Den senaste perioden har jag varit oerhört produktiv i den bemärkelsen att jag skickat in två olika artiklar för peer review-granskning inom loppet av två månader. Det är emellertid inte för att slå på trumman som jag skriver det här inlägget utan för att dela med mig av några reflektioner kring processen. Anledningen till att det blev så här är nämligen att jag skrev och skrev på en artikel som visade sig spreta åt lite för många håll och som jag därför beslöt mig för att dela upp i två olika artiklar. Sedan parallellskrev jag ett tag på båda artiklarna och slutligen ägnade jag ungefär en månad åt att finslipa vardera innan jag skickade in dem. Sammanlagt har det tagit mer än ett år att få till dem, men att de blev färdiga slag i slag kan förklaras av denna process.
Det är detta med artikelformatet och spretande forskning som jag vill adressera här. Att formulera artiklar för ett särskilt format som efterfrågas av akademiska tidskrifter kan ibland upplevas som rätt så begränsande och påtvingat, eftersom forskningsresultat ibland är just spretiga och säger allt möjligt på en och samma gång. För att en artikel ska bli bra ska den inte vara allt för rörig, den bör ha en tydlig riktning och ett begränsat antal teoretiska perspektiv, just för att undvika spretighet.
Det innebar att jag blev tvungen att välja vilka av mina resultat jag skulle visa fram och i vilken kontext. Det finns ett läge där en artikel kan bli många olika artiklar beroende på vilka val författaren gör. Eftersom resultaten säger så mycket olika saker fick det bli två artiklar med olika fokus och ingångar. Trots att det blev två artiklar finns det fortfarande resultat och perspektiv kvar som jag inte lyckats få med i artiklarna (vilket indikerar att jag nog borde skriva en bok).
Fördelen med artikelformatet är att man kan få syn på forskningens delresultat med större tydlighet. Genom att tvinga fram ett tydligt fokus och en tydlig röd tråd lägger sig spåren genom undersökningen tillrätta på ett tillfredsställande sätt. Och det är fortfarande fullt möjligt att upprätthålla en viss grad av komplexitet. Vid sluttampen av skrivandet får jag ofta en känsla av att lägga pussel för att få alla textens bitar på plats. Texten blir komponenter som ska dela yta med en perfekt balans mellan olika delar, även om det inte alltid är så lätt att få till denna perfektion. Och så ska den helst hålla sig till riktlinjerna för omfång och annat, vilket kan kräva att man går igenom den många gånger till. Denna del i processen, när skrivandet redan är klart men måste ordnas så att det blir en bra text, är ofta den mest lustfyllda för mig medan den fas där texten kan bli många olika texter är svårast. Det finns en stor tillfredsställelse i att se den färdiga texten utkristallisera sig och det ögonblicket kommer trots allt snabbare vid artikelskrivande.
Redaktörens anmärkningar från orangeriet 