Om att rätta tentor, läsning och tid

Jag har ju tidigare tagit upp detta med vikten av att planera sin tid på ett överskådligt sätt och på ett sätt som ger utrymme för pauser och eftertanke. Något jag har svårt för att lära mig är att avsätta rätt proportioner med tid för läsning i allmänhet och att rätta tentor i synnerhet. Jag avslutade nyligen en kurs jag haft med en studentgrupp på 30 personer. De lämnade in en hemtenta omfattande ungefär tio sidor per tenta, alla med samma frågor som skulle besvaras. Det blir ungefär 300 sidor text som ska läsas noggrant och text där variationer av samma saker upprepas. 

När jag planerar för denna rättning i min kalender skriver jag det typ bara på ett datum eller två: rätta tentor! Men, i själva verket är det omöjligt att göra det på den tiden. Man kan inte sträckläsa tentor på det sättet. Om koncentrationen sviker måste man ta en paus och göra något annat innan man återvänder till pappershögen. I själva verket tog det mer än en vecka att läsa igenom tentorna, och det är inte orimligt. Vi lärare har hela femton arbetsdagar på oss innan vi måste vara färdiga med tentarättningen och komma med något slags besked till studenterna. Men det är orimligt att jag avsatt så lite tid i min kalender. Och att jag någonstans inbillade mig att jag skulle hinna göra annat, som att forska, under den tiden. Min plan nu är alltså att göra vad klokare människor än mig förmodligen börjat med för länge sedan: skriva ut tiden på ett realistiskt sätt i kalendern så att det motsvarar den tid som faktiskt går åt och så att jag kan sluta lura mig själv att jag ska hinna en massa mer.

Lika svårt har jag med läsning i allmänhet. Det ingår som en självklar del i mitt jobb att läsa text av olika slag. Det är i själva verket så centralt att det har blivit osynligt för mig, detta att det tar tid. Ofta tänker jag på läsakten som något som kan ske på andra tider än arbetstid, på kvällar och helger till exempel. Detta eftersom det just ofta är så tidskrävande att det kan kännas orimligt att så mycket arbetstid ska gå åt. Om jag till exempel behöver läsa en bok för att recensera den (en bok om forskning, oftast) så kan själva läsningen ta mellan 30 och 50 timmar. Självklart är detta en uppskattning i runda slängar, men det tar tid. Om jag över huvud taget skriver ner att jag ska läsa något i min kalender skriver jag kanske det på en eller två dagar och utan att ange hur många timmar jag ska ägna åt denna aktivitet. Hela tiden ligger ”sömsmånen” – om man kan kalla det så – åt fel håll: jag underskattar i min kalender hur mycket tid som kommer att gå åt för denna syssla. Det skapar så klart stress eftersom det blir svårt att antingen hinna med läsningen inom rimlig tid eller att göra något av det andra man också har planerat in, eller både ock. 

Note to self är alltså att jag måste vara tydligare med hur jag uttrycker mig i min (fortfarande analoga) kalender. Mer tid och rum måste in för läsning!

Min orimligt tomma kalender för veckan när jag rättade tentor som bäst.

Vikten av vardagsrutiner och planering

Så här i sviterna av ett års pandemi och, för min egen del, utmattningssyndrom, har vikten av rutiner blivit brännande tydlig för mig. Utbrottet av pandemin förändrade i ett slag hela vardagen och all arbetsplanering fick radikalt göras om. Det resulterade i många kreativa lösningar och nya metoder som med tiden övergick till en ny arbetsvardag, men i början var det mest kaotiskt – särskilt som ingen visste hur länge detta undantagstillstånd skulle vara. En del fann sig säkert snabbare än andra. För mig gick det långsamt och jag blev genast varse hur beroende min jämvikt och hälsa har varit av rutiner. För sju år sedan fick jag diabetes typ 2 och blev tvungen att lägga om mina vanor så att jag kunde få ner mitt blodsocker och slippa ta mediciner. Det tog några år att hitta en bra balans, men det gick. Nu har den rubbats totalt av att det gick lite för långsamt att hämta mig och skapa nya rutiner i vardagen efter covid-19 och jag har blivit tvungen att börja medicinera. Jag kan förmodligen hitta tillbaka till ett bra läge igen, men det tar tid. 

Utmattningssyndromet har också ökat mitt behov av planering och rutiner. När jag var upprorisk och ung en gång i tiden var rutiner ett dåligt ord för mig och en inrutad vardag var det främsta exemplet på ett liv jag inte ville ha. Nu betyder det skillnaden mellan balans i tillvaron och fullständig kollaps. Jag mår bra av att planera min arbetsvecka så att jag kan fördela tiden rätt mellan olika arbetsuppgifter. Alla som undervisar vet att undervisningen ständigt riskerar att ta mer tid än den ska ta enligt personalplanen. Samma sak kan lätt ske med administration av olika slag. Även om jag inte tror att min veckoplan kommer att lösa dessa problem helt så känns det lugnande att ha den framför sig och åtminstone sträva efter att hålla den. Det hjälper också att ha gjort en plan just på veckonivå, även om det akademiska livet ibland fungerar mer effektivt om man exempelvis kan samla sin forskningstid till sammanhängande tid flera veckor i rad, vilket skulle innebära mer undervisning och administration andra perioder. Just nu funkar inte det för mig. Jag jobbar veckovis, en vecka i taget, steg för steg, och försöker under tiden få en känsla för vad som är lagom, inte för stressigt och ändå effektivt. Naturligtvis håller inte veckoplaneringen, men den ger ett riktmärke. 

Ett annat dilemma i sviterna av pandemin är att hitta nya rutiner för kroppens dagliga motion. Hur ofta ska man vara på jobbet? Hur ofta jobba hemma? Hur ska man bäst ta sig dit och hem? Hur ska man ersätta cykelturen till och från jobbet eller promenaden från och till tågstationen eller busshållplatsen de dagar man jobbar hemma? Om man, som jag, väljer att växla mellan kontor och hemarbete: hur ska man kunna anpassa sin arbetsplats så att den fungerar var man än är? Hemma har jag inget skrivbord utan sitter oftast vid köksbordet på en köksstol och jobbar. Det går inte att ta hem min arbetsstol eftersom jag behöver den på jobbet de dagar jag är där, och den går knappast in i min lilla Fiat 500. Mitt Gerdahallen-kort har blivit utbytt mot ett gymkort i Hjärup. Ska jag behöva skaffa ett till för att kunna gå och träna var jag än är? Dessa är några av mina vardagliga problem, men jag utgår ifrån att flera av dessa eller liknande dilemman drabbat fler i den nya, omritade arbetsvardagen.

Det finns ändå något som är positivt med att ordningen rubbas och måste byggas upp på nytt och det är att man får syn på sådant som tidigare osynliggjorts av vardagens förlåtande lunk. Både sådant som är bra och sådant som är mindre bra. Det som var bra tidigare är allt det vi börjat sakna när ordningen rubbas: social samvaro, att kunna prata med studenterna i samma rum, mingel med långväga kollegor på konferenser. Det som var mindre bra kan få en chans att göras om annorlunda. Digitala lösningar kan exempelvis ersätta vissa tidskrävande moment i arbetsvardagen som därmed blir mindre belastad. 

En av alla tillfälliga Zoom-lösningar i mitt kök som arbetsrum