriet. Jag tänker mig att man i ett orangeri skulle kunna plantera tankar som får växa och att man också kan bara sitta i orangeriet för att stilla kontemplera sina tankar eller tillsammans med en vän och samtala i en stimulerande och vilsam miljö. Det är några av de saker som jag skulle vilja uppnå med detta bloggrum, som jag väljer att betrakta det som, och som ägnas åt ämnet Förlags- och bokmarknadskunskap men också vardagslivet för en akademiker. 

Att arbeta som lektor i Förlags- och bokmarknadskunskap kan emellanåt bli ensamt och lite kämpigt, av flera orsaker. Vi är inte många som är anställda på avdelningen och, även om Förlagsutbildningen går bra och har haft goda söktryckssiffror i många år, så finns det ingen tydlig ämnestillhörighet eftersom utbildningen inte är knuten till en forskningsdisciplin. Vi lär våra studenter att skriva kandidatuppsatser i ämnet Förlags- och bokmarknadskunskap och i det ingår att försöka skriva fram en disciplin för ämnet som studenternas uppsatser kan räknas in i. Företaget upprepas med varje kull studenter varje vår, men känns ibland lite absurt eftersom det sedan inte blir något tydligt resultat i form av forskningsinsatser av doktorander och framtida forskare. I bästa fall kan vi som lärare, som har en viss procent forskning i vår tjänst, med våra artiklar och andra bidrag bygga upp en antydan till ett fält – som sedan kan jämkas samman med de forskningsinsatser i andra ämnen som kan knytas till Förlags- och bokmarknad, samt till ett smalt internationellt forskningsfält som ibland går under namnet publishing studies.

En blogg skulle kunna fungera som en annan plats att konfrontera denna problematik ifrån. Genom att samla iakttagelser om verk som ges ut i fältet, till exempel, men också samla forskarinsatser från avdelningen och gäster skulle den kunna vara en plats där det forskningsämne studenterna ska bildas i formuleras och kommenteras på ett samlat sätt. Bloggen kan också bli ett sätt att synliggöra forskningen för en större publik. Detta så klart förutsatt att bloggen får en läsekrets också utanför institutionen.

Med detta virtuella ”orangeri” är tanken också att skruva ner tempot lite i den akademiska vardagen och hitta tid och rum för eftertanke. Det är min fulla övertygelse att både forskning och undervisning blir bättre av att den som sysslar med det har haft rum för eftertanke. Detta rum måste man ofta aktivt skapa åt sig själv. Det är ingen annan som gör det åt en. Härmed utropar jag därmed orangeriet som invigt. Må det bli ett virtuellt vilorum i den akademiska vardagslunken!

Foto av Brianna Martinez pu00e5 Pexels.com