forskning – Redaktörens anmärkningar från orangeriet

Deckarförfattare som bokmarknadens entreprenörer?

Häromdagen diskuterade vi under en föreläsning på förlagsutbildningen litterära agenturer och hur deras verksamhet i Sverige är starkt förknippad med deckargenrens framgångar (Berglund 2014). Sedan 2000-talets första decennium har de litterära agenternas roll på den svenska bokmarknaden vuxit fram och tagit allt större plats.

Karl Berglund har visat att detta har tydliga samband med framväxten av det så kallade svenska deckarundret. I och med de svenska deckarförfattarnas allt större framgångar på en internationell marknad har behovet av agenturer förstärkts och samtidigt har agenturerna bidragit till att förstärka framgångarna. En konsekvens har även blivit att, när agentverksamheten väl tagit fart och börjat blomstra, finns den på plats för att föra fram även författare som skriver i andra litterära genrer. Därmed har deckarförfattarnas framgångar banat väg för att också andra författare ska lyckas utomlands.

I projektet Brott lönar sig. Kriminallitteraturförfattaren som föregångare på den svenska bokmarknaden har jag, tillsammans med min kollega, Carina Sjöholm, tagit fasta på denna utveckling. Vi menar att deckarförfattarna – på grund av att de befinner sig så att säga i framkant på bokmarknaden – får rollen som föregångare genom att de ofta blir de första att hantera nya utmaningar. Ett exempel är att hantera sociala medier på ett sätt som tillmötesgår såväl inhemska som internationella publiker, ett annat är konkurrensen med andra i kriminallitteraturens idag stora fält på marknaden. Det blir allt viktigare att göra och hålla sig synlig och många deckarförfattare utvecklar kreativa lösningar för att göra det.

Men, även om fältet innehåller mycket konkurrens, visar våra observationer att deckarförfattarna också fungerar som en ”community of practice” (Wenger 1998). De nätverkar med varandra, hjälper och stöttar varandra och deltar i ett gemensamt identitetsbygge som centreras kring vad det innebär att vara deckarförfattare. Denna del av deras författarskap är även en del av det de säljer till sina läsare: drömmen om att vara deckarförfattare.

Referenser:

Karl Berglund: ”A turn to the rights. The advent and impact of Swedish literary agents” (i Jon Helgason, Sara Kärrholm och Ann Steiner, red. Hype. Bestsellers and literary culture, 2014, s. 67–88).

Sara Kärrholm och Carina Sjöholm: ”Crime writing and social marketing as creative work” (i Erika Andersson Cederholm, Katja Lindqvist, Ida de Wit Sandström och Philip Warkander, red. Creative work. Conditions, contexts and practices, 2024). Länk: https://www.taylorfrancis.com/chapters/oa-edit/10.4324/9781003402688-12/crime-writing-social-marketing-creative-work-sara-k%C3%A4rrholm-carina-sj%C3%B6holm?context=ubx&refId=445947aa-3582-405f-ad0c-7febea3eaaf3

Gästforskare i förlags- och bokmarknadskunskap med fokus på läsning

Under november månad kommer Julia Pennlert, till vardags universitetslektor på Bibliotekshögskolan i Borås vara gästforskare hos oss på förlags-och bokmarknad. Hon är litteraturvetare med intresse för den digitala teknikens påverkan på läsning, litteratur och bokbransch!

Hallå, Julia Pennlert vem är du och vad kommer du göra hos oss?

Jag kommer under min vistelse i Lund att medverka vid seminarium och föreläsa för studenterna som läser på andra terminen i förlags – och bokmarknad! Förra veckan pratade jag lite om litteratursociologi för studenterna och den här veckan ska jag i stället fokusera på läsningens roll i samtiden. Förutom det, så har jag även presenterat ett bokprojekt som jag arbetar med för forskarna på institutionen, som har arbetstiteln ”Läsandets landskap” som så småningom ska bli en populärvetenskaplig bok i ämnet.

Ett bokprojekt – det låter spännande! Varför behövs en bok om läsning nu?

Det började med att jag skickade in en ansökan till Natur & Kultur och beviljades deras arbetsstipendium i mitten av hösten, och för att svara på din fråga så finns det flera anledningar till att jag vill skriva en sådan bok just nu. För det första så är det tydligt att läsning på olika sätt är ett hett ämne i den offentliga mediala debatten och med jämna mellanrum diskuteras läsningens roll och position i samhället i dagspress, i form av upprop, uppmaningar eller debattartiklar. Samtidigt tycks det som om debattörerna pratar om lite olika saker och ibland blandar ihop korten. I diskussionerna är det både läsförmåga och läskunnighet som lyfts upp samtidigt som skönlitteraturens relation till den digitala tekniken också betonas – där just den skönlitterära läsningen ställs i kontrast mot digitala medier och digital teknik. När det kommer till läsforskning så är det också ett spännande fält att befinna sig i eftersom det också befolkas av vetenskapliga områden och discipliner, institutioner och aktörer som har olika bild av vad det är som bör främjas – och vad läsningen ska leda till. Det är just detta som jag vill fördjupa mig i för att nyansera och förstå var läsningen befinner sig idag, vad som läggs i begreppet och hur läsning i dagens mediesamhälle faktiskt kan gå till.

Arbete och forskning

Många som har läst utbildningen i förlags- och bokmarknadskunskap kanske förknippar bokhistoria med den korta kursen man läser på vårterminen och som sedan faller lite i glömska när praktik och jobbsökande väl börjar. Men bokhistoria är också ett ämne där det bedrivs forskning om allt från tidiga handskrifter till modern förlagshistoria. Jag har precis börjat som doktorand i bokhistoria, och mitt projekt handlar om egenutgivare i Sverige under mitten och slutet av 1900-talet. Det är ett ämne som jag visserligen var intresserad när jag läste litteraturvetenskap, men som jag aldrig skulle kommit på att forska om jag inte hade läst förlagskunskap och arbetat som förlagsredaktör.

2016 läste jag färdigt förlagsutbildningen och fick ett jobb på ett nystartat förlag som var en del av en större mediekoncern. Vid den här tidpunkten låg förlagets fokus på att digitalisera backlist för att fylla på digitala kanaler, som streamingtjänster och folkbibliotekens e-boksplattformar, med innehåll. Jag började min anställning med att ägna mycket tid åt att förklara för författare att vi ville ge ut deras böcker, som ibland inte hade varit i tryck på flera decennier, som e-bok – ett format som de flesta aldrig hade hört talas om.

Två saker slog mig. För det första blev jag överraskad över hur glada författarna blev när jag hörde av mig. Även författare med en lång karriär bakom sig uttryckte att de kände sig smickrade av att bli kontaktade av ett förlag, trots att det var ett i Sverige helt okänt förlag. För det andra: att jobba med digitala format tvingade mig också att reflektera över vad jag, som företrädare för ett förlag, egentligen erbjöd författaren. Vilken fördel fick de av att ge ut en e-bok hos ett förlag jämfört med att till exempel lägga upp sina texter på en blogg? Jag erbjöd inte heller några större redaktionella insatser – det rörde sig ju om verk som en gång i tiden redan hade blivit utgivna.

Att förlag är beroende av att knyta till sig författare är självklart för de flesta. Om författarna inte skriver böcker finns det ju inget för förlaget att ge ut. Men författarnas behov av, och attityd till, förlaget är desto mer motsägelsefull. Både när man läser offentlig debatt och i det dagliga arbetet i bokbranschen stöter man ofta på författare som av olika anledningar är missnöjda med sina förlag. Ändå har förlagens existens varit en självklarhet i boksamhället sedan 1800-talet.

När jag efter tre år i förlagsvärlden bestämde mig för att ta upp studierna igen valde jag att skriva min masteruppsats i litteraturvetenskap om två rörelser under 1960- och 1970-talen: Författarförlaget och Författares bokmaskin. De drevs av författare som ville ge ut böcker utan en förläggares inblandning och jag tyckte att det var spännande att titta på uppfattningarna de hade om författarrollen, bokens roll i samhället, och de stora förlagens maktposition.

Att, som enskild författare eller som medlem i ett författarkollektiv, välja att ge ut sin egen bok – oavsett om det är till följd av refusering eller som en protesthandling mot förläggarnas makt – kräver ideologi och praktik. Man behöver en föreställning om hur bokmarknaden borde se ut och om sin egen plats i den, men man möts också av en mängd praktiska omständigheter. Mötet däremellan kan bli väldigt intressant.

Under de kommande åren på forskarutbildningen ska jag fördjupa mig i olika kategorier av egenutgivare: etablerade författare och debutanter, politiskt motiverade såväl som politiskt ointresserade. Vilka strategier hade de, vilka möjligheter stod dem till buds, och vilka reaktioner möttes de av? Vilka grundläggande antaganden hade de om boken, författarskapet och förläggarrollen? Att studera egenutgivningens historia under nittonhundratalet väcker en rad teoretiska frågor, men erbjuder också fascinerande inblickar i förlagshistoria som jag hoppas kommer att kunna vara intressanta för många, nuvarande och framtida, bokbranscharbetare.

Inlägget är skrivet av gästbloggaren Molly Uhlmann Lindberg, nyantagen doktorand i Bokhistoria och tidigare student i Förlags- och bokmarknadskunskap

Branschnärhet vs. vetenskaplig distans i Förlags- och bokmarknadskunskap som ämne

Det finns en inneboende ambivalens inom Förlags- och bokmarknadskunskap som akademiskt ämne och fält, som handlar om relationen mellan bokbranschen och det akademiska ämnet. Detta har inte minst slagit mig på internationella konferenser där det också råder en stor blandning av var de deltagande kommer ifrån. Flera är, som jag själv, knutna till en utbildning för blivande branschaktörer och det är därför inte konstigt att man intresserar sig för frågor om vad som på sikt kan gynna utvecklingen av branschen eller vad som kan vara vinnande marknadskoncept för enskilda aktörer. Samtidigt är publishing studies ett forskningsfält som vinnlägger sig om att kritiskt genomlysa branschen med olika teoretiska perspektiv, vilket flera av de forskare jag redan nämnt i den här bloggen – Claire Squires, Laura J. Miller och Simone Murray, t.ex. – visar exempel på i sin forskning.

Denna forskning sker ofta i ett nära samarbete med branschen, exempelvis kan den vara baserad på intervjuer med förläggare, agenter, bokförsäljare eller bloggare. För att få tillgång till dessa aktörer kan det krävas diplomati av olika slag och det kan vara svårt att vara alltför öppen med väldigt kritiska frågeställningar. Det är inte ovanligt att branschaktörer direkt involveras i finansieringen av förlagsforskningen, och i sådana fall blir det än mer problematiskt att upprätthålla en tydlig balans mellan forskning som gynnar branschen versus sådan som vill genomsyras av vetenskaplig distans. I Sverige har det varit organisationer som Förläggareföreningen och Författarförbundet som företräder en hel falang på marknaden och som tenderar att drivas av ett intresse för bokmarknadens samtida utveckling i stort: forskning som ett slags omvärldsbevakning. Men vad händer om ett förlag initierar forskningsprojekt? Är det möjligt att fortfarande vara en fri forskare och förhålla sig kritiskt om ens finansiering är beroende av en kommersiell branschaktör?

Denna fråga uppmärksammar vi även studenterna på när de ska skriva sina kandidatuppsatser. När de börjar sitt uppsatsskrivande har de precis varit ute på praktik och har förmodligen siktet inställt på att bli anställda på praktikplatsen eller något annat förlag inom kort. Vi uppmanar dem att fundera över ett forskningsproblem eller frågor de tycker behöver besvaras medan de är ute på praktik, men varnar också för att låta praktikplatsen lägga sig i och styra vilket ämne de väljer. Risken är att de inte kan komma fram till de svar som efterfrågas och därmed orsaka problem för sig själva som framtida medarbetare. En annan risk är att undersökningen blir ovetenskaplig.

Balansakten att väga ämnets starka samverkan med bokbranschen mot den vetenskapliga distansen och strävan efter akademiskt oberoende kan vara mer eller mindre svår att utföra i olika sammanhang, men den ligger i hjärtat av ämnet.

Att skriva artiklar

Den senaste perioden har jag varit oerhört produktiv i den bemärkelsen att jag skickat in två olika artiklar för peer review-granskning inom loppet av två månader. Det är emellertid inte för att slå på trumman som jag skriver det här inlägget utan för att dela med mig av några reflektioner kring processen. Anledningen till att det blev så här är nämligen att jag skrev och skrev på en artikel som visade sig spreta åt lite för många håll och som jag därför beslöt mig för att dela upp i två olika artiklar. Sedan parallellskrev jag ett tag på båda artiklarna och slutligen ägnade jag ungefär en månad åt att finslipa vardera innan jag skickade in dem. Sammanlagt har det tagit mer än ett år att få till dem, men att de blev färdiga slag i slag kan förklaras av denna process.

Det är detta med artikelformatet och spretande forskning som jag vill adressera här. Att formulera artiklar för ett särskilt format som efterfrågas av akademiska tidskrifter kan ibland upplevas som rätt så begränsande och påtvingat, eftersom forskningsresultat ibland är just spretiga och säger allt möjligt på en och samma gång. För att en artikel ska bli bra ska den inte vara allt för rörig, den bör ha en tydlig riktning och ett begränsat antal teoretiska perspektiv, just för att undvika spretighet.

Det innebar att jag blev tvungen att välja vilka av mina resultat jag skulle visa fram och i vilken kontext. Det finns ett läge där en artikel kan bli många olika artiklar beroende på vilka val författaren gör. Eftersom resultaten säger så mycket olika saker fick det bli två artiklar med olika fokus och ingångar. Trots att det blev två artiklar finns det fortfarande resultat och perspektiv kvar som jag inte lyckats få med i artiklarna (vilket indikerar att jag nog borde skriva en bok).

Fördelen med artikelformatet är att man kan få syn på forskningens delresultat med större tydlighet. Genom att tvinga fram ett tydligt fokus och en tydlig röd tråd lägger sig spåren genom undersökningen tillrätta på ett tillfredsställande sätt. Och det är fortfarande fullt möjligt att upprätthålla en viss grad av komplexitet. Vid sluttampen av skrivandet får jag ofta en känsla av att lägga pussel för att få alla textens bitar på plats. Texten blir komponenter som ska dela yta med en perfekt balans mellan olika delar, även om det inte alltid är så lätt att få till denna perfektion. Och så ska den helst hålla sig till riktlinjerna för omfång och annat, vilket kan kräva att man går igenom den många gånger till. Denna del i processen, när skrivandet redan är klart men måste ordnas så att det blir en bra text, är ofta den mest lustfyllda för mig medan den fas där texten kan bli många olika texter är svårast. Det finns en stor tillfredsställelse i att se den färdiga texten utkristallisera sig och det ögonblicket kommer trots allt snabbare vid artikelskrivande.