”Tystnader” på bokmarknaden för barn och unga

Finns det litteratur och röster som ”tystas” på bokmarknaden genom vad som inte publiceras, distribueras eller marknadsförs? Hur kan man använda en föreställning om tystnader som ett verktyg för att komma åt ojämlika förhållanden på bokmarknaden? Förlagsforskaren Simone Murray har på ett tankeväckande sätt formulerat teorier om detta i boken Mixed Media. Feminist Presses and Publishing Politics (2004), där hon undersöker feministiska förlags verksamhet med utgångspunkten i en föreställning om att det finns tystnader på bokmarknaden som utgörs av det som inte blir utgivet. 

Inspirerad av detta tänkesätt skrev jag för några år sedan ett konferensbidrag som undersökte om det finns tystnader på den svenska bokmarknaden för barn och unga och hur en sådan tystnad i så fall skulle kunna undersökas. Jag bestämde mig för att gå igenom Svenska Barnboksinstitutets bokprovningar från 1990-talet och framåt för att se om det gick att utröna några specifika tystnader. SBIs bokprovningar är tacksamma eftersom de kartlägger utgivningen för barn och unga varje år och sammanfattar det på ett behändigt sätt i en rapport. En första svårighet när man ska använda sig av dessa rapporter är emellertid att de ändrar karaktär över årens lopp och därför inte är helt jämförbara över perioden.

Murray talar om hur produktionen av det tryckta ordet och dess uttolkningar är former av politisk makt. När det gäller barn och ungdomslitteratur har detta länge ansetts vara en viktig fråga. Många som arbetar med barnlitteratur har en känsla för vikten av vilka värden och ideologier som produceras och marknadsförs för barn. Dessa frågor har särskilt hamnat på tapeten i historiska perioder som har resulterat i förnyelse av barn- och ungdomslitteratur. Under 1940-talet debatterades exempelvis maktrelationer mellan barn och vuxna och dessa ifrågasattes av modernistisk barnlitteratur (se t.ex. Lena Kårelands skildring av perioden i hennes Modernismen i barnkammaren, 1999). Under 1960- och 70-tal ifrågasattes i stället könsroller och verklighetsskildringen i barnlitteraturen och nya sorters böcker med fokus på vardagsrealism och jämlikhet gavs ut. Under tidigt 2000-tal inleddes nya ifrågasättanden av status quo och frågan om representativitet och jämlikhet drev fram nya böcker och nya förlag med inriktning mot mångfald och barnlitteratur.

I efterhand kan man alltså se att de upplevda tystnaderna i barnlitteraturen också har resulterat i debatt och i konkreta förändringar och satsningar från författares, illustratörers och förläggares sidor. Vid en genomgång av SBIs bokprovningar kan man också slås av hur inflytelserika rapporterna i sig är på aktörer i bokbranschen, särskilt i takt med att rapporterna har blivit alltmer utförliga. De tar upp trender men också upplevda luckor i utgivningen och de kommenterar därför direkt vad som är utgivningens tystnader. Genom att de som engagerar sig i barnboksutgivning också känner till resultaten av bokprovningen har denna blivit ett verktyg för att upptäcka vilka röster som inte hörs och var det finns utrymme för förnyelse. Min slutsats är därför att ”tystnaderna” inom barn- och ungdomslitteraturen fungerar som drivkrafter i branschen och är något som branschfolket aktivt letar upp och jobbar för att avslöja. De hålls därmed inte tysta särskilt länge. 

Bilden är tagen av Carolina Gauxach Jovani, Jovani Fotógrafos, Spanien.

Bokmässans digitalisering

Sedan Covid-19s intrång i sakernas tillstånd har Bokmässan i Göteborg tvingats att förläggas helt och hållet (under 2020) och delvis (under 2021) digitalt. Istället för köpfest av böcker för det bokälskande folket har det fått handla om att följa boksamtal på skärmen. Under 2020 blev det ett slags förlängda sittningar framför boksamtal i tv-soffan fast framför datorskärmen. Naturligtvis var detta en radikal försämring av upplevelsen och det var svårt att ens kalla det för en bokmässa, som brukar gå ut på att trängas på samma golv med författare och annat branschfolk. 

Bokmässan tjänar förstås olika syften för olika människor. En vanlig bokläsare kanske främst lockas av själva manifestationen att så många böcker, förlag, författare och erbjudanden samlas på samma plats. En annan viktig del är själva mötet med författarna, att få komma nära sina idoler och kanske samla några selfies och autografer. Upplevelsen av litteratur en masse, så att säga, något att låta sig slukas upp av under en intensiv dag eller en helg tror jag är viktig. För bibliotekarier, lärare och andra kan seminariedelen vara intressant, men det är fortfarande den i kombination med allt det andra som lockar. För författarna och förläggarna är det mötena med annat branschfolk men också med läsarna som står i centrum. Inget av detta gör sig särskilt väl i det digitala rummet. Även om en digital del med exempelvis sociala medier och interaktivitet kan läggas till Bokmässan och på så sätt tillföra något, är det svårare att låta det digitala vara det enda som erbjuds.

För våra studenter har mässan varit ett sätt att bekanta sig närmare med förlagen som skulle kunna bli deras framtida praktik- och till och med arbetsplatser. Det är en ovärderlig möjlighet till kontakt med branschen och också ett sätt att fördjupa sin förståelse för hur branschen fungerar, särskilt med tanke på hur viktig Bokmässan är för många aktörer. I år får de istället ett tröstpris: ett val mellan en biljett till Bokmässan Play eller en biljett till den danska mässan Bogforum som är på plats i Köpenhamn i november.

I år har Bokmässan nämligen satsat på en hybridvariant – det erbjuds vissa seminarium på plats i Gothia Towers i Göteborg, men med begränsat antal platser. Man kan också välja att, precis som förra året, ta del av mässan helt digitalt för en billigare biljett. Många av förlagen har i år valt att inte delta på plats och troligtvis kommer även många bland publiken välja att inte åka till Göteborg eftersom utbudet där är så pass begränsat jämfört med andra år. Man kan bara beklaga att mässan ligger precis dagarna före det stora öppnandet av samhället efter tidigare restriktioner, men även om den legat senare hade beskedet kommit för sent för att kunna planera mässan i tid. Som kompensation för förlusten av Bokmässan som köpfest erbjuds nu istället en rad ”deals” via Bokmässans digitala handel, men bilden överst på sidan som visar en besökare med en tygpåse och bokinköp under armen och en kaffemugg i andra handen skapar bara en ännu starkare känsla av att den fysiska upplevelsen är den bästa. Men kanske är det också den viktigaste uppgiften för Bokmässan just nu: att upprätthålla kundernas längtan efter ”the real deal”, så att de kommer tillbaka 2022.

Från Bokmässan i Göteborg 2018.

Studenternas uppsatsämnen

När jag undervisar studenterna i uppsatsskrivning på kandidatnivån på Förlagsutbildningen brukar jag framhäva att de med sina uppsatser bidrar till ny kunskap på området. Eftersom det inte finns någon forskarutbildning finns det inga andra (förutom vi lärare) som går vidare med fördjupade forskningsinsatser inom ämnet. Därför blir studenternas bidrag viktiga tillskott till Förlags- och bokmarknadskunskap som kunskapsområde. 

Det finns forskning inom andra fält, särskilt litteratursociologi på svensk mark, men också inom företagsekonomi och andra ämnen som kan räknas som forskning om Förlags- och bokmarknad. Den som så vill kan samla denna forskning under ett gemensamt namn och säga att dessa alster bildar stommen till det svenska forskningsfältet om Förlags- och bokmarknadskunskap, men det är i så fall fråga om en konstruktion utan bäring i någon tydlig infrastruktur som exempelvis en institution eller en avdelning. Avdelningen för Förlags- och bokmarknadskunskap vid Kulturvetenskapliga institutionen har ingen forskarutbildning och är därmed inte ett forskningsämne. Ändå kan de som arbetar vid avdelningen sägas bidra till ett sådant ämne med sin forskning och vi utbildar även studenterna i att tänka sig det som ett forskningsämne eftersom deras uppsatser ska kunna platsa där. 

Det ligger en viss paradox i denna situation som också kan knytas till utbildningens två till synes motsatta ben: ett i akademin och det andra i en yrkesframtid. Studenterna läser utbildningen för att få ett jobb inom bokbranschen. Möjligheten att läsa vidare och göra en akademisk karriär i ämnet är (åtminstone för närvarande) stängd. Men båda benen måste finnas för att det ska vara befogat med en universitetsutbildning och studenterna får också möjligheten att ta ut en filosofie kandidatexamen med inriktningen Förlags- och bokmarknadskunskap. Lärarnas jobb blir därför att peka på sambanden och de möjliga synergieffekterna mellan det ena benet och det andra. Studenterna utbildas i att analysera och förstå bokmarknaden, inte bara i att kunna arbeta i branschen. 

Med detta sagt är vilka ämnen studenterna väljer att skriva uppsats om en viktig angelägenhet. Ibland tycks det tryta med uppfinningsrikedomen. Andra år poppar nya ämnen och materialval upp. Det roliga med detta är inte bara att jag som handledare och examinator kan få trevlig omväxling när jag ska läsa igenom många uppsatser under våren, utan att det kan säga något om både hur branschen och kunskapsfältet utvecklar sig. Studenternas intressen följer med dem in i branschen och kanske blir några av deras idéer vägledande för framtiden. Detta tänker de nog sällan sig när de kämpar med sina uppsatser.

Genom åren har det, inte så oväntat, blivit allt vanligare att studera marknadsföring i sociala medier och digitaliseringens effekter. Ljudbokens frammarsch har resulterat i flera givande uppsatsuppslag. Förra året gjorde två studenter en gemensam undersökning av förlagens klimatpolicys, vilket var något helt nytt. Det kan tyckas konstigt, eftersom klimatfrågan varit brännande het ett tag nu, men som studenternas uppsats visade har detta ännu så länge inte gett särskilt stora konsekvenser för förlagens sätt att marknadsföra sig själva utåt. Detta håller på att förändras just nu och det är spännande att uppsatsen blev en dokumentation av denna förändring. 

Flera av årets uppsatser uppmärksammade en bok som kom ut på Palgrave Macmillan för några år sedan om redaktionellt arbete – Susan Greenlands bok A Poetics of Editing (2018). Studenterna använde den som teoretisk inramning för sina uppsatser och därmed kunde de också skriva om ämnen som tidigare inte figurerat i kandidatuppsatser på utbildningen, såsom vägledningar i redaktionellt arbete och den kollaborativa redigeringsprocessen. De tar därmed fasta på Greenbergs uppmaning om att det hon kallar editing studies (på svenska kanske redaktionella studier?) är ett relevant område som förtjänar fler studier. Dessa ämnesval öppnar en ny möjlig väg för det akademiska studiet av Förlags- och bokmarknadskunskap som än tydligare knyter det vetenskapliga till yrkesverksamheten som studenterna utbildas till, eftersom det redaktionella arbetet utgör en central del i både utbildningen och i branschen.

Vikten av vardagsrutiner och planering

Så här i sviterna av ett års pandemi och, för min egen del, utmattningssyndrom, har vikten av rutiner blivit brännande tydlig för mig. Utbrottet av pandemin förändrade i ett slag hela vardagen och all arbetsplanering fick radikalt göras om. Det resulterade i många kreativa lösningar och nya metoder som med tiden övergick till en ny arbetsvardag, men i början var det mest kaotiskt – särskilt som ingen visste hur länge detta undantagstillstånd skulle vara. En del fann sig säkert snabbare än andra. För mig gick det långsamt och jag blev genast varse hur beroende min jämvikt och hälsa har varit av rutiner. För sju år sedan fick jag diabetes typ 2 och blev tvungen att lägga om mina vanor så att jag kunde få ner mitt blodsocker och slippa ta mediciner. Det tog några år att hitta en bra balans, men det gick. Nu har den rubbats totalt av att det gick lite för långsamt att hämta mig och skapa nya rutiner i vardagen efter covid-19 och jag har blivit tvungen att börja medicinera. Jag kan förmodligen hitta tillbaka till ett bra läge igen, men det tar tid. 

Utmattningssyndromet har också ökat mitt behov av planering och rutiner. När jag var upprorisk och ung en gång i tiden var rutiner ett dåligt ord för mig och en inrutad vardag var det främsta exemplet på ett liv jag inte ville ha. Nu betyder det skillnaden mellan balans i tillvaron och fullständig kollaps. Jag mår bra av att planera min arbetsvecka så att jag kan fördela tiden rätt mellan olika arbetsuppgifter. Alla som undervisar vet att undervisningen ständigt riskerar att ta mer tid än den ska ta enligt personalplanen. Samma sak kan lätt ske med administration av olika slag. Även om jag inte tror att min veckoplan kommer att lösa dessa problem helt så känns det lugnande att ha den framför sig och åtminstone sträva efter att hålla den. Det hjälper också att ha gjort en plan just på veckonivå, även om det akademiska livet ibland fungerar mer effektivt om man exempelvis kan samla sin forskningstid till sammanhängande tid flera veckor i rad, vilket skulle innebära mer undervisning och administration andra perioder. Just nu funkar inte det för mig. Jag jobbar veckovis, en vecka i taget, steg för steg, och försöker under tiden få en känsla för vad som är lagom, inte för stressigt och ändå effektivt. Naturligtvis håller inte veckoplaneringen, men den ger ett riktmärke. 

Ett annat dilemma i sviterna av pandemin är att hitta nya rutiner för kroppens dagliga motion. Hur ofta ska man vara på jobbet? Hur ofta jobba hemma? Hur ska man bäst ta sig dit och hem? Hur ska man ersätta cykelturen till och från jobbet eller promenaden från och till tågstationen eller busshållplatsen de dagar man jobbar hemma? Om man, som jag, väljer att växla mellan kontor och hemarbete: hur ska man kunna anpassa sin arbetsplats så att den fungerar var man än är? Hemma har jag inget skrivbord utan sitter oftast vid köksbordet på en köksstol och jobbar. Det går inte att ta hem min arbetsstol eftersom jag behöver den på jobbet de dagar jag är där, och den går knappast in i min lilla Fiat 500. Mitt Gerdahallen-kort har blivit utbytt mot ett gymkort i Hjärup. Ska jag behöva skaffa ett till för att kunna gå och träna var jag än är? Dessa är några av mina vardagliga problem, men jag utgår ifrån att flera av dessa eller liknande dilemman drabbat fler i den nya, omritade arbetsvardagen.

Det finns ändå något som är positivt med att ordningen rubbas och måste byggas upp på nytt och det är att man får syn på sådant som tidigare osynliggjorts av vardagens förlåtande lunk. Både sådant som är bra och sådant som är mindre bra. Det som var bra tidigare är allt det vi börjat sakna när ordningen rubbas: social samvaro, att kunna prata med studenterna i samma rum, mingel med långväga kollegor på konferenser. Det som var mindre bra kan få en chans att göras om annorlunda. Digitala lösningar kan exempelvis ersätta vissa tidskrävande moment i arbetsvardagen som därmed blir mindre belastad. 

En av alla tillfälliga Zoom-lösningar i mitt kök som arbetsrum