undervisning – Sida 2 – Redaktörens anmärkningar från orangeriet

(Barn)litteraturens förmåga till samtidsreflektion

Litteratur som medel för samtidsreflektion är ett ämne som intresserat mig sedan jag skrev min avhandling om 50-talsdeckare och det svenska kulturklimatet under kalla kriget. (Konsten att lägga pussel. Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet, 2005) Litteraturen har en förmåga att fånga upp stämningar och tendenser i sin samtid, antingen explicit genom att tematisera dem, eller implicit, genom underliggande värderingar eller referenser till sådant som tas för givet vid verkets tillkomsttid. Det kan vara samtida debatter av olika slag, populärkulturella referenser eller vardagliga fenomen som hur och när man röker en cigarrett, dricker ett glas mjölk eller går på restaurang. Saker som alla i den samtida kontexten omedelbart fattar, men vars innebörd med tiden så sakteliga förändras.

På Förlagsutbildningen har vi länge haft barn- och ungdomslitteratur som tema för en av våra kurser. Studenterna får läsa Svenska barnboksinstitutets Bokprovning i den senaste utgåvan. Det är en rapport som ger en samlad bild av hela årets svenska utgivning och som kommer ut under våren varje år. Därtill får de analysera Kulturrådets barn- och ungdomsbokskatalog, som även den utkommer årligen (fast till hösten). Eftersom detta moment återkommer varje år i undervisningen och studenterna får skriva en uppgift om det, går det att blicka tillbaka genom åren och skönja vissa mönster. Det senaste decenniet har bjudit på många olika saker, som böcker om döden, dystopier, skräck, åldersöverskridande bilderböcker och annat. Normer har ifrågasatts genom att ämnen som sexualitet, kroppslighet och etnisk mångfald behandlats.

Det som har slagit mig särskilt är hur snabb barnlitteraturen är på att reagera på en förändrad samtid. När Me Too tog fart som ett globalt fenomen snappades det upp i ämnesvalen i barnlitteraturen, inte minst i ungdomsböcker som Johanna Schreibers och Ida Ömalm Ronvalls Inte som du (2019) eller Helt seriöst (2019) av Hanna de Canesie. Feministiska historieskildringar och kvinnobiografier som Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor (2017), av Elena Favilli och Francesca Cavallo, och den svenska motsvarigheten Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka & modiga kvinnor (2019), av Colette van Luik och Anna Nordlund, är andra exempel.

Strax efter den stora flyktingkrisen 2015 började barnböcker ges ut med flykt som ämne. Flykt och integration lyfts fram som en utmärkande tematik i alla de rapporter från SBIs Bokprovning av barnlitteratur som gavs ut under åren 2015–2018 (fyra stycken). Miljö och klimatförstörelse har hamnat i fokus i barnlitteraturen, liksom virus och hur man bäst tvättar händerna efter Corona-pandemins utbrott. I pandemins fotspår har även nya intressen som fjällvandring och odling hittat in i utgivningen enligt senaste bokprovningen. I nästa års rapport verkar det troligt att vi får se böcker om krig, beredskap och hur man sparar på el.

Barn- och ungdomslitteraturen har ofta en tydlig ambition att hjälpa barn och ungdomar med att hantera den verklighet de lever i och de utmaningar samtiden ställer såväl barn som vuxna inför. Böckernas värld blir en plats där de unga får bearbeta sådant som kanske till och med är för svårt att ta upp där hemma vid middagsbordet. Samtidigt växer dessa skildringar av vår samtid här och nu till en framtida guldgruva för en kulturhistoriskt intresserad forskare.

Bok om Greta Thunberg av Maria Isabel Sánchez Vegara, Svenska hjältinnor av Colette van Luik och Anna Nordlund, Alla frågar sig varför av Eva Susso och Anna Höglund (exempel på åldersöverskridande bilderbok)

Några texter ur min forskning som handlar om litteraturens förmåga till samtidsreflektion:

Kärrholm, S.: Konsten att lägga pussel. Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet. Brutus Östling bokförlag Symposion: Stockholm/Stehag 2005.

Kärrholm, S. tillsammans med Marie Cronqvist och Lina Sturfelt: ”Oro i lyckolandet. Mellan Sofiero och Norrmalmstorg”, i Cronqvist, Sturfelt & Wiklund, red. 1973. En träff med tidsandan. Nordic Academic Press: Lund 2008.

Kärrholm, S. tillsammans med Marie Cronqvist: ”Mimesis och moralisk fostran. Sjöwall och Wahlöö som berättande samtidsanalytiker”, i Ahlberger et. al. red., Historier. Arton- och nittonhundratalens skönlitteratur som historisk källa, Institutionen för historiska studier: Göteborg 2009.

Kärrholm, S.: ”Barnkulturen och det stora slaget om verkligheten. Värden och värderingar i tidskriften Ord & Bild under 1970-talet”, i Kärrholm & Tenngart, red. Barnlitteraturens värden och värderingar. Studentlitteratur: Lund 2012.

Ny på Bokmässan

I sidste uge var jeg på Bokmässan i Göteborg for første gang. Siden jeg flyttede mit arbejdsliv til Sverige i 2020 og efterfølgende begyndte at undervise på Förlags- och Bokmarknadskunskap begyndte jeg at høre mere og mere om Bokmässan. ”Vi ses vel i Göteborg til september”, sagde folk, og jeg følte mig meget dansk i min uvidenhed om en begivenhed, som tydeligvis havde selvklar status i den svenske bogverden. Siden da har der været pandemi og Bokmässan har været mere eller mindre lukket ned, eller forflyttet til den virtuelle sfære i de seneste to år. Derfor havde jeg i 2022 endnu ikke haft fornøjelsen af den ultimative svenske ”forlagsoplevelse”.

Desto større var mine forventninger, da jeg tog toget til Göteborg i slutningen af september, dels for at deltage i en samtale i Lunds Universitets stand på messen om min egen nye bog om bogserier, og dels fordi et besøg på messen indgår i forlagsuddannelsen, og er obligatorisk for mine studerende. Efterfølgende har jeg her forsøgt at samle mine tanker om dén oplevelse, på venlig opfordring og med ambitionen at komme nærmere, hvad bogmessen egentlig er.

De første timer jeg var på messen, gik jeg bare rundt på messegulvet og så på bøger og mennesker. Måske var det ikke så overraskende at de var de to ting som fyldte mest – det er trods alt det en bogmesse er: forlagsfolk, forfattere, læsere, der samles i samtaler og andet mingel omkring bøger. Men efter to år med pandemi og alt der deraf fulgte af virtuelle møder og ikke mindst et boom for streamingtjenester og digitale bøger, var det alligevel noget at bide mærke i: det fysiske nærvær af så mange mennesker, sammen, og omkring så mange bøger, fysiske bøger, i alskens genrer, former og formater.

I bogbranchen er digitaliseringen allestedsnærværende: en mørk trussel for visse, en lovende fremtid for andre, men den er der, og den fylder også meget både i forskningen og i undervisningen på forlagsuddannelsen. De digitale aktører var selvfølgelig også med på messen, både på seminarierne og på messegulvet. Lydbogstjenesten Storytel gjorde sig f.eks. bemærket med en stor stand, midt på messegulvet, i logofarverne hvid og orange, og et større antal høretelefoner hængende ned fra loftet. TikTok var en anden, måske mere overraskende udstiller, hvis stand ligeledes skilte sig markant ud med ungt design i sort og hvidt og hipt personale i hættetrøjer med TikTok logo. Deres program bestod for en stor del af udenlandske forfattere, der deltog virtuelt, oftest kredsende omkring fænomenet Booktok. Både Storytel og TikTok er eksempel på, hvordan det digitale og nye, nye måder at tænke bøger og læsning og litteratur på, bogstavelig talt trænger sig ind på bogverdenens gamle territorier: ind på messegulvet. Men de var også undtagelser, der bekræftede reglen. Bogmessen er først og fremmest en fest for fysiske bøger og for samtalen, nærværende og live, omkring bøger, læsning og litteratur.

Messen udstiller bogen som vare, men formår også at forene det kommercielle og det kulturelle, bogsalg og litteraturformidling. Sidstnævnte perspektiv vidner om Bokmässans historie: oprindeligt en biblioteksmesse, med læsningen og formidlingen i centrum. Formidlingsdimensionen understreges med det imponerende seminarieprogram, med deltagelse af en lang række kulturpersonligheder, forfattere, forskere, m.fl., som samles i ideelt set dybdegående samtaler om alt fra bogomslag til politik. Ganske symbolsk foregår seminarierne på et andet niveau i bygningen, hævet over messegulvets menneskemylder og gode bogtilbud.

Temaet for årets Bokmässa var bl.a. Sydafrika, klimakrise og ”stemmer fra Ukraine” og fremtrådte tydeligt både i seminarieprogrammet og på messegulvet. Gennem temaerne tegnedes billedet af en bogverden, der langt fra isolerer sig fra resten af verden i en litterær boble, men derimod nærmer sig bøger, læsning og litteratur som indgang til diskussion om verdens aktuelle tilstand på godt og ondt. Et fjerde tema om krimier, ”crimetime” sørgede for, at der var balance i tingene og også plads til den brede litteratur; til Camilla Läckberg såvel som Greta Thunberg.

Efter en enkelt dag på Bokmässan var denne messe-debutant ganske udmattet. I løbet af eftermiddagen mistede jeg fokus på bøgerne og det blev mere til snak og tilfældige møder med bekendte på messegulvet; en anden vigtig dimension af messeoplevelsen. Men trods udmattelsen i toget hjem til København var jeg glad for at jeg tog med: bogmessen i Göteborg blev en reminder om at selv efter to års pandemi og 30 år med digitalisering, og selv i krisetid, med inflation, krig og klimakrise – eller måske netop i de tider – kan mennesker stadig samles omkring bøger.

Så jeg håber på gensyn med messen og Göteborg næste år.

Inlägget är ett gästinlägg skrivet av Sara Tanderup Linkis.

Utrymme för kreativitet

Det här med kreativitet och inspiration upplevs nog rätt så olika från person till person, men de flesta brukar hålla med om att det är något att eftersträva. För att inte traggla ner sig i något slags jämntjockt och grådaskigt lunk i arbetsvardagen behöver vi lyfta blicken och bli inspirerade. För det krävs luft i schemat och rum för eftertanke. Jag kan till och med uppleva att jag behöver ha ett visst mått av leda, tid när jag bara kan stirra in i väggen och inte vara på väg någonstans för att de lite luftigare tankarna ska kunna ta form och slå rot.

I arbetet med att luska ut nya ämnen för den här bloggen har jag till exempel suttit och glott framför mig både en och flera gånger. Ibland kommer jag på helt andra saker, som idéer för utveckling av en specifik kurs jag brottas med, att jag ska låta en särskilt utvald person läsa en viss text jag skrivit för att få feedback eller att jag borde bjuda in en gästlärare till ett visst kursmoment. Andra saker, som att städa arbetsrummet, rensa bland alla papper eller lyssna på ett föredrag om något helt annat, kan också hjälpa till.

För mig är det också viktigt att det jag gör inte alltid bara är samma som vanligt. Det är så lätt att utnyttja det faktum att man hållit en kurs tidigare för att bara köra på som tidigare, med samma gamla power points och examinationsuppgifter varje kurstillfälle. Självklart måste det vara ok att göra den typen av tidsvinster genom upprepningar som kan kompensera för all den tid det tog att sätta ihop det där innehållet första gången kursen skulle ges. Men om man bara håller samma kurser med samma innehåll termin efter termin leder det lätt till tristess och en försämrad kvalitet. I kombination med stress kan det dessutom bidra till att öka den slags frustration som kan leda till utmattning. För mycket press på att förnya sig hela tiden kan självklart också leda till stress. Det är en ständig balansakt.

Kreativitet är kanske inte det enda som behövs för att hitta balans och må bra på jobbet. En gynnsam miljö med fungerande organisatoriska strukturer och kompetenta och roliga kollegor är minst lika viktiga. Men behovet av att ge kreativiteten utrymme var en av de saker som fick mig att starta den här bloggen, och det behovet är lika starkt idag som då. Behovet av orangeriet.

(Tar gärna emot tips om hur man skapar utrymme för kreativitet, så dela gärna med er!)

Backlash och vikten av kollegor

Sedan jag blev utmattad, för nu cirka två år sedan, har jag blivit varnad för att det tar tid att återhämta sig och att det är lätt hänt att symptomen kommer tillbaka. Sedan jag kom tillbaka på full arbetstid har jag känt mig bättre och bättre och, förmodligen utan att tänka så mycket på saken, långsamt börjat närma mig något slags normaltillstånd där jag inte längre tänker på att begränsa mig utan bara gör saker.

Men då kommer backlashen, precis som det varnats för. Min migrän är tillbaka och det med besked. Två anfall under loppet av två veckor, som en direkt påföljd av en hetsig terminsstart med undervisning i stort sett varje dag och möten inklämda emellan. Min migränvariant är obönhörlig: hjärnan stänger ner och i princip ingenting fungerar. Det positiva med det är att det inte finns någon annan utväg än att stanna upp och backa ett par steg. Gör om och gör rätt. Som tur är finns förstående medarbetare och studenter runtomkring mig och hjälp att få. Den kurs jag undervisar på har andra lärare haft tidigare. Jag kunde få tag i en av dem som hoppar in och tar ett heldagspass i mitt ställe samt ställer upp med att rätta hälften av tentorna efter kursen. Det är underbart att få hjälp när man verkligen behöver det.

Plötsligt öppnar sig luft i mitt arbetsschema och jag får tid att sätta mig ner och fundera en gång till på alla de lärdomar jag fått av utmattningen. Bra planering och att inte alltid räkna med att kunna göra sitt allra bästa är det viktigaste. Men utöver det jag själv kan göra blir jag återigen uppmärksammad på vikten av kollegor och att inte alltid vara ensam på bollen. Strukturer behöver byggas upp för att det ska finnas fler som har inblick i och kunskap om vad som sker på kurserna så att det finns en beredskap om någon blir sjuk eller behöver vara frånvarande av mer positiva anledningar som att hen har fått forskningsmedel. Mitt förslag har länge varit att alltid vara två lärare på varje kurs, och att det dessutom ska finnas tid för båda att delta i undervisningen samtidigt. Precis så brukar det se ut på alla de pedagogiska kurser jag tagit under min utbildning, och de borde ju vara bra förebilder.

Branschnärhet vs. vetenskaplig distans i Förlags- och bokmarknadskunskap som ämne

Det finns en inneboende ambivalens inom Förlags- och bokmarknadskunskap som akademiskt ämne och fält, som handlar om relationen mellan bokbranschen och det akademiska ämnet. Detta har inte minst slagit mig på internationella konferenser där det också råder en stor blandning av var de deltagande kommer ifrån. Flera är, som jag själv, knutna till en utbildning för blivande branschaktörer och det är därför inte konstigt att man intresserar sig för frågor om vad som på sikt kan gynna utvecklingen av branschen eller vad som kan vara vinnande marknadskoncept för enskilda aktörer. Samtidigt är publishing studies ett forskningsfält som vinnlägger sig om att kritiskt genomlysa branschen med olika teoretiska perspektiv, vilket flera av de forskare jag redan nämnt i den här bloggen – Claire Squires, Laura J. Miller och Simone Murray, t.ex. – visar exempel på i sin forskning.

Denna forskning sker ofta i ett nära samarbete med branschen, exempelvis kan den vara baserad på intervjuer med förläggare, agenter, bokförsäljare eller bloggare. För att få tillgång till dessa aktörer kan det krävas diplomati av olika slag och det kan vara svårt att vara alltför öppen med väldigt kritiska frågeställningar. Det är inte ovanligt att branschaktörer direkt involveras i finansieringen av förlagsforskningen, och i sådana fall blir det än mer problematiskt att upprätthålla en tydlig balans mellan forskning som gynnar branschen versus sådan som vill genomsyras av vetenskaplig distans. I Sverige har det varit organisationer som Förläggareföreningen och Författarförbundet som företräder en hel falang på marknaden och som tenderar att drivas av ett intresse för bokmarknadens samtida utveckling i stort: forskning som ett slags omvärldsbevakning. Men vad händer om ett förlag initierar forskningsprojekt? Är det möjligt att fortfarande vara en fri forskare och förhålla sig kritiskt om ens finansiering är beroende av en kommersiell branschaktör?

Denna fråga uppmärksammar vi även studenterna på när de ska skriva sina kandidatuppsatser. När de börjar sitt uppsatsskrivande har de precis varit ute på praktik och har förmodligen siktet inställt på att bli anställda på praktikplatsen eller något annat förlag inom kort. Vi uppmanar dem att fundera över ett forskningsproblem eller frågor de tycker behöver besvaras medan de är ute på praktik, men varnar också för att låta praktikplatsen lägga sig i och styra vilket ämne de väljer. Risken är att de inte kan komma fram till de svar som efterfrågas och därmed orsaka problem för sig själva som framtida medarbetare. En annan risk är att undersökningen blir ovetenskaplig.

Balansakten att väga ämnets starka samverkan med bokbranschen mot den vetenskapliga distansen och strävan efter akademiskt oberoende kan vara mer eller mindre svår att utföra i olika sammanhang, men den ligger i hjärtat av ämnet.