På förlagsutbildningen har vi varje vår en kurs i Digital utgivning och spridning sedan tio år tillbaka. Kursen innebär en hel del merarbete jämfört med andra kurser eftersom den i princip kräver löpande uppdateringar vad gäller såväl kurslitteratur som annat innehåll varje år och genomgripande förändringar ungefär vart tredje år. Detta för att möta de snabbt skiftande förändringarna i branschen. Det produceras också fortlöpande mycket ny forskning inom fältet som också behöver hämtas in.
I år gjorde vi ännu en genomgripande kursöversyn och införde en ny praktisk uppgift för studenterna: de skulle producera en egen ljudbok i grupper. Grupperna fick sig tilldelade varsin genre: deckare, feelgood/romance, barnlitteratur, facklitteratur, samtida svensk prosa och klassiker. Grupperna förväntades förbereda sig genom att lyssna in sig på ljudböcker i sin tilldelade genre, planera sin produktion och sedan spela in sina ljudböcker i LARM-studion, vid Humlab här på LU. LARM-studions tekniker, Peter Roslund, fanns på plats och var till stor hjälp under inspelningen. Studenterna blev även coachade inför uppgiften av Alexandra Harlegård från bokförlaget Word Audio Press.
I tisdags fick studenterna sedan spela upp delar av sina ljudböcker för oss lärare och för varandra och dela med sig av sina reflektioner kring uppgiften. Många var förvånade över hur svårt det var med själva inläsningen, att välja rätt typ av bok att läsa in, att välja rätt tonfall, tempo och röstläge, och hur viktigt det var att lägga in pauser. Det blev också uppenbart att ju mer förberedelse man gjort innan (testläst hemma, bearbetat manus med anteckningar eller annat), desto lättare blev själva inspelningsmomentet.
Studenterna uppvisade tydligt fördjupade kunskaper om förutsättningarna bakom ljudboksproduktion efter att ha genomfört uppgiften och vittnade om att den pedagogiska tanken bakom hade gått hem. Enligt tidigare erfarenheter med denna kurs, har endast ett fåtal av studenterna en god inblick i eller ens någon tidigare erfarenhet av att lyssna på ljudböcker. En tanke med uppgiften var därför att tvinga studenterna att bekanta sig mer med formatet och förstå det såväl från ett användar- som ett förlagsperspektiv. Nu hoppas jag bara att ljudboksboomen håller i sig ett tag, så att vi kan tillämpa uppgiften åtminstone några år framöver.
Texten är baserad på föredrag hållet vid symposium i förlagskunskap, Lunds universitet, 23 mars 2023.
Bokströmningstjänster för digitala ljudböcker och e-böcker har på kort tid växt mycket snabbt i Sverige och i övriga Norden, men även globalt. År 2022 såldes 24 miljoner tryckta böcker i Sverige. Det kan jämföras med att det samma år strömmades igenom omkring 45 miljoner digitala böcker. Ljudböcker står för lejonparten av dessa – uppskattningsvis omkring 90 procent. Men även om det strömmas fler böcker än det köps tryckta exemplar så är det fortfarande tryckta böcker som generar mest pengar till förlagen. Bokströmningstjänster stod förra året för uppskattningsvis 29 procent av bokmarknaden om man ser till intäkter från försäljning.
Det här betyder att förlagen får klart mer betalt för tryckta böcker än för digitala genomströmningar, vilket inte är några nyheter. Det har varit många och långa debatter om ljudböcker och ersättningsmodeller under de senaste åren.
Jag ska inte här bedriva någon normativ argumentation kring bokströmningstjänster och ersättningsnivåer, ej heller gå in på detaljer vad gäller kronor och ören. Istället är tanken att principiellt försöka lyfta vilka konsekvenser bokströmningstjänsternas nya affärsmodell kan komma att få – oavsett om ersättningsnivåerna höjs eller inte.
I den traditionella bokhandelsmodellen är det böcker som entiteter som är varan som säljs. Det är en binär affärsmodell – antingen köper man en bok eller så gör man det inte. Det finns inga steg däremellan. En central aspekt av denna affärsmodell är att köpehandlingen är frånkopplad läsakten. När boken väl är såld är bokhandlare och förlag i regel mindre intresserade av om du som köpare faktiskt läser boken eller inte. De har ju redan fått betalt. Varan är såld.
I bokströmningstjänster är det inte längre böcker som är den direkta varan som konsumenter köper. Istället betalar man för en prenumeration, vilket mot en månatlig kostnad ger tillgång till en stor katalog av böcker. Förlagen (och författarna), i sin tur, får betalt per strömmad minut, det vill säga efter hur mycket användarna har läst och lyssnat på respektive titel. I detta hänseende kan bokströmningstjänster sägas ha en graderad affärsmodell, där en bok kan delas upp i antalet minuter den varar, och där varje lyssnad minut ger förlagen (och författarna) betalt. Men också omvänt: varje minut som inte lyssnas på av en påbörjad bok ger inte något betalt. Bokströmningstjänsternas affärsmodell knyter därför högst konkret samman köpeakten med läsakten (eller åtminstone med akten att spela upp en ljudbok i gränssnittet – huruvida användaren sedan faktiskt lyssnar eller inte är en annan sak).
Det här är inte en liten förändring. Affärsmodellen påverkar kärnan av vad bokförsäljning är, och därmed även vad förlagsverksamhet är. Under förlagshistorien har huvudtanken hos de flesta förlag varit att sälja böcker för att göra vinst. Med affärsmodellen betalning per minut blir böcker som läses klart och läses om av stora grupper av läsare plötsligt mycket mer attraktiva att publicera, eftersom de kommer att generera mer pengar.
Vissa läsare upprepar samma bok tjugo, femtio eller till och med hundra gånger under ett år (se Berglund 2022). Sådana läsare är guld för förläggare eftersom de bokstavligen genererar tjugo, femtio eller hundra gånger intäkterna som en enskild genomströmning av en bokläsare ger. Om en författare lyckas skriva en bok som drar till sig detta slags repetitiva läspraktiker bland större läsargrupper kommer förlagen att lägga märke till det och ställa sig frågan om och hur liknande böcker skulle kunna skrivas.
Vissa författarskap och genrer strömmas igenom av läsarna i klart högre utsträckning än andra (se Berglund 2021). Även detta lägger förlagen märke till, och det är inte osannolikt att de kan basera framtida utgivningsbeslut på sådan information på ett eller annat sätt.
Om bokströmningstjänsternas marknadsandel fortsätter att växa, kommer mätpunkter i form av omläsning, slutförandegrad och antal strömmade minuter att värderas allt högre i förlagsvärlden. Exakt hur det kommer att påverka framtidens litterära kultur går bara att spekulera i, men jag tror att det är ställt utom tvivel att det kommer att få effekter.
Karl Berglund är docent och biträdande universitetslektor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.
Litteratur uppträder i form av enskilda, distinkta verk. Dessa är vanligtvis kopplade till en bestämd författare, och kända under en viss titel. Boken och verket befinner sig i en ständigt oscillerande rörelse, till och från varandra. Verket överskrider boken, men är beroende av boken. Verket rör sig mellan böcker, mellan upplagor och utgåvor, genom tiden och rummet men alltid i tiden och rummet. Boken uppträder med och genom ett verk, verket orsakar boken. Litteratur och böcker är två åtskilda fenomen som samtidigt betingar varandra, kräver varandra.
Med en liknelse kunde man säga att människan är en radikal variant av detta förhållande. Verket skulle då vara allt det hos människan som inte är fysisk kropp, men som kräver denna kropp för att existera. Skillnaden är, att när en människa dör är hon borta, även om kroppen finns kvar, medan verket – litteraturen – kan flyttas över till en annan kropp, en annan bok, exempelvis om en upplaga sålt slut, gallrats ut, malts ner eller eldats upp.
Vad är det för flyttfirmor som ombesörjer dessa processer? Jo, de som kallas förlag. När vi talar om originalutgivning handlar det om flyttar från manus till bok, medan återutgivningar sker böcker emellan. Vid översättningar blir det flera turer mellan olika adresser, vilket naturligtvis fördyrar transporten.
Jag har skrivit ’bok’ här, för även om det inte längre är självklart att ett stycke litteratur, en roman till exempel, distribueras i form av tryckt pappersbok, så är bok den entitet – ett mått kan man säga, som kilo och liter – vi fortfarande använder när vi tänker och talar litteratur. Vi säger e-bok och ljudbok fastän dessa fenomen inte har någonting med böcker att göra, vi kallar vissa digitala bilder för om bokomslag, och många menar att de läser böcker när de i själva verket lyssnar på inspelade uppläsningar av romaner och annat.
Tydligast framträder kanske bokens hegemoniska position i det faktum att de flesta författare, och författaraspiranter, fortfarande helst vill se sina litterära skapelser i tryck på papper, i bokform. Gärna ska boken också ges ut av ett välrenommerat förlag, som betalar kalaset. Funkar inte det, så får man betala själv. Men det finns de som medvetet väljer att sköta utgivningsprocessen själva. I ett gästinlägg i oktober förra året, här i redaktörens orangeri, diskuterar Molly Uhlmann Lindberg denna fråga, och fenomenet egenutgivning är också temat för hennes pågående avhandlingsarbete i bokhistoria (länk till blogginlägget finns längst ner i detta inlägg).
Värdet av och kvaliteten på det litterära verket i sig är en laddad fråga. Laddningen smittar av sig på verkets upphovsperson, författaren – som kan vara ”bra” eller ”dålig” – och den kopplas också ihop med förlaget, och med utformningen av själva den artefakt som verket manifesteras genom, boken. Vi tycks helt enkelt inte klara av att bedöma de olika fenomenen var för sig, utan antar automatiskt att den åttonde romanen av en redan känd och prisad författare, utgiven på de mest respekterade förlagen internationellt, är bra, och givetvis bättre än den roman en fullständigt okänd människa själv publicerat på sin hemsida. Med ”vi” menar jag den allmänt rådande, hegemoniska kulturen.
Hegemoni är hegemonisk endast om de som påverkas av den erkänner den, och kämpar om den. Begreppet hegemoni myntades av den italienske filosofen och politiske tänkaren Antonio Gramsci (1891–1937), som ett led i hans analys av mekanismerna i den kapitalistiska ordningen; det dominerande samhällsskiktet innehar makt och tolkningsföreträde (hegemoni alltså) eftersom de som är dominerade accepterar ordningen som normal och sund. Det kommunikationskulturella paradigmskifte som den digitala tekniken har genererat, har redan omformat vårt tänkande och handlande i många avseenden. Samtidigt visar sig tryckkulturens matriser seglivade, vilket avspeglas i såväl bokens som förlagens ännu starka, och i många avseenden hegemoniska positioner.
Boken är ett tekniskt-materiellt svar på frågan hur man bäst förmedlar längre texter. Förlaget är ett administrativt-ekonomiskt svar på frågan hur man bäst ombesörjer omvandlingen av opublicerade texter till böcker. På det symposion som avdelningen för förlag- och bokmarknadskunskap i Lund arrangerar i mars månad (se länk nedan), kommer jag att prata om hur teknikerna att massproducera texter betingar, och har betingat, förlagets roll och funktion. Det är ett ämne som jag forskat om ur flera olika synvinklar, bland annat i min avhandling, där jag visar på den betydelse bokens utseende hade för förläggaryrkets professionalisering under 1800-talet.
Med e-boken och ljudboken förändras inte bara litteraturens gränssnitt utan också villkoren för hur vi måste tänka, hantera och förstå relationerna mellan alla de individer och institutioner som litteraturförmedlingens domäner rymmer. Om detta kommer flera av symposiets deltagare att tala, och jag ser fram emot att lyssna. Kostnaderna för produktionen av tryckta böcker möjliggjorde framväxten av förläggarens hegemoniska position, och har länge betingat förläggarens tolkningsföreträde; den som betalar, köper rätten att välja. Vad händer nu, när det i princip är gratis att publicera sig? Klarar vi att skapa en ny ordning, eller blir det bara en repris på den gamla, fast med digitala förtecken?
Sedan Covid-19s intrång i sakernas tillstånd har Bokmässan i Göteborg tvingats att förläggas helt och hållet (under 2020) och delvis (under 2021) digitalt. Istället för köpfest av böcker för det bokälskande folket har det fått handla om att följa boksamtal på skärmen. Under 2020 blev det ett slags förlängda sittningar framför boksamtal i tv-soffan fast framför datorskärmen. Naturligtvis var detta en radikal försämring av upplevelsen och det var svårt att ens kalla det för en bokmässa, som brukar gå ut på att trängas på samma golv med författare och annat branschfolk.
Bokmässan tjänar förstås olika syften för olika människor. En vanlig bokläsare kanske främst lockas av själva manifestationen att så många böcker, förlag, författare och erbjudanden samlas på samma plats. En annan viktig del är själva mötet med författarna, att få komma nära sina idoler och kanske samla några selfies och autografer. Upplevelsen av litteratur en masse, så att säga, något att låta sig slukas upp av under en intensiv dag eller en helg tror jag är viktig. För bibliotekarier, lärare och andra kan seminariedelen vara intressant, men det är fortfarande den i kombination med allt det andra som lockar. För författarna och förläggarna är det mötena med annat branschfolk men också med läsarna som står i centrum. Inget av detta gör sig särskilt väl i det digitala rummet. Även om en digital del med exempelvis sociala medier och interaktivitet kan läggas till Bokmässan och på så sätt tillföra något, är det svårare att låta det digitala vara det enda som erbjuds.
För våra studenter har mässan varit ett sätt att bekanta sig närmare med förlagen som skulle kunna bli deras framtida praktik- och till och med arbetsplatser. Det är en ovärderlig möjlighet till kontakt med branschen och också ett sätt att fördjupa sin förståelse för hur branschen fungerar, särskilt med tanke på hur viktig Bokmässan är för många aktörer. I år får de istället ett tröstpris: ett val mellan en biljett till Bokmässan Play eller en biljett till den danska mässan Bogforum som är på plats i Köpenhamn i november.
I år har Bokmässan nämligen satsat på en hybridvariant – det erbjuds vissa seminarium på plats i Gothia Towers i Göteborg, men med begränsat antal platser. Man kan också välja att, precis som förra året, ta del av mässan helt digitalt för en billigare biljett. Många av förlagen har i år valt att inte delta på plats och troligtvis kommer även många bland publiken välja att inte åka till Göteborg eftersom utbudet där är så pass begränsat jämfört med andra år. Man kan bara beklaga att mässan ligger precis dagarna före det stora öppnandet av samhället efter tidigare restriktioner, men även om den legat senare hade beskedet kommit för sent för att kunna planera mässan i tid. Som kompensation för förlusten av Bokmässan som köpfest erbjuds nu istället en rad ”deals” via Bokmässans digitala handel, men bilden överst på sidan som visar en besökare med en tygpåse och bokinköp under armen och en kaffemugg i andra handen skapar bara en ännu starkare känsla av att den fysiska upplevelsen är den bästa. Men kanske är det också den viktigaste uppgiften för Bokmässan just nu: att upprätthålla kundernas längtan efter ”the real deal”, så att de kommer tillbaka 2022.
I samband med pandemiutbrottet blev jag tvungen att snabbt göra om en kurs om Digital utgivning till helt digital. Jag hade extra ont om tid på mig eftersom vi också blev tvungna att byta plats på denna och en kurs som låg före i tid men som skulle ta längre tid att anpassa till nya omständigheter. Eftersom det var en kurs som hade fått en del klagomål vid senaste omgången tog jag tillfället i akt att fundera igenom hela kursens design och den röda tråden mellan olika moment. I mer eller mindre panik satt jag hemma och tänkte om hela kursupplägget och spelade in mina föreläsningar som jag tidigare hållit i klassrummet. Men resultatet blev bättre än tidigare upplägg och studenterna var nöjda. Efter jag hållit kursen med detta upplägg en andra gång nu i våras frågade jag studenterna vad de skulle vilja behålla respektive byta ut om kursen kunde ges på plats på campus nästa gång. Studenterna ville inte ändra på något annat än att de, förutom de element som finns digitalt tillgängliga nu, också vill kunna ses i klassrummet. Det är kanske inte så ovanligt att studenterna frågar efter mer undervisning rent generellt, men det var ändå överraskande hur väl de tyckte att de digitala inslagen fungerade.
Det finns nog många liknande historier hos universitetslärare över hela landet, kanske hela världen, men det finns också tråkigare berättelser om hur ensamt arbetet har blivit utan kollegor att samtala med i arbetspauserna och hur olustigt det kan kännas att stirra ut på ett hav av svarta rutor i undervisningsverktyget Zoom när flertalet studenter väljer (eller blir tvungna pga dålig uppkoppling) att delta i undervisningen med sina kameror avstängda. Framför allt har kollegor jag pratat med tyckt att det är svårt att ersätta interaktionen i gruppdiskussioner i klassrummet med digitala verktyg.
Så här i terminsstarten undrar nog många av oss hur vi ska gå vidare framöver. Vilka av våra nya arbetssätt kommer att sätta sig som nya vanor och vilka kommer vi helt att överge? Hur kommer studenterna att reagera om jag exempelvis ger min omgjorda kurs i Digital utgivning helt digitalt också nästa vår med undantag av ett mötestillfälle i veckan? Kommer utvecklingen gå emot att vi i framtiden förväntas vara mer digitala samtidigt som vi fortsätter med våra traditionella undervisningsformer? Kommer studenterna att kunna kräva fler möjliga sätt att ta till sig kurser på, så att de kan välja om de ska närvara på campus eller sitta någon helt annanstans?
Det blir i alla fall förmodligen inte någon hel U-sväng tillbaka till hur det varit. Anpassningen till total digitalisering har varit så genomgripande att den inte går att vända tillbaka och, även om det har varit framtvingat av omständigheterna är det förmodligen inte bara något att beklaga.
Redaktörens anmärkningar från orangeriet 