Sara – Sida 4 – Redaktörens anmärkningar från orangeriet

Har litteraturen förändrats?

I samband med agentverksamheternas starka frammarsch på svensk mark vid 2000-talets första decennier har debattvindarna i bokbranschen blåst kring frågan om litteraturen är på väg att förändras till någonting annat än den varit. Är litteraturen på väg att bli en slimmad industri, där endast populära genrer och bästsäljande författarskap premieras på bekostnad av den smala litteraturen och den som befinner sig mer i mittfåran? Strömmade ljudböcker har ändrat på branschens betalningsmodeller och de som upplever sig vara mest förfördelade är författarna. I DN samlades nyligen intervjuer av ett flertal författare som fick uttala sig om hur ljudbokens dominans på dagens marknad driver fram nya tänkesätt kring litteratur och på sikt kan förändra litteraturen. (Kristofer Ahlström: ”Svenska författare: Så slår ljudboksboomen mot litteraturen”, 14/1 2022:https://www.dn.se/kultur/svenska-forfattare-sa-slar-ljudboksrevolutionen-mot-litteraturen/) De flesta tycks överens om att denna förändring är en förändring till det sämre.

Detta att oroa sig för den bästsäljande litteraturens tendens att ta all uppmärksamhet i anspråk hos branschfolk och i marknadsföring är inte nytt. Men, som ringades in i Tove Lefflers artikel ”Game of Rights” i Svensk Bokhandel 2017, har agenturernas uppkomst och allt större betydelse på marknaden fått skillnaden mellan de storsäljande verken och de som inte går att marknadsföra som kommande projekt att tas över av Netflix, Viaplay eller HBO att framstå allt tydligare. Ljudboksmarknaden är ytterligare en sådan möjlig potentiell ökning av vinstfaktorn. Samtidigt bör man betänka att dessa bonuseffekter i branschen för vissa, utvalda författarskap kan betraktas som just bonuseffekter. Utöver det de säljer som böcker finns potentialen att också håva in en massa pengar på ett manus för Netflix eller en ljudboksproduktion.

Problemet ligger snarare hos den delen av branschen, ofta agenturerna men kanske även ljudboksproducenter och en del förläggare, som vill utnyttja möjligheterna att tjäna pengar mer storskaligt genom att driva fram författarskap och böcker som från början är tänkta som de perfekta alstren för så kallade ”Crossmedia transfers”. Här talar vi om en industri och att det är en ny slags litteraturform som föds, eller åtminstone en som får frodas mer fritt än andra. En anledning till oro kan då från författarsynpunkt vara att konkurrensen mot läsningen av just deras bok nu kommer inte bara från andra medier och från de bästsäljande genrerna utan från den nya litteraturformen i sig. Kanske upplever många nya författare idag att det handlar om att anpassa sig eller dö.

Som Torbjörn Flygt påpekar i DNs artikel finns det dock en ljuspunkt även för den lite svårare litteraturen som inte vill anpassa sig till de nya kraven, för även äldre titlar kan plötsligt börja sälja i digitalt format på ett sätt som inte motsvaras av försäljningen av deras fysiska utgåvor, som sedan länge har försvunnit från marknaden. Istället för att låna en av Flygts eller Sigrid Combüchens äldre titlar via biblioteket kanske dagens läsare väljer att lyssna på dem som ljudbok. Kanske kan strömningstjänsterna ses som en ersättning för eller ett komplement till biblioteksersättning?

Frågan i rubriken är så stor att det förmodligen kommer att finnas anledning att återkomma till den. För detta inlägg har inspiration hämtats från kurslitteraturen till en föreläsning om ”Agentverksamhet och bästsäljare” som jag höll nyligen för förlagsstudenterna:

Karl Berglund (2014), ”A turn to the rights. The advent and impact of Swedish literary agents”, i Jon Helgason, Sara Kärrholm och Ann Steiner, red., Hype. Bestsellers and Literary Culture, Lund: Nordic Academic Press.

Tove Leffler (2017), ”Game of Rights”, i Svensk Bokhandel nr 15 2017.

Samt artikeln i DN:

Kristofer Ahlström: ”Svenska författare: Så slår ljudboksboomen mot litteraturen”, 14/1 2022.

Själv lyssnar jag just nu på Kjell Westös *Drakarna över Helsingfors*. Kanske inte den mest nedladdade ljudboken enligt resonemangen ovan, men definitivt värd att lyssna på.

Om Ullapoolism, lekfullhet och aktivism

Två förlagsforskare, Claire Squires, från University of Stirling, och Beth Driscoll, från University of Melbourne, har under senare år bedrivit forskning tillsammans om bland annat bokmässan i Frankfurt. Under sina gemensamma fältstudier där och vid andra branschevent och litterära festivaler har de startat en egen politisk rörelse som de valt att kalla Ullapoolism, inspirerat av den skotska staden Ullapool. Rörelsen kan kallas en motståndsrörelse mot mycket av de strukturer de stött på såväl som kvinnliga akademiker som i bokbranschen, synliga och osynliga sådana. Nu har de även skrivit ett manifest för denna rörelse.

För att fortsätta tala om det här behöver jag citera deras eget öppningsanförande för sitt politiska manifest:

ULLAPOOLISM foregrounds playful, material and arts-informed research, and the ULLAPOOLISM MANIFESTO is a central tool in the construction, articulation, and dissemination of the Ullapoolist research agenda. This MANIFESTO was developed to guide our own practice as researchers of contemporary book cultures, but has wider applicability to those seeking to understand and intervene in culture more broadly. Our MANIFESTO is designed to fuel discontent and discomfort, to amuse and entertain, but also to unite a critical and creative movement. We want the MANIFESTO to be shared, used, debated, and even rejected.
Ur ”The Ullapoolism Manifesto” by Beth Driscoll and Claire Squires (https://asapjournal.com/the-ullapoolism-manifesto-beth-driscoll-and-claire-squires/)

Manifestet handlar bland annat om att införa en lekfullhetsprincip till forskning, att motverka långsamma strukturer i forskningsprocessen genom något de kallar ”Amateurism Rapidism” – det vill säga att acceptera ofärdiga utkast och snabbt nedtecknade idéer som publicerad forskning och att hitta nya perspektiv i stelnade diskussioner genom en konstnärlig blick och tekniker som OLAF (kort för Oh, Look, A Ferry). Det är ett sätt att ifrågasätta normer och få igång nya tankar på ett sätt där forskaren på ett lekfullt och satiriskt, medvetet provokativt sätt hämtar inspiration och ny luft till sin forskning och sina tankar. Den som är intresserad av att läsa mer om rörelsen och Blaire Squiscoll (som Driscoll och Squires väljer att kalla sig gemensamt) kan hitta länken till deras sajt bland bloggar jag följer här bredvid.

Kanske behöver vi alla en släng av detta att se på oss själva som aktörer och kanske rentav aktivister i våra vardags- och yrkesliv, oavsett var vi är verksamma? Det är inte bara inom akademin och i bokbranschen som strukturerna ibland tycks vara föråldrade och ogenomskinliga. Jag känner igen mig i behovet av att ibland rucka på ramarna och blåsa in lite lekfullhet i arbetsvardagen, särskilt i dessa dystra tider när en pandemi begränsar utrymmet för vad som får göras och inte lite extra. Apropå pandemin, så har Blaire Squiscoll författat berättelsen ”The Corona Kabuff: A Beatrice Deft Short” på plattformen Wattpad för den som vill bli inspirerad. Så: fram med fler förslag på lekfull aktivism!

Oh, look, a ferry! Foto av Levent Simsek pu00e5 Pexels.com

En förlagshistoria

I min pågående forskning figurerar Svensk Läraretidnings förlag, som är det första svenska förlag som ägnade sig helt åt utgivning av barnlitteratur. En viktig drivkraft bakom förlagets verksamhet var att motverka den dåliga ”Nick Carter-litteraturen” och annat av lika låg kvalitet som kunde locka dåtidens barn. Istället ville man erbjuda böcker av god kvalitet men som också skulle väcka barnens läslust. Enligt Signe Wranér, som senare tog över förlagets ledning, ville Emil och Amanda Hammarlund när de startade förlaget ”ge barnen något, som kunde verka ljust och upplyftande och göra livet litet annorlunda. Det fanns så förfärligt många barn, särskilt i folkskolan och småskolan, som hade mycket grå vardagsvillkor.” (Signe Wranér, I Sagas tjänst, s. 9) De började med tidningen Jultomten, som skulle delas ut i skolorna till julen och fortsatte sedan med häftes- och så småningom bokutgivning i den omfattande bokserien Saga-biblioteket.

Ambitionen var med andra ord att ge barnen något med hög kvalitet men till en låg kostnad, så att alla barn skulle nås. Enligt Lena Kåreland var bakgrunden till satsningen dels ett missnöje med den befintliga barnlitteraturen och dels ett inflytande från debatten om barnböcker i Tyskland. Hon skriver om debatten:

”Barn läste för mycket och i övermått. Slarvläsningen kritiserades, och det man kallade läsraseriet framhölls vara en fara för hälsan. Barnboken skulle inte i första hand ge förströelse. Sådan skulle sökas inte i böcker utan i lek och idrott. Den ”goda” barnboken var dock värdefull. Genom den kunde barnen lära känna människorna och livet. Den kunde även bidra till barnets karaktärsutveckling och ge estetisk bildning. Lämplig litteratur var framförallt klassiskt folkliga verk såsom folksagor, folkböcker, sägner, legender, fabler och anekdoter.” (Lena Kåreland, ”Barnbiblioteket Saga”, i Lärarnas historia, http://www.lararnashistoria.se/article/barnbiblioteket_saga, hämtad 2021-09-20)

Även om de läsfrämjande ambitionerna hos förlaget går att likna vid dagens stora fokus på läsfrämjande för barn och ungdomar fanns det med andra ord vissa skillnader. Idag skulle ingen oroa sig för något skadligt ”läsraseri”. Det stora lyckokastet för böckernas och tidningarnas spridning var att lärarna agerade som förlagets distributörer. Det var i skolan som barnen kom i kontakt med Saga, eller i skolbiblioteken.

Inne på förlagets redaktion rörde sig Elsa Beskow, Einar Nerman, John Bauer, Jenny Nyström och Carl Larsson, för att nämna några av de idag kändaste konstnärerna som arbetade för Saga och Jultomten. Amanda Hammarlund ställde höga krav på dem alla och var inte sen att skicka tillbaka ritningar och be om ändringar. De olika vittnesmålen i jubileumsskriften visar att förlagsarbete under första halvan av 1900-talet på samma sätt som forfarande sker kunde drivas med lika delar lust och frustration. Förlagsarbetet kunde ibland vara ett rejält slitgöra, särskilt som de flesta medarbetarna inte kunde ta ut en hel lön för mödan utan också hade andra sysselsättningar, exempelvis som lärare. Emil Hammarlund, Amandas make, jobbade så hårt att han drabbades av utmattning och i samband med detta dog han i en drunkningsolycka. Amanda Hammarlund tog därefter över och drev förlagets redaktion med en järnhand och Wranér vittnar om att hon krampaktigt höll sig kvar vid denna post in i det sista. Denna kombination av drivande personer med stark viljekraft och hårt och tidskrävande arbete tror jag många förlagsmänniskor känner igen sig i fortfarande.

Källor:

Lena Kåreland, ”Barnbiblioteket Saga”, i Lärarnas historia, http://www.lararnashistoria.se/article/barnbiblioteket_saga, hämtad 2021-09-20

Svensk Läraretidnings Förlags A.-B. 50 år, 1896–1946, Svensk Läraretidnings Förlag AB, Stockholm 1946.

Signe H. Wranér, I Sagas tjänst, Svensk Läraretidnings Förlag AB, Stockholm 1966.

Att arbeta med arkiv

Veckan som gått har jag suttit några dagar på Svenska barnboksinstitutet i Stockholm för att jobba med deras Saga-arkiv. Som nämnts tidigare här i bloggen skriver jag på en artikel om Barnbiblioteket Sagas bokserier för ungdom: Ungdomens bibliotek och Stjärnböckerna. I arbetet med den behöver jag kontrollera en del saker i arkivet och också konsultera själva böckerna. Det är en helt annan känsla att hålla böckerna i sin hand och se dem uppställda i bokhyllor än att studera dem i digital form, som jag huvudsakligen gjort hittills.

Dessutom finns det något oerhört tillfredsställande med att gräva ner sig i arkivlådor. Jag har nu sökt igenom ett flertal lådor med reklamannonser för såväl Saga-böckerna som ungdomsserierna och hittar mycket av intresse. Samtidigt slås man av hur bräckligt materialet är. Utan någon som helst åverkan mer än försiktigt lyftande av varje tidningssida märks det ändå att sidorna tar stryk av att små gulnade pappersflisor letar sig upp på mina kläder, på datorskärmen och i mitt forskarbås. Ur den synvinkeln är det särskilt angeläget att Svenska Barnboksinstitutet nu ska påbörja en omfattande digitaliseringsprocess av arkivet med medel från Riksbankens jubileumsfond.

Jag slås också av den omsorg som någon på förlaget, troligen redaktören Signe Wranér, har lagt ner på att samla på alla möjliga urklipp i ömsint dekorerade urklippsböcker. Det var inte bara recensionsklipp om förlagets böcker som man ville spara på, utan även debattartiklar om skolväsendet och om barn och ungdomars läsning. Det sparade materialet stärker definitivt bilden av Svensk Läraretidnings förlag som drivet av pedagogiskt kunniga och engagerade individer.

Inför denna resa hyste jag vissa romantiska föreställningar om detta att åka på arkivresa. Det låg något gammalt och dammigt, men också väldigt tilltalande över tanken att få forska ”på riktigt” genom kontakten med ett äldre material. Av någon anledning känns det mer äkta än när jag forskar på samma material, men i digital form, vid min dator på institutionen. Det är också känslan av tidsresa som kan uppstå när man hinner umgås med äldre material under en längre, sammanhängande tid. Mina förväntningar har infriats helt. Jag längtar redan till nästa arkivresa.

Skönlitteratur i undervisningen och böcker om artificiell intelligens

Vid sidan av min undervisning på Förlags- och bokmarknadsutbildningen undervisar jag även på kandidatprogrammet för Digitala kulturer här i Lund. För några år sedan kläcktes i lärarlaget (av kollegan och idé- och lärdomshistorikern Victoria Höög) idén om att vi kunde använda romaner i undervisningen som ett sätt att ge nyttiga perspektiv på ämnet. Eftersom jag i botten är litteraturvetare och har undervisat många år i det ämnet, blev jag genast taggad av förslaget, och förde på Victorias initiativ in Dave Eggers roman The Circle på teorikursen för studenterna som gick andra terminen av programmet. Romanen är en framtidssatir som behandlar ett Google-liknande företag, The Circle, med ambitioner att ta över alla aspekter av människors vardagliga liv och på så vis ”sluta cirkeln”. Jag inrättade ett bokcirkelliknande seminarium i halvklass som delades upp i tre omgångar. Vi läste boken och diskuterade den sedan i relation till teorier och frågor som tagits upp i undervisning och annan kurslitteratur. Romanen fungerar utmärkt för att diskutera frågor om digitalisering och demokrati, plattformssamhälle, digitalt medborgarskap och övervakningsfrågor – alla frågor som fokuserades på kursen. Dessutom ger den, precis som tanken var, ett annat perspektiv att närma sig dem ifrån.

Efter att utvärderingarna visat sig positiva till initiativet fortsattes diskussionerna i lärarlaget och vi kom överens om att det var angeläget att föra in inte bara litterära utan även andra konstnärliga gestaltningar av digitala kulturer så mycket som möjligt i våra kurser. På de teorikurser jag hållit i – på termin 1 och 2 – har det resulterat i att vi läser en roman till, Francesca Zappias ungdomsroman Eliza och hennes monster (om fandoms och identitet i sociala medier) och analyserar avsnitt av Netflix-serien Black Mirror och filmen Blade Runner. Zappias roman går inte alltid hem lika väl som Eggers, men boken har fungerat bra för att problematisera ungdomskultur och sociala medier, vilket är en del av fokuset för den första teorikursen på programmet.

Medan det för några år sedan kunde vara ganska svårt att hitta lämpliga romaner att ta upp på kurserna finns det desto mer att välja bland idag. I somras ramlade jag över två nya romaner som behandlar artificiell intelligens som skulle kunna vara kandidater: Kazuo Ishiguros senaste, Klara & The Sun, och Ian McEwans Machines Like Me. Båda handlar om relationen mellan människor och högst avancerade människoliknande robotar. I båda romanerna är utgångspunkten för relationen att en person har köpt och därför äger roboten och har den som ett slags sällskap i sitt hem. Romanerna ställer frågor om maktrelationer: kommer en framtid där vi kan skapa ett nytt människosläkte som behandlas som våra slavar? Kan de nya varelserna ersätta människor, inte bara som arbetskraft utan även på ett emotionellt styrt plan? Går utvecklingen att kontrollera eller riskerar vi att skapa människor som är bättre och överlägsna oss, och som därför slutligen kommer att kontrollera oss? Men berättelserna fungerar också som speglar för vad som gör oss mänskliga och tar upp frågor om kärlek och andra psykologiska drivkrafter.

Såväl Ishiguros roman som McEwans behandlar dessa ämnen på intresseväckande sätt. Den stora skillnaden ligger i angreppsättet. Medan Klara & The Sun är lågmält melankolisk i stilnivån innehåller Machines Like Me svart humor och McEwan placerar på ett underhållande sätt sin handling i en alternativ historieskrivning. Romanen utspelar sig i Storbritannien under 1980-talet men i en tid som präglas av att England förlorar Falklandskriget och att Alan Turing uppfinner den första AI-människan. Kanske kan dessa böcker ge upphov till nya samtalsämnen om vår digitala samtid.

Hur som helst är det roligt att återvända lite grann till att undervisa med hjälp av skönlitteratur. Det är uppenbart att även icke-litteraturvetarstudenter kan få mycket ut av det för sin inlärning, samtidigt som det brukar upplevas som något mer lustfyllt än vanliga föreläsningar. En student uttryckte vid en kursutvärdering att det var roligt att läsa en hel bok för en gångs skull, något personen ifråga inte hade gjort på flera år. Det värmde mitt litteraturälskande hjärta lite extra.