läsning – Redaktörens anmärkningar från orangeriet

Från såld bok till strömmad minut. Om bokmarknadens nya affärsmodeller

Texten är baserad på föredrag hållet vid symposium i förlagskunskap, Lunds universitet, 23 mars 2023.

Bokströmningstjänster för digitala ljudböcker och e-böcker har på kort tid växt mycket snabbt i Sverige och i övriga Norden, men även globalt. År 2022 såldes 24 miljoner tryckta böcker i Sverige. Det kan jämföras med att det samma år strömmades igenom omkring 45 miljoner digitala böcker. Ljudböcker står för lejonparten av dessa – uppskattningsvis omkring 90 procent. Men även om det strömmas fler böcker än det köps tryckta exemplar så är det fortfarande tryckta böcker som generar mest pengar till förlagen. Bokströmningstjänster stod förra året för uppskattningsvis 29 procent av bokmarknaden om man ser till intäkter från försäljning.

Det här betyder att förlagen får klart mer betalt för tryckta böcker än för digitala genomströmningar, vilket inte är några nyheter. Det har varit många och långa debatter om ljudböcker och ersättningsmodeller under de senaste åren.

Jag ska inte här bedriva någon normativ argumentation kring bokströmningstjänster och ersättningsnivåer, ej heller gå in på detaljer vad gäller kronor och ören. Istället är tanken att principiellt försöka lyfta vilka konsekvenser bokströmningstjänsternas nya affärsmodell kan komma att få – oavsett om ersättningsnivåerna höjs eller inte.

I den traditionella bokhandelsmodellen är det böcker som entiteter som är varan som säljs. Det är en binär affärsmodell – antingen köper man en bok eller så gör man det inte. Det finns inga steg däremellan. En central aspekt av denna affärsmodell är att köpehandlingen är frånkopplad läsakten. När boken väl är såld är bokhandlare och förlag i regel mindre intresserade av om du som köpare faktiskt läser boken eller inte. De har ju redan fått betalt. Varan är såld.

I bokströmningstjänster är det inte längre böcker som är den direkta varan som konsumenter köper. Istället betalar man för en prenumeration, vilket mot en månatlig kostnad ger tillgång till en stor katalog av böcker. Förlagen (och författarna), i sin tur, får betalt per strömmad minut, det vill säga efter hur mycket användarna har läst och lyssnat på respektive titel. I detta hänseende kan bokströmningstjänster sägas ha en graderad affärsmodell, där en bok kan delas upp i antalet minuter den varar, och där varje lyssnad minut ger förlagen (och författarna) betalt. Men också omvänt: varje minut som inte lyssnas på av en påbörjad bok ger inte något betalt. Bokströmningstjänsternas affärsmodell knyter därför högst konkret samman köpeakten med läsakten (eller åtminstone med akten att spela upp en ljudbok i gränssnittet – huruvida användaren sedan faktiskt lyssnar eller inte är en annan sak).

Det här är inte en liten förändring. Affärsmodellen påverkar kärnan av vad bokförsäljning är, och därmed även vad förlagsverksamhet är. Under förlagshistorien har huvudtanken hos de flesta förlag varit att sälja böcker för att göra vinst. Med affärsmodellen betalning per minut blir böcker som läses klart och läses om av stora grupper av läsare plötsligt mycket mer attraktiva att publicera, eftersom de kommer att generera mer pengar.

Vissa läsare upprepar samma bok tjugo, femtio eller till och med hundra gånger under ett år (se Berglund 2022). Sådana läsare är guld för förläggare eftersom de bokstavligen genererar tjugo, femtio eller hundra gånger intäkterna som en enskild genomströmning av en bokläsare ger. Om en författare lyckas skriva en bok som drar till sig detta slags repetitiva läspraktiker bland större läsargrupper kommer förlagen att lägga märke till det och ställa sig frågan om och hur liknande böcker skulle kunna skrivas.

Vissa författarskap och genrer strömmas igenom av läsarna i klart högre utsträckning än andra (se Berglund 2021). Även detta lägger förlagen märke till, och det är inte osannolikt att de kan basera framtida utgivningsbeslut på sådan information på ett eller annat sätt.

Om bokströmningstjänsternas marknadsandel fortsätter att växa, kommer mätpunkter i form av omläsning, slutförandegrad och antal strömmade minuter att värderas allt högre i förlagsvärlden. Exakt hur det kommer att påverka framtidens litterära kultur går bara att spekulera i, men jag tror att det är ställt utom tvivel att det kommer att få effekter.

Karl Berglund är docent och biträdande universitetslektor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

Hur man fångade ungdomens läsintresse på 1940-talet

I den bifogade reklambilden hämtad ur boken Bäste man på plan av Holger Buchhave, utgiven i bokserien Stjärnböckerna år 1948, ser vi att radion hade en ställning som det hetaste mediet just då. Det är framför radion man hittar ungdomarna och det är där de nås bäst med tips om bra läsning. Ändå är det inte där reklamen ifråga framförs, utan i utfyllnadssidorna längst bak i en bok utgiven av Svensk Läraretidnings Förlag.

Den avslutande devisen ”Köp dem! Läs dem! Samla dem!” är talande för hur förlaget marknadsförde sina bokserier både för mindre barn och för ungdomen. Böckerna skulle tillsammans, som delar i en övergripande serie, ge mervärde genom att de kunde samlas i ett bibliotek där mängden var viktigare än de enskilda delarna, men där varje del också var omsorgsfullt utvald för sin kvalitet och sitt lockande innehåll.

Strategin hörde ihop med förlagets läsfrämjande tänk för hela sin utgivning inom Barnbiblioteket Saga, men hade kanske ännu större angelägenhet när det gällde bokserierna Stjärnböckerna och Ungdomens bibliotek, som var inriktade mot ungdomar. Detta eftersom ungdomarna var i en känslig ålder där deras läslust kunde riktas mot fel slags alster, exempelvis serietidningar eller annan så kallad skräplitteratur.

Medan Ungdomens bibliotek var utformad som bredvidläsning om spännande ämnen som togs upp i skolan, exempelvis i historie- och religionsämnena, var Stjärnböckerna specifikt riktade att fånga upp ungdomens intresse för populära genrer som detektivromaner, flickböcker och äventyrsböcker. Det var viktigt att fånga upp ungdomarnas intresse där de redan befann sig, som bilden med ungdomarna framför radion ska illustrera. ”Stjärnböckerna är de rätta banden för ungdom av idag!”, som det står i reklamen. Att banden på böckerna framhävs kan relateras till tanken att de också skulle se snygga ut i bokhyllan, där de samlades sida vid sida.

Strategin att marknadsföra böcker för ungdomar genom att skapa mervärden kring en serieutgivning är fortfarande vanlig. Det finns också ett läsfrämjande tänk bakom många satsningar för barn och unga i dagens bokutgivning. Ett exempel är bokserien Pax, som getts ut som ett samarbete mellan en deckarförfattare, en läspedagog och en serietecknare (Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson). Även där finns ambitionen att väcka ungdomens samlarlust, genom att böckerna i serien ges exempelvis olika färger som tillsammans bildar en regnbåge.

För den som vill läsa mer om Pax och andra ungdomssatsningar av senare slag finns en artikel jag skrivit i tidningen Barnboken: ”Spänningslitteratur för barn och vuxna: När målgrupper och genrer korsas i verkens paratexter” (https://barnboken.net/index.php/clr/article/view/256, Barnboken Vol. 39, 2016) Den som vill höra mer om Stjärnböckerna och Ungdomsböckerna är välkommen till ett seminarium om en kommande artikel på institutionen för Kulturvetenskaper. (Maila mig i så fall för mer info: sara.karrholm@kultur.lu.se.)

Reklamannons för serien Stjärnböckerna 1948.

Om att rätta tentor, läsning och tid

Jag har ju tidigare tagit upp detta med vikten av att planera sin tid på ett överskådligt sätt och på ett sätt som ger utrymme för pauser och eftertanke. Något jag har svårt för att lära mig är att avsätta rätt proportioner med tid för läsning i allmänhet och att rätta tentor i synnerhet. Jag avslutade nyligen en kurs jag haft med en studentgrupp på 30 personer. De lämnade in en hemtenta omfattande ungefär tio sidor per tenta, alla med samma frågor som skulle besvaras. Det blir ungefär 300 sidor text som ska läsas noggrant och text där variationer av samma saker upprepas.

När jag planerar för denna rättning i min kalender skriver jag det typ bara på ett datum eller två: rätta tentor! Men, i själva verket är det omöjligt att göra det på den tiden. Man kan inte sträckläsa tentor på det sättet. Om koncentrationen sviker måste man ta en paus och göra något annat innan man återvänder till pappershögen. I själva verket tog det mer än en vecka att läsa igenom tentorna, och det är inte orimligt. Vi lärare har hela femton arbetsdagar på oss innan vi måste vara färdiga med tentarättningen och komma med något slags besked till studenterna. Men det är orimligt att jag avsatt så lite tid i min kalender. Och att jag någonstans inbillade mig att jag skulle hinna göra annat, som att forska, under den tiden. Min plan nu är alltså att göra vad klokare människor än mig förmodligen börjat med för länge sedan: skriva ut tiden på ett realistiskt sätt i kalendern så att det motsvarar den tid som faktiskt går åt och så att jag kan sluta lura mig själv att jag ska hinna en massa mer.

Lika svårt har jag med läsning i allmänhet. Det ingår som en självklar del i mitt jobb att läsa text av olika slag. Det är i själva verket så centralt att det har blivit osynligt för mig, detta att det tar tid. Ofta tänker jag på läsakten som något som kan ske på andra tider än arbetstid, på kvällar och helger till exempel. Detta eftersom det just ofta är så tidskrävande att det kan kännas orimligt att så mycket arbetstid ska gå åt. Om jag till exempel behöver läsa en bok för att recensera den (en bok om forskning, oftast) så kan själva läsningen ta mellan 30 och 50 timmar. Självklart är detta en uppskattning i runda slängar, men det tar tid. Om jag över huvud taget skriver ner att jag ska läsa något i min kalender skriver jag kanske det på en eller två dagar och utan att ange hur många timmar jag ska ägna åt denna aktivitet. Hela tiden ligger ”sömsmånen” – om man kan kalla det så – åt fel håll: jag underskattar i min kalender hur mycket tid som kommer att gå åt för denna syssla. Det skapar så klart stress eftersom det blir svårt att antingen hinna med läsningen inom rimlig tid eller att göra något av det andra man också har planerat in, eller både ock.

Note to self är alltså att jag måste vara tydligare med hur jag uttrycker mig i min (fortfarande analoga) kalender. Mer tid och rum måste in för läsning!